Dela och kommentera

Tidigare i våras presenterade jag och den lokala arbetsförmedlingschefen en gemensam ambition att fördjupa samarbetet mellan kommunen och AF. Idag hade jag glädjen att få vara med och presentera det avtal som ska ligga till grund för detta ganska unika samarbete.

Initiativet som togs i höstas har tagit emot så väl av Arbetsförmedlingen centralt att självaste Generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist idag kom till Norrköping för att signera avtalet och träffa Jobbkommissionen.

Naturligtvis har det länge funnits ett samarbete mellan kommunen och Arbetsförmedlingen. Men i takt med att den strukturella arbetslösheten har bitit sig fast på en allt för hög nivå och långtidsarbetslösheten har ökat så har det vuxit fram frustration över att vi borde kunna göra mer, och en frustration över att samarbetet inte har fungerat optimalt. Nu kommer vi för första gången, på ett tämligen unikt sätt, ha ett organiserat samarbete där vi samordnar våra insatser och resurser. Enskilda ska inte ramla mellan stolarna, utan handläggare ska jobba mer tillsammans kring den enskilde och insatserna. Vi ska hitta gemensamma lösningar för erbjuda kombination av jobb eller praktik med studier för den som inte fixat gymnasiet. Och vi ska aktivt söka upp de arbetslösa ungdomar som lever undangömt ur statistiken.

Ett konkret delmål är att med gemensamma krafter och resurser halvera ungdomsarbetslösheten. I dagsläget finns ca 1100 unga Norrköpingsbor inskrivna i den så kallade ungdomsgarantin, de är vår primära målgrupp.

Blev faktiskt smått bestört när jag igår läste Mathias Sundins blogg om att han blev skadeglad över att Peace & Love ställts in. Kom mig aldrig för att skriva något igår, men en mellanlandning mellan åtaganden ger mig nu en chans att skriva ett par rader om detta.

Noterar dock att andra redan reagerat, och egentligen har jag inte så mycket att tillägga. Men, jag vill understryka att Norrköpings framgångar inte alls är lika glädjande om de kopplas ihop med andras motgångar. Sedan vill jag också understryka att det finns viktiga slutsatser att dra av själva nyheten om den nedlagda festivalen. Borlänge kommun har gått in med stora summor skattepengar, och lider därför extra av nederlaget. Motsvarande risk har vi inte försatt oss i i Norrköping, vilken nu visar sig ha varit klokt. Ja, Bråvallaarrangören är ett företag som gör en stor och viktig investering. Det möter såklart kommunen, som sig bör när ett företag vill etablera sig. Men den infrastruktur som nu byggs upp i Bråvalla är inte avsett för ett visst privat företags verksamhet, det är inte en subvention till en viss aktör. Skillnaden i det kommunala åtagandet är viktigt att ha i åtanke när vi reflekterar över festivalframtiden, risker och framgångsfaktorer. 

Jag gläds verkligen åt Bråvallafestivalen. För Norrköpings och musikens skull. Och jag både tror och hoppas att det kommer bli lyckosamt. Men jag känner också för alla de som sett fram emot och uppskattat Peace & Love. Jag känner ingen skadeglädje. Jag känner medlidande- för Borlänges och musikens skull.

Så äntligen kom friskolekommitténs förslag igår. Det var på tiden med en blocköverskridande överenskommelse kring friskolesystemets villkor. Och jag måste säga att det landade bra.  Dagens friskolesystem förtjänar definitivt kritik. Men det är såklart inte detsamma som att vara emot valfrihet generellt eller friskolor specifikt.

Det verkar som att de flesta av Socialdemokraternas förslag har gått igenom i överenskommelsen. Undantaget är det om att kommunen ska ha det avgörande inflytandet (eller ett veto) när en ny friskola ska etablera sig. Men jag tycker att ett obligatoriskt samråd och fördjupat samarbete är en god kompromiss, speciellt då det har inneburit att få gehör för andra viktiga förändringar.

Den största och viktigaste förändringen, och den mest angelägna, är den som ställer krav på öppenhet, insyn och meddelarfrihet i friskolarna på samma sätt som i de kommunala. Även friskolor finansieras med skattemedel. Självklart ska elever och medborgare ha lika stor rätt att få veta hur pengar används där som i kommunala skolor. Jag är övertygad om att dessa skärpningar gör det mindre attraktivt för oseriösa aktörer att verka. Det kommer att bidra till att behålla bra skolor och skapa en högre generell kvalitet. Och det måste vara det viktigaste.

Alla skolor ska vara bra skolor. Friskolekommitténs förslag är ett steg i rätt riktning. Och det är oerhört positivt att kunna komma överens över blockgränserna i strategiska framtidsfrågor om det är möjligt. För att skapa stabilitet i skolväsendet över tid. Samtidigt handlar såklart inte alla skolans bekymmer om friskolesystemet. Långt ifrån. Att skapa lika villkor och bryta segregationen är jätteviktigt för skolan, och friskolekommitténs förslag skapar bättre förutsättningar i det arbetet. Men för att förbättra skolan -alla skolor- behövs också fler lärare, mindre klasser, högre lärarstatus och bättre stöd till eleverna. Det kräver resurser och en politisk vilja att prioritera skolan framför annat. För mig som socialdemokrat är det exempelvis mer angeläget att satsa mer på skolan än ytterligare ett skatteavdrag. Men där tycker vi fortfarande olika helt enkelt.

Bilbränder, förstörelser och våld i Husby. Ensamstående mamma med sex barn utan tak över huvudet. Ja, ibland är samhällsutmaningarna mycket påtagliga.

Våld är aldrig okej. De som förstör i Husby uppför sig helt oacceptabelt. Egentligen är det rätt absurt att man ska behöva påtala det, men debatten tenderar att hamna oerhört snett. Och eftersom det har hållit på i flera dagar och tycks spridas finns det uppenbarligen anledning att fortsätta markera mot våldet. Visst finns det samtidigt anledning att reflektera över varför brist på jobb och framtidstro är större på vissa orter än andra. Visst finns det samtidigt anledning att reflektera över förra veckans rapporter om att klyftorna ökar i Sverige. Men återigen, ingenting kan ursäkta våldet. Här måste hela samhället markera. Såväl politiker som myndigheter och enskilda i samhället.

I NT har vi kunnat läsa om en annan frustrerande händelse, en sexbarnsmamma utan någonstans att bo. Vad jag förstår har mamman pengar och är således inte behov av försörjningsstöd, eller för den delen hjälp att ta hand om sig själv eller sina barn. Familjen saknar däremot bostad. Det är förstås allvarligt, sorgligt och hemskt på flera sätt. Särskilt då barn riskerar att drabbas måste akuta situationer klaras ut på ett eller annat sätt, även om det kan innebära vandrarhem över natten i väntan på en långsiktig lösning. Samtidigt är det angeläget att i samband med den här enskilda händelsen lyfta blicken, eftersom det är ett symptom på att det inte står rätt till i regelverket.

Idag är det så (vilket det här uppmärksammande fallet är ett av många exempel på) att flyktingar hänvisas till boende av Migrationsverket, men kan välja att avböja det och istället fixa sitt eget boende där man önskar. Gott så. Att människor vill flytta till Norrköping är något positivt, att Norrköping växer är bra. Det rådande regelverket orsakar dock komplikationer där det är brist på bostäder. Naturligtvis ligger en plats där man trivs och känner andra nära till hands för vem som helst i sitt val av bostadsort. Men finns det inga bostäder blir den principiella frågan hängande i luften: vems ansvar är det att tillhandahålla en lägenhet till den som väljer att flytta in i kommunen? Ska socialtjänsten garantera boende till den som egentligen inte har behov av stödinsatser från de sociala myndigheterna? Som både har pengar och är kapabla att ta hand om sig själva? Som vill bo i Norrköping men som inte har  ett boende?

Det rimliga i de här fallen vore naturligtvis att man visserligen får söka sig dit man vill i landet, men, att då man själv inte lyckas hitta boende på den ort man önskar så återgår ansvaret till staten (som ju numera ansvarar för etableringen) att återigen hänvisa dit det faktiskt finns tillgång till bostäder.

Barn ska inte stå utan tak över huvudet. Därför behövs en översyn av reglerna.