Dela och kommentera

Idag svarar jag Widar Andersson ledarsida där han igår beskriv mig som revolutionslängtare. Jag anser att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, till exempel att försöka förstå och förklara samhällshändelser och strukturer inte är detsamma som att försvara dom.

Jag märker att det är många som just nu i bloggkommentarerna målar upp det som att jag försvara det som sker i Husby. Er ber jag att läs min blogginlägg en gång till. Reflektera. Och läs igen. Jag försöker förstå vad det är som sker. Det är inte samma sak som att försvara vad som sker.

Från Folkbladet:

"Att söka en förklaring till varför saker och ting sker verkar vara ett ovant grepp inom politiken. Så pass ovant att när jag bloggar och försöker förstå vad som sker i Stockholmsförorten Husby så kallar Widar Andersson mig för revolutionslängtare. (Folkbladet 22/5)

Det som sker i Husby är inte en enkel fråga. Ett fåtal personer deltar i kravaller som förstör för många. Det är varken rätt eller bra. Varför det sker handlar om ökade klasskillnader, om en växande ekonomisk frihetsklyfta i samhället.

Andersson försöker retoriskt måla upp att jag är en av dem som göder kravallerna, att jag vill ha "revolution", fast varken jag eller Vänsterpartiet uttalat något som helst stöd för kravallerna. Min motpol är Reinfeldt, som är stabil och trygg och håller polisen om ryggen. En klassisk bild av höger och vänster. Eller kanske av den hysteriska kvinnan och den lugna mannen?

Men det är inte Anderssons bild av mig som gör mig orolig, utan varför det i Husby sker. Är det här beviset på att när klassklyftorna växer, så ökar missnöjet, ett missnöje som av ett fåtal personer får utlopp genom kravaller?

Den enda lösningen som presenteras av andra politiska håll än mitt eget är att skicka fler poliser. Andersson verkar nöja sig med att Reinfeldt håller en presskonferens. Mina politiska visioner är större än så. Förorterna behöver sociala insatser. Lösningar stavas inte mer kontroll eller polis.

Att förklara och förstå strukturer och strukturella problem är inte samma sak som att försvara dom. Det borde fler ta till sig."

Nej, det är inte allmänheten i Husby som deltar i kravallerna. Det är inte folkmassor som drar omkring på gatorna och förstör. Det är vissa få som förstör för många andra. Det är varken rätt eller bra. Men set sker. Men det som berättas av Husbyborna handlar delvis om polisens övervåld. Sociologer förklarar kravallerna med att klassklyftorna har växt. Det finns samhällsekonomiska och strukturella förklaringar till varför händelser i Husby sker. Precis som jag skrev i mitt senaste blogginlägg.

Trots detta kallas jag för revolutionslängtare av Folkbladets ledarskribent Widar Andersson. Kommentarerna på bloggen är bitska och arga. Känslorna är upprörda. Det är intressant. Men jag bryr mig inte särskilt mycket om vad ledarskribenter kallar mig.

Vad jag däremot är mer intresserad av är vad Widar Anderssons egen förklaring till varför förorterna världen över brinner? Varför reagerar folk som dom gör? Är det här första svenska offentliga steget av prekariatet besvikelse och misstro på samhället? Är det här beviset på att när klassklyftorna växer, vilket dom har gjort under dom senaste sex åren, så ökar missnöjet, ett missnöje som av ett fåtal personer uttrycker genom kravaller?

Det har alltid funnits grupper i samhället som stått längre bort från den etablerade medelklassen än andra. En gång i tiden var det slavarna, proletariatet och raggarna. Nu för tiden är det personer med annan etnicitet än svensk.

Den här frågan är inte lätt. Det handlar om en klass, kalla den för arbetarklass eller prekariat, om en styrning av ekonomi som gått från full sysselsättning till inflationsmål, om att bankers skulder regleras av arbetarnas sparpengar.

Vad gör Widar Andersson istället? Jo, han försöker retoriskt måla upp mig som den som hejar på och göder kravallerna i Husby, att jag vill ha "revolution" a la gammelkommunism. Min motbild är Reinfeldt, han är stabil och trygg, den som håller polisen om ryggen och distanserar sig från varför kravaller sker. En klassisk bild av höger och vänster. Eller kanske av den hysteriska kvinnan och den lugna mannen. Jag skulle vilja påstå att väldigt många ord läggs i min mun i ledarsidan. Men som ledarskribent så har Andersson friheten att göra just det.

Att skriva att jag har en förståelse om varför händelserna i Husby är inte samma sak som att försvara dom. Att förklara och förstå strukturer och strukturella problem är inte samma sak som att försvara dom. Det borde fler ta till sig.

Husby brinner. Av hat mot utanförskapet. Mot hat av att vara arbetslös. Av hat mot att bo i en förort till Stockholm som inte heter Täby, Lidingö eller Solna innebär att ditt jobbskatteavdrag är obefintligt. Att dina grannar är arbetslösa. Att dina syskon eller barn har sämre skolresultat.

Jag försvarar inte händelserna att bilar bränns ned, att stenar kastas, men jag försvarar inte heller polisens strukturella rasism och övervåld. Men jag förstår missnöjet. Jag förstår att frustrationen blir för stor. Vissa uttrycker sitt missnöje med att rösta på SD vilket ofta sker ute på landsbygden orter som avbefolkas och industrier dör, andra gör kravaller mot polisens i förorterna. Husby och Järvafälten har drabbats av stora neddragningar. Segregationen ökar, hoppet om framtiden finns inte. När bilarna brinner så skrivs det i tidningarna. Men inte när arbetslösheten ökar, skolor läggs ned och framtidshoppen släcks.

Tre familjecentraler i Husby, Tensta och Rinkeby har stängs, SL-kort för gymnasieelever har dragits in, förslumning av Rinkeby centrum som har skett sedan 400 kommunala arbetstillfällen har försvunnit, nedläggning av skolor och bibliotek, listan kan göras lång. Klasshatet manifesteras på olika sätt. NTs ledarsida skriver om nolltolerans mot kravaller, fler poliser är den enda lösningen och när Vänsterpartiet önskar dialog och satsningars i området för "naiva". Statsminister Reinfeldt går på hockey-VM, deltar i sketcher i Melodifestivalen och high fivar kungligheter, men vägrar att uttala sig om Husby. Det är såhär klasspolitik ser ut.

Det är så här ett samhälle där klyftorna ökar blir. Missnöjet växer. Människor agerar. Den utan makt och kontroll över sitt eget liv, den där valfrihetens RUT-avdrag är så långt borta att det är ett skämt har även dom en röst. Ibland går det fel. Och då blir vi påminda om hur fel klassamhället är.

Det här är sociala problem. Sociala problem löses med sociala insatser, inte med fler poliser. Jag försvarar inte att bilar brinner. Men jag försöker förklarar varför dom gör det.

Gästbloggare Camila Bahto, Vänsterpartiet. Förtroendevald i Barn- och ungdomsnämnden i Norrköpings kommun samt Beredning för behovsstyrning i Lanstinget, Östergötland. Jämställdhet och inkludering är mina hjärtefrågor. Alla ska ha möjlighet till ett bra liv och delaktighet i samhällen ska inte påverkas av ens kön, klass, etnicitet eller sexuell läggnig.

Vänsterpartiet springer för systerskap och inkludering imorgon!

I år har vi väntat på våren länge och äntligen blir vår stad grönare för varje dag som går. Ett säkert tecken på att våren är här är Vår Ruset, det 25:e året i rad. Imorgon kl 19 är det dags igen, tusentals kvinnor i alla åldrar kommer att samlas vid Centralbadet för att delta i ett 5km långt lopp genom Norrköping. Förra året anmäldes 8500 tjejer och nu i år blir vi inte färre. Jag har startnummer 8461.

Det är en härlig bild att se kvinnor i alla åldrar ta över våra gator i en manifestation av glädje, hälsa och gemenskap.

De senaste åren har klyftorna ständigt ökat och segregationen i samhället blir mer och mer påtaglig. Det finn allt färre arenor där människor ur olika samhällsskikt och bostadsområde kan mötas på lika villkor och förenas i en gemensam upplevelse. Kvinnor, unga och människor födda i ett annat land än Sverige drabbas extra hårt av en denna utveckling. Människor diskrimineras och utesluts på grund av sitt kön, sin ålder och etnicitet.

Rapport efter rapport bevittnar hur dessa grupper koncentreras allt mer också geografisk. I dem här områdena har människor sämre hälsa och dör i förtid, barn och ungdomar har sämre skolresultat, utanförskap och fattigdom ökar och lämnar sina spår. Den borgerliga politiken pratar om utanförskap men använder kultur och personliga egenskaper som förklaringsmodell. Man skuldbelägger individen och fråntar sig ansvaret när människor far illa. Inkludering på samma villkor finns inte i deras världsbild. Därför är manifestationer som Vår Ruset viktiga för oss.

För oss socialister och feminister i Vänsterpartiet är deltagandet i Vår Ruset en självklarhet och en tradition. 2013 blir inte heller ett undantag och vi kommer att springa imorgon under Vänsterpartiets färger. Vårt deltagande i Ruset stärker systraskapet och är väldigt kul. Vi vill visa Norrköping vilka vi är. Att springa loppet tillsammans med tusentals andra kvinnor ger oss ny styrka att kämpa mot de patriarkala strukturerna som i en ohelig allians med en exkluderande borgerlig politik ger oss lägre löner, sämre livsvillkor och begränsar oss på alla plan. 

Att klara av loppet blir lite lättare och mycket roligare om det är många som kommer och hejar på oss. Kom och känn kraften av Norrköpings kvinnor!

Jag skriver i dagens Corren tillsammans med framträdande politiker från Linköping, Mjölby, Kinda och Motala om jämställdhetsskatt är den enda vägen mot ett jämställt samhälle?

"Trots samma grundförutsättningar redan från födseln mellan kvinnor och män så är inkomstskillnaderna mellan könen stora. Män som grupp tjänar 4 500 kronor mer än kvinnor som grupp varje månad. Samhällsekonomiskt är det katastrof att hälften av befolkningen har helt andra ekonomiska förutsättningar än den andra hälften. Anledningarna är många. Det handlar om de val som vi förväntas göra och hur de valen värderas. Fortfarande tar kvinnor ut majoriteten av föräldraledigheten, och arbetar i högre utsträckning deltid och mer obetalt hemma. Det förlorar kvinnor på i sina plånböcker, hela livet ut. Grundläggande strukturer i samhället leder i dag fortfarande till att det råder ekonomisk ojämställdhet. Den orättvisan är det nödvändigt att prata om och ta ansvar för. I den takten som jämställdheten ur ett ekonomiskt perspektiv utvecklas kommer det att ta flera hundra år innan kvinnor och män har samma inkomster. Det handlar om att kvinnors ekonomiska självständighet som i dag skiljer sig väsentligt från mäns. Vi skulle därför vilja inspirera Linköping, Motala, Kinda och Mjölbys kommuner att arbeta mer aktivt med jämställdhet, som en rent samhällsekonomiskt rättviseåtgärd. Umeå kommun har arbetat fram flera bra förslag som skulle fungera även i våra östgötska kommuner och där har frågan väckts om en jämställdhetsskatt är den enda vägen att gå.. Vi i samhället uppnår inte de mål vi satt för jämställdhetsarbetet ? att kvinnor och män ska ha samma möjligheter till ekonomisk självständighet. Därför måste vi kanske börja utreda införandet av en jämställdhetsskatt? Skulle en jämställdhetsskatt utformas så skulle det handla om att män betalar en högre skatt på grund av att det fortfarande finns en oförklarlig löneskillnad på cirka sju procent till mäns fördel. Ska vi vara ekonomiskt jämställda och ekonomiskt självständiga? Hur ska vi komma dit? Är jämställdhetsskatt kanske enda möjligheten? Eller finns det andra vägar? Ja, det är klart att det gör. Att utjämna löneskillnader, att utmana strukturer och arbeta aktivt för en jämn fördelning av det obetalda hemarbetet, att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden, att se till att pappor tar en större del av föräldraledigheten, att utmana våra egna föreställningar och våga se saker för hur de faktiskt ser ut och inte hur vi tror att det ser ut. Det är dags att börja prata om makt, kön och ekonomi och om vi vill ha ett jämställt samhälle eller inte. Det är dags att de östgötska kommunerna aktivt vågar prata om att hälften av befolkningen systematiskt och genomgående har lägre inkomster. Vi har var och en ett ansvar att utmana och förändra det ojämställda mönster som finns i dag. Att ifrågasätta varför det ser ut som det gör, samt att bidra till en förändring. Vi hoppas på att den förändringen ska gå snabbt i Linköping, Motala, Mjölby och Kinda. Vi uppmanar kommunerna att ta ett helhetsgrepp för ett mer jämställt samhälle, det tjänar vi alla på."

Linda Snecker, ordförande V Östergötland

Monica Eriksson, gruppledare V Linköping

Kerstin Lundberg, gruppledare V Motala

Sara Frank, kommunfullmäktigeledamot V Kinda-Ydre

Lena Höjdevall, 1:e vice ordförande i Omsorg- och Socialnämnden V Mjölby

Inte av politiskt engagemang (även om det ofta brinner även där) utan byggnader brinner ned alltför ofta. Den sorgliga nyheten att Färgaregården nu har brunnit ned nådde mig imorse, jag vet hur mycket caféägaren har kämpat med gården och det är en härligt solig plats i Norrköpings vackraste område.

För några veckor sedan brann även Blå huset ned. Många föreningslokaler försvann, bland annat min favoritlokal hos RFSL. Det är väldigt tråkigt. Norrköping är van att repa sig efter tråkigheter, men ibland blir det lite för mycket.

I Stockholm lyser solen på SKL-huset. Och mitt bostadspolitiska engagemang fortsätter att brinna. .

Jag har idag suttit i publiken på ett bostadsseminarie arrangerat av SKL. En intressant dag där den stora showen var att bostadsministern Stefan Attefall deltog och pratade om vad regeringen ska göra för att öka bostadsbyggande. Om jag påstår att bostadsbyggande är en komplex fråga så ljuger jag inte direkt. Det var den bilden som väldigt tydligt målades upp från regeringen, från Boverket, från olika kommuner och från byggkoncerner.

Bostadsminister Attefall kom inte med några bra exempel eller åtgärder på vad som skulle kunna åtgärda den akuta situation som rådet på bostadsmarknaden. "Alla måste dra åt samma håll" vad hans viktigaste budskap. Samt att nämna alla utredningar som görs från regeringens håll. Ja du Attefall, visst är det viktigt att göra sin hemläxa, att vilja göra ungefär samma sak (att bygga). Men, det behövs mer. Jag passade på att fråga Attefall (det är svårt att låta bli när tillfället ges) om hur går regeringens tankar och arbete med att om flera människor överhuvudtaget ska ha råd att bo? Attefall, som ganska snabbt listade ut vilken politisk sida jag står på, vad mig svaren jag ville ha. Nämligen att markpolitiken måste bli bättre, regelverket måste inom vissa delar förenklas, och att det går att bygga billigt. Han nämnde SABOs Kombohus som ett bra exempel. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom. Men när han nämner att flyttkedjan är en viktigt komponent i bostadsbyggandet så kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet. En intressant dag. Om jag litar på att regeringen kommer lösa bostadskrisen? Absolut inte. Nej, Attefall allt är inte bra då.