Dela och kommentera

Volvo värmer

Sverige har skaffat sig ett rykte som varande ett land med hög medvetenhet och omsorg om natur och miljö. Rätt eller fel, både omvärlden och vi själva vill ofta se oss på det viset och visst finns det ett visst fog för det. Men vi är långt ifrån fullkomliga och ser man till Volvo personvagnars marknadsföring av sin senaste status modell XC90 förstår man att vi har lång väg kvar att gå på vägen till att bli ett föregångsland i hållbarhetsarbetet. Volvo XC90 är en bastant cross-country modell med fyrhjulsdrift som sedan i vintras lanseras med norska fjordar och storslagna vyer som bakgrund där det silverfärgade fordonet klättrar upp för serpentinvägar och speglar sig i klara sjöar.

Man bygger helt oblygt upp en känsla av att bilen hör ihop med den vilda naturen och att den är ett måste för att på rätt sätt uppleva äventyren. Men, man nämner ingenting om att en Volvo XC90 släpper ut 215 gram koldioxid per kilometer, vilket närmast kan jämföras med de 120 gram per kilometer som är högsta gräns för miljöbilar!

För mig är det högst osmakligt att marknadsföra en så miljövidrig bil i ett sammanhang som inte har något bilen att göra och som är direkt hotat av just de ohållbart stora utsläppen av koldioxid. Jag vet uppriktigt sagt inte hur många människor som faktiskt har behov av cross-countrybilar med fyrhjulsdift, landets tätaste bestånd lär finnas på Östermalm i Stockholm, men för mig känns det som ett hån att marknadsföra sådana miljömonster i miljöer vars värden hotas av just sådana bilar.

Det känns också tragiskt att Volvo inte har förstått att framtidens bilar inte är de stora miljömonstren utan de små bilarna med minimala utsläpp. När jag var barn var Volvos Värde Varar en framgångsrik reklamslogan. Nu passar Volvo Värmer Världen dessvärre betydligt bättre.

- Staterna har systematiskt tagit ifrån människorna deras rättigheter, de räknas inte längre som medborgare. Det handlar inte bara om migranter, det kan vara du och jag i morgon, säger Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid University of London och aktuell med boken ”Prekariatet – den nya farliga klassen”. Standing menar att framväxandet av den nya globala underklassen är en följd av det politiska skiftet som skedde på 1970- och 1980-talen, med nedmonterade socialförsäkringar och globala marknadssystem. I Sverige blev denna utveckling mer märkbar under 90-talskrisen och förstärktes i och med Alliansen för Sveriges makttillträde 2006.

Prekariatet består av både före detta arbetarklass, migranter och unga välutbildade som hamnar utanför trygghetssystemen och inte har någon chans till fast jobb. Standing påpekar att vi idag historiskt sett har en ovanlig korkad syn på arbete, där vi bara räknar lönearbete (jobb) men inte värdesätter allt annat arbete. Att ta hand om sina barn eller föräldrar, att odla på kolonilotten eller vara ledare i en förening ger inget bidrag till bruttonationalprodukten och har därför enligt nationalekonomerna inget värde. För dem är det bara antalet kronor som byter ägare som räknas.

Guy Standing ser att vi står inför en global förändring och att vägen framåt går via ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Han tror att prekariatet kan vara den stora grupp som leder den här förändringen. För hundra år sedan var det arbetarklassen och fackliga grupperingar, men nu kommer andra grupper.

Som miljöpartist är det lätt att instämma med honom. Det samhälle vi lever i är varken ekologisk, socialt eller demokratiskt hållbart. Guy Standings analys av ett samhälle som håller på att glida isär känns helt rätt, och de kan vi gröna aldrig acceptera. Lösningen ser han i att ha en basinkomst, det som också kallas medborgarlön, för alla människor. Jag vet att många människor instinktivt vänder sig mot att man ska få betalt utan motprestation, men det har visat sig vara en framgångsväg för ökat livskvalitét i såväl Indien som i Brasilien och Namibia. Människor har inte alls lagt sig på latsidan och låtit sig försörjas av samhället. Man har jobbat mer men varit friskare, barnen har gått i skolan, antalet skillsmässor och våldsbrott har minskat och folk har varit mer delaktiga i samhällsfrågorna.

För att få genomslag för en sådan tanke i Sverige måste vi dock först lära oss att se bortom arbetslinjen och lära oss att mäta ekonomisk framgång på ett mer sofistikerat sätt än att bara räkna antalet kronor som bytt ägare under ett år.

Sveket mot Arktis

Sveriges regering noterade ett nytt bottennapp i miljöpolitiken när man underlät att lyfta in frågan om stopp för olje- och fossilgasutvinning i Arktis när Arktiska rådet träffades i Kiruna i förra veckan för att skriva under ett nytt avtal för verksamheter i detta för planeten Jorden så extremt viktiga område.

Sverige har under de senaste två åren varit ordförande i Arktiska rådet och hade därmed ett stort ansvar för arbetet med det nya avtalet. Miljöpartiet hade föreslagit regeringen att lyfta in frågan om att skydda Arktis från fossilutvinning, men utrikesminister Carl Bildt hävdade envist att avtalet inte var rätt forum för den frågan, utan att ange vilket forum som i så fall skulle vara rätt.

Det ligger en ödets ironi i att vi genom att bränna enorma mängder fossil energi påverkat klimatet så att Arktis isar nu smälter undan i skrämmande takt och därmed tillgängliggör ytterligare stora mängder olja och gas. Men, att utvinna olja och gas i Arktis är oerhört komplicerat, dyrt och riskfyllt och skulle dessutom påskskynda den process som världens ledare retoriskt påstår sig vilja bromsa.

Att just Carl inte har något större trovärdighet när det gäller begränsningar för oljeutvinning har sin historiska förklaring, men att hela regeringen sviker sitt ansvar är lika pinsamt som avslöjande för de värderingar som Alliansen för Sverige står för.

Alliansen borde valt klimatet och miljön före oljan.