Dela och kommentera

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar ert rätta ansikte genom att samla in 1000 namn mot byggandet av en moské i Norrköping.

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar att mer än 131 000 norrköpingsbor inte skrivit sina namn mot byggandet av en moské i Norrköping.

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar er okunnighet när ni påstår att där kan bli böneutrop fem gånger om dagen.

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar er politiska inkompetens när ni säger att ni ska arbeta för en folkomröstning om en detaljplan som vid den tiden redan vunnit laga kraft.

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar er brist på kunskap då ni påstår att islam är en ideologi.

Tack Sverigedemokraterna för att ni visar att de farligaste rasisterna inte är de med rakade huvuden, bomberjackor och kängor utan de som klär sig snyggt, väljer fakta selektivt och uppträder rumsrent.

Tack Sverigedemokraterna!

Svenska staten subventionerar årligen genom ROT-avdrag reparationer och ombyggnader av privatbostäder med 16 miljarder kronor. Dessa medel används huvudsakligen till byten av kök och badrum och andra mer kostnadskrävande åtgärder och bidrar därmed till att höja bostadens marknadsvärde. På så vis förs pengar över från skattekollektivet till privatpersoner utan att någon bestående samhällsnytta.

Orsaken till ROT-avdragen ligger bland annat i att det förekommer en hel del svartjobb inom byggsektorn och man nu gjort svarta jobb vita. Det innebär med andra ord att staten kapitulerat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och tydligen måste muta branschen med mångmiljardbelopp för att få in de skatter riksdagen beslutat om. För mig är det lika logiskt som att ge alla yrkesförare dispens från hastighetsgränserna, de kör ju alla för fort i alla fall!

Det mest tragiska med ROT-avdragandet är dock att pengarna inte används där de skulle göra mest nytta: Upprustning av miljonprogrammen. Kommunerna har ett uppdämt renoveringsbehov av gigantisk storlek och behovet av miljöanpassning av de gamla husen är enormt. En modernisering av Sverige skulle många nya jobb och minska de framtida driftskostnaderna. Det skulle bara finnas vinnare. Men regeringen ger hellre bidrag till åtgärder som inte ger någon bestående samhällsnytta och ökar de privata förmögenheterna. Det kallar jag dubbelfel.

Svenska staten subventionerar årligen genom ROT-avdrag reparationer och ombyggnader av privatbostäder med 16 miljarder kronor. Dessa medel används huvudsakligen till byten av kök och badrum och andra mer kostnadskrävande åtgärder och bidrar därmed till att höja bostadens marknadsvärde. På så vis förs pengar över från skattekollektivet till privatpersoner utan att någon bestående samhällsnytta.

Orsaken till ROT-avdragen ligger bland annat i att det förekommer en hel del svartjobb inom byggsektorn och man nu gjort svarta jobb vita. Det innebär med andra ord att staten kapitulerat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och tydligen måste muta branschen med mångmiljardbelopp för att få in de skatter riksdagen beslutat om. För mig är det lika logiskt som att ge alla yrkesförare dispens från hastighetsgränserna, de kör ju alla för fort i alla fall!

Det mest tragiska med ROT-avdragandet är dock att pengarna inte används där de skulle göra mest nytta: Upprustning av miljonprogrammen. Kommunerna har ett uppdämt renoveringsbehov av gigantisk storlek och behovet av miljöanpassning av de gamla husen är enormt. En modernisering av Sverige skulle många nya jobb och minska de framtida driftskostnaderna. Det skulle bara finnas vinnare. Men regeringen ger hellre bidrag till åtgärder som inte ger någon bestående samhällsnytta och ökar de privata förmögenheterna. Det kallar jag dubbelfel.

Svenska staten subventionerar årligen genom ROT-avdrag reparationer och ombyggnader av privatbostäder med 16 miljarder kronor. Dessa medel används huvudsakligen till byten av kök och badrum och andra mer kostnadskrävande åtgärder och bidrar därmed till att höja bostadens marknadsvärde. På så vis förs pengar över från skattekollektivet till privatpersoner utan att någon bestående samhällsnytta.

Orsaken till ROT-avdragen ligger bland annat i att det förekommer en hel del svartjobb inom byggsektorn och man nu gjort svarta jobb vita. Det innebär med andra ord att staten kapitulerat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och tydligen måste muta branschen med mångmiljardbelopp för att få in de skatter riksdagen beslutat om. För mig är det lika logiskt som att ge alla yrkesförare dispens från hastighetsgränserna, de kör ju alla för fort i alla fall!

Det mest tragiska med ROT-avdragandet är dock att pengarna inte används där de skulle göra mest nytta: Upprustning av miljonprogrammen. Kommunerna har ett uppdämt renoveringsbehov av gigantisk storlek och behovet av miljöanpassning av de gamla husen är enormt. En modernisering av Sverige skulle många nya jobb och minska de framtida driftskostnaderna. Det skulle bara finnas vinnare. Men regeringen ger hellre bidrag till åtgärder som inte ger någon bestående samhällsnytta och ökar de privata förmögenheterna. Det kallar jag dubbelfel.

Svenska staten subventionerar årligen genom ROT-avdrag reparationer och ombyggnader av privatbostäder med 16 miljarder kronor. Dessa medel används huvudsakligen till byten av kök och badrum och andra mer kostnadskrävande åtgärder och bidrar därmed till att höja bostadens marknadsvärde. På så vis förs pengar över från skattekollektivet till privatpersoner utan att någon bestående samhällsnytta.

Orsaken till ROT-avdragen ligger bland annat i att det förekommer en hel del svartjobb inom byggsektorn och man nu gjort svarta jobb vita. Det innebär med andra ord att staten kapitulerat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och tydligen måste muta branschen med mångmiljardbelopp för att få in de skatter riksdagen beslutat om. För mig är det lika logiskt som att ge alla yrkesförare dispens från hastighetsgränserna, de kör ju alla för fort i alla fall!

Det mest tragiska med ROT-avdragandet är dock att pengarna inte används där de skulle göra mest nytta: Upprustning av miljonprogrammen. Kommunerna har ett uppdämt renoveringsbehov av gigantisk storlek och behovet av miljöanpassning av de gamla husen är enormt. En modernisering av Sverige skulle många nya jobb och minska de framtida driftskostnaderna. Det skulle bara finnas vinnare. Men regeringen ger hellre bidrag till åtgärder som inte ger någon bestående samhällsnytta och ökar de privata förmögenheterna. Det kallar jag dubbelfel.

När stadsplaneringsnämnden sammanträde i fredags hade nämnden att bland andra ärenden att ta ställning till ett yttrande till kommunfullmäktige angående ändrad lydelse i fullmäktiges beslut om GMO-fri kommun. Bakgrunden till ärendet är den att fullmäktiges beslut innebär att kommunen vid såväl om- som nyförhandlingar ska ställa krav på att arrendatorer av kommunens jordbruksfastigheter ska odla ekologiskt. Nu har Mark- och miljödomstolen slagit fast att det är orimligt att begära omställning till ekologisk odling vid omförhandling och därför måste fullmäktige ändra sitt beslut på den punkten. Däremot har frågan om villkor vid nyförhandling inte prövats juridiskt.

I förslaget till beslut som nämnden hade att ta ställning till fanns därför kravet på ekologisk odling vid nyförhandling kvar. Kravet bygger på att kommunen tar ansvar för att bevara åkermarkens långsiktiga förmåga att producera livsmedel, men mot detta reserverade sig alliansens ledamöter med Centerpartiets Karin Jonsson i spetsen.

Alliansen menade att ”arrendatorer som brukar kommunens mark ska själva få välja mellan konventionell eller ekologisk brukningsmetod. Inga krav på brukningsmetod ska ställas vare sig vid ny- eller omförhandling”.

Alliansen abdikerar alltså från rollen som ansvarstagande markägare till förmån för ett särintresse. All vacker retorik om hållbarhet och omtanke om kommande generationers livsvillkor fladdrar bort som vissna höstlöv när de ställs mot begränsade kortsiktiga särintressen. Det är tryggt för Norrköping att den rödgröna koalitionen tar ansvar för Norrköping, idag och i framtiden.

Måndagens fullmäktigedebatt om 2012 års bokslut gav en väldigt bra bild över bredden i, och betydelsen av, kommunens verksamhet. I snart sagt alla livets skeden har kommunen en roll att spela i medborgarnas liv: Barnomsorg, skola, äldrevård, gator, kollektivtrafik, handel, service, grönområden, bostäder, räddningstjänst, kultur, vatten, avlopp, avfall och mycket annat. Vi är alla beroende av kommunen, vi är alla medlemmar i kommunen. Diskussionen var lång och jag måste medge att jag inte alltid hade fokus på debatten, jag vet att jag en stund satt och funderade på min egen relation till Norrköpings kommun.

Jag har bott i Norrköpings kommun i nästan hela mitt liv. I trettiofem år har jag varit tjänsteman i kommunen, i arton år har jag varit förtroendevald fritidspolitiker. De senaste åtta månaderna har jag haft förmånen att arbeta heltid med politiken. Jag kom att tänka på en händelse som inträffade för ett par år sedan då jag i min yrkesroll som fritidsgårdschef  besökte en av mina gårdar. Efter att ha hälsat och småpratat med de fritidsledare jag först mött i caféet kom en liten kille fram till mig och frågade ”är det du som är kommunen”? Jag måste medge att jag blev både överraskad och glad över frågan, och med en viss tvekan svarade jag att det var jag. Inte för att jag menar att jag är kommunen i ordets egentliga mening, men för den lille killen representerade jag ju faktiskt detta för honom så diffusa begrepp.

Alla vi som arbetar i kommunen representerar kommunen gentemot de människor vi möter. Vi som möter människor när vi serverar mat i skolan, när vi tar emot en ansökan om bygglov, när vi hjälper en gammal i hemmet, eller när vi hjälper någon att hitta en bok i biblioteket - vi är medborgarens möte med kommunen. Vår kompetens, vårt engagemang och känsla för service är det minne man bär med sig och som färgar bilden av Norrköpings kommun.

Det är fint att arbeta i kommunen. Vi levererar välfärd, service, omtanke och trygghet i en verksamhet som inte strävar efter vinst utan enbart är till för medborgarnas bästa.

I fredagens tidningar avslöjas att den i Norrköping mycket kände Sverigedemokraten Markus Wiechel i en chatt 24 april 2011 uttryckt sig grovt rasistiskt mot mörkhyade personer. Enligt tidningarna ska Wiechel ha använt uttrycket ”Satans jävla aphelveten” och ”pensionsräddare”. Wiechel vill själv inte kännas vid uttalandena, men är öppen för möjligheten att han gjort dem när han varit berusad. Det är ett intressant påstående.

Berusning är inte en smitta eller åkomma som bara drabbar en person. För att bli berusad krävs ett medvetet beslut och ett aktivt agerande, berusning är i högsta grad något självförvållat. Att berusning bland annat påverkar omdömet måste ses som en kalkylerad risk, ibland till och med eftersträvad. Det går aldrig att ursäkta något dumt man sagt eller gjort med att man varit berusad. Det enda goda man möjligen kan säga om berusning är att den kan släppa fram den personlighet man faktiskt är när man inte längre orkar förställa sig.

Jag har, liksom många andra förtroendevalda, erfarenhet av att vara nämndeman i tingsrätten. Mitt mest bestående minne av åren i tingsrätten är att folk skulle slippa många bekymmer om de bara höll sig nyktra. Men för mig var aldrig berusning en förmildrande omständighet, bara en del av förklaringen till vad som skett.

Om påståendet om Markus Wiechels uttalanden är korrekta avslöjar det att den på ytan så polerade och kontrollerade personen inom sig bär på en mörkare sanning som många av oss redan anat när vi följt hans politiska karriär. Om en berusning bidragit till att avslöja den bluffen, ger den näring till det gamla talesättet att det inte finns något ont som inte har något gott med sig.

Människans giriga jakt på pengar har nu gjort att alla fem naturliga produktionsområden – havet, åkern, skogen, ängen och betesmarken – nu är överexploaterade. Kortsiktigt är det en lysande affär, långsiktigt är det en katastrof som mänskligheten kommer att få betala dyrt.

I senaste numret av tidskriften Sience publiceras en studie gjord av forskare i Norge och Kanada som visar att de ekologiska kostnaderna för det globala överfisket är större modellerna hittills kunnat förutse. Många arter kommer inte att kunna återhämta sig om fisket fortsätter i samma takt som idag.

Forskarna har studerat data för 153 olika arter av fisk och ryggradslösa djur som minskat under en hållbar nivå. De drar slutsatsen att det även är viktigt att ta hänsyn till en arts livsutveckling, exempelvis hur lång tid det tar innan de blir könsmogna, när man ska göra en uppskattning om deras bevarandestatus.

De flesta fiskpopulationer är motståndskraftiga för måttligt överfiske och har en god chans att återhämta sig inom tio år om fisket snabbt minskar. De arter som är mest utfiskade och samtidigt har en långsam reproduktion är de som har minst chans att återhämta sig.

Utfiskningen har också en tragisk sida som rapporten inte berör. Det är genomgående de rika industriländerna som bedriver industrifiske i främmande vatten långt hemifrån som står för överfisket. Fisken mals ofta ned till mjöl och används som foder i kött- och fågelproduktion eller i fiskodlingar. Lokalt fiske har under århundraden givit kustbefolkningarna värdefulla proteintillskott, men nu ser de sina vatten plundras och bytet föras bort för att göda redan välmående människor i främmande världsdelar.  

Jag har under mina år i miljörörelsen haft en hel del kontakter med miljökämpar från Afrika och Asien. Jag minns en man från Etiopien som sa att ”vi behöver inte ert bistånd – det är rättvisa vi behöver!” Det är nu tjugofem år sedan vi träffades, men hans uttalande är tyvärr lika sant än idag.