Jag vet inte hur det är att bli kallad svarskalle. Jag vet inte hur det är att mötas av vardagsrasismen  där ens arbetskollegor vänder en ryggen, kastar glåpord i det tysta eller får höra kommentarer uttalade i oförstånd och som sårar bara för att de visa att du inte tillhör.

Men det vet min sambo. Varje dag. Varje, varje dag.

Däremot vet jag hur det känns att bli kallad svartskallehora. Jag vet hur det känns att att bli kallad för smutsig förrädare, tattarslyngel och att få min framtid fördömd. Av främlingar. För att jag är tillsammans med en kille med svart hår som föddes i en annan världsdel. I hemlighet försöker kollegor, bekanta, andra, smyga upp och viskande fråga om jag inte kunde få bättre. I förtrolighet undrar människor om jag blir slagen hemma, de undrar hur hans familj tagit emot en svensk i familjen och de undrar över hur kuvad jag egentligen är här hemma. Jag undrar vad de skulle säga om jag smög upp i deras öron och frågade hur ofta deras män slog dem och hur förhållandet till svärfar egentligen är......

Jag har egentligen inget emot frågorna. Det finns inget att dölja i vårt förhållande. Och jag hoppas att mina svar kanske kan hjälpa till att sudda bort de negativa stämplarna det finns om invandrare som "ett pack". Precis som jag har lika lite gemensamt, eller lika mycket, som en person från Taiwan eller Tanzania, har min sambo lika lite, eller lika mycket, gemensamt med dem.Precis som min svenska kompis har enorma problem med sin svenska svärmor har jag en annan kompis som har problem med sin chilenska svärmor. Det handlar om individer. Vi har alla våra brister och våra kompetenser. Vi är för gudsskull människor!

När människor försöker släta över sina rasistiska åsikter med dåliga ursäkter tycker jag att det är en skam. När andra sedan försvarar, undrar jag hur de skulle reagera om de får höra femtielva gånger i veckan att de är paria, jobbiga, oönskade och att vi andra sedan ska ursäkta med att de får väl förstå de är ju så annorlunda.....

Min sambo och jag har firat 21 år tillsammans i år. Han gör mej lycklig. Genuint lycklig. Han ensam har räddat min själ från de svarta monstret. Varje dag berättar han för mej vad som gör mej unik och fantastisk. Varje dag! Hans ögon lyser upp när han ser på mej och han gör mej trygg.  Mitt hjärta slår ett extra slag när vi möts och efter 21 år tillsammans och tre barn senare så rör vi varandra ofta, pussas, kramas har sex och vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Han är inte min bästa vän, eller min bror. Han är min älskare, min förtrogna, min klippa, mitt syre, min man. Och ska jag vara ärlig är det inte många jag känner eller ens hört talas om så har det så här bra efter så många år. Om det beror på hans chilenska blod eller bara för att han är en man och jag en kvinna av rasen människa, det vet jag inte. Jag önskar bara att han istället för spott och spe fick rosor och hyllningar för den fantastiska, snälla, kärleksfulla slitvarg han är.