Bloggar

Helena von Schantz (FP)

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar. Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre. 2. Bättre kommunikation i och till kommunen. 3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan. Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.

Valdemarsvik - den 26 juni 2012, kl 15:00

Varför måste språken jämt försvaras i Sverige?

Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.

Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare. Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.

Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat. Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?

Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. "The world is my oyster" gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk. Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.

För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.

För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.

För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom. Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.

För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?

Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika. Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har stort värde i sig.

Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?

Hur är det möjligt och vad kostar det oss?

"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."- Ludwig Wittgenstein

"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."?- Johann Wolfgang von Goethe

En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips. I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.

För länkarna och för de mest underbara kommentarer får ni besöka min andra blogg. Orkar inte föra in dem en och en och de låter sig inte överföras på annat sätt:

Helena von Schantz

Dela och kommentera

dssdf

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Blogg forts.

Jag motionerar om Skolinspektionen
Valdemarsvik - den 22 maj 2013, kl 23:19

I november har Folkpartiet landsmöte och det är inte vilket landsmöte som helst - i år ska vi anta ett nytt partiprogram. Inom mina två intresseområden - skola och jämställdhet - uppfattar jag att det är en hel del som behöver ställas till rätta. Därför ägnar jag varje stund jag kan frigöra åt att skriva motioner. I går kväll medan jag filade på en bunt motioner om Skolinspektionen insåg jag att det här ju faktiskt är ett arbete som vinner på dialog. Samtidigt är det jag uppskattat mest med mitt eget skolbloggande just dialogen. Både med andra skolbloggare och med de som kommenterar i min och andras bloggar. Därför har jag bestämt mig för att lägga upp mina motioner i bloggen för synpunkter, förbättringar och invändningar.

Först ut är Skolinspektionen. Jag är nämligen allt annat än nöjd med uppföljningen av skolan. Är du nöjd? Är du det inte? Gillar du mina förslag? Har du andra? Skriv och berätta.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 1

att partistyrelsen verkar för att skolinspektionen får ansvar för en systematisk uppföljning av den svenska skolan. Uppföljningen ska bestå av centralrättade nationella prov, en centralrättad studentexamen och årsvisa centrala enkäter i utvalda årskurser.

En likvärdig skola är ett av de viktigaste fundamenten i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Varje barns rätt till de verktyg som krävs för ett fritt och produktivt liv. I Sverige har vi halkat långt från det målet. Variationen i våra skolor är hög såväl när det gäller kunskapsresultat som trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro. Det räcker inte med stickprov när det gäller något så viktigt som våra barns välmåga och framtid. Här måste uppföljningen ske elev för elev, år för år.

En sådan uppföljning behövs i alla skolsystem, men blir av särskild betydelse i ett konkurrensutsatt system som vårt. Konkurrensen mellan skolor har som konsekvens att det ligger i såväl huvudmännens som i de anställdas intresse att dölja brister i verksamheten. Ett negativt tillsynsbeslut, en negativ enkät och dåliga kunskapsresultat kan ju skada skolans konkurrenskraft och därmed äventyra den egna verksamheten/ vinsten/ anställningen. Det fria skolvalet förutsätter därför en systematisk, oberoende granskning av varje skola, varje år.

Kunskapsresultaten bör följas upp genom centralrättade nationella prov i det obligatoriska skolväsendet och genom ett centralrättat slutprov i gymnasieskolan. Elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro bör följas upp genom årsvisa, statliga enkäter.

Enkäterna och kunskapsuppföljningen tjänar som underlag för skolutveckling, resursfördelning och för utvärdering av utförda insatser både nationellt och lokalt. Den systematiska uppföljningen tjänar dessutom som ett likvärdigt och objektivt underlag för det fria skolvalet.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 2

Att partistyrelsen verkar för att Skolverket och Skolinspektionen i samverkan följer upp den systematiska resultatkontrollen ett prioriterat kvalitetsområde i taget, samt att arbetet både består av att goda exempel lyfts och av att krav på åtgärder ställs.

Fokus för vår Skolinspektion är att identifiera och lyfta lagbrott. Men ska en verksamhet förbättras är det minst lika viktigt att förtjänsterna lyfts som att bristerna uppmärksammas. För skolsystemet som helhet är goda exempel en betydligt större framgångsfaktor än uppmärksammade tillkortakommanden.

Som ett medel för att nå en generell kvalitetshöjning inom den svenska skolan bör Skolinspektionen och Skolverket därför ges i uppdrag att i samverkan utveckla skolan område för område. Kunskapsresultaten och enkäterna tjänar som underlag för vilka utvecklingsområden som ska prioriteras.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 3

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen genomför tillsyn av enskilda skolor dels i form av slumpvisa stickprov, dels som en åtgärd efter anmälan eller uppdagad underprestation.

Med en systematisk uppföljning av kunskapsresultat och elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro behövs inte regelbunden tillsyn i dess nuvarande form. Istället kan tillsynen begränsas till stickprov, uppföljning av misstänkta missförhållanden eller bristande resultat.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 4

att partistyrelsen verkar för en kontinuerlig utvärdering av skolinspektionens arbete och effekt.

Skolinspektionen har givits stora resurser och omfattande befogenheter. Men med makt måste alltid följa uppföljning och kontroll. Den som varit föremål för tillsyn eller övriga åtgärder bör systematiskt inbjudas att utvärdera kontakten med Skolinspektionen och effekten av tillsynen. Skolmyndigheten bör även systematiskt utvärdera effekten av Skolinspektionens insatser för att utreda om arbetet är rättssäkert, systematiskt, kostnadseffektivt, och om det har önskad effekt.

Kommentarer Jag motionerar om Skolinspektionen (4 inlägg)

Wowad av gatukontoret
Valdemarsvik - den 14 maj 2013, kl 20:10

För en vecka sedan uppstod det en djup grop i asfalten mitt på vår väg. Jag upptäckte gropen en tidig morgon på väg till bussen. Det var i sista sekunden jag lyckades manövrera undan cykeln. Och det var ingen liten lättnad jag kände över den saken. Hålet var så djupt att jag garanterat skulle ha flugit över styret och antagligen tappat både tänder och hjärnceller om jag hade misslyckats.

En förståndig människa skulle ha kommit ihåg det här och nogsamt undvikit hålet i fortsättningen. En riktigt förståndig människa skulle också ha anmält skadan direkt. En sådan människa är inte jag. I en veckas tid har jag varit nära att köra i hålet varje morgon och kommit till bussen med hjärtat i halsgropen. I går var det särskilt på håret. Så på håret att jag googlade fram telefonnumret till gatukontoret.

Det var nog säkert alla morgnar jag suttit och lugnat ner mig efter samma nära-döden-upplevelse som gjorde att jag kom ihåg att ringa just i bussen på vägen hem. Klockan var halv fyra då, så jag tänkte att det är säkert redan kört för dagen.

Jo pyttsan. Proffsigt och trevligt bemötande i växeln, proffsigt och trevligt bemötande från den okände man på gatukontoret som fick samtalet vidarebefordrat till sin mobil.
Så bra tänkte jag, när jag lade på luren precis när vi korsade Göta kanal. Så bra att man får så god service som kommuninvånare. Säkert blir det här fixat på en vecka eller två.

En knapp timme senare när jag gnetade upp för vår höga backe fick jag se att det redan fanns en kvist i hålet och en stor rödgul trafikkon intill. Vid det här laget var jag extremt imponerad, och jag började redan då tråka ut familjemedlemmar och vänner med historien.

I dag när jag kom hem var hålet redan fyllt. ... I hur många kommuner händer sådant?

Nu inser jag förstås att det inte är så här det jämt fungerar i Valdemarsvik - även om jag uppfattar Valdemarsvik som ett ställe där folk är litet extra vänliga och hjälpsamma. Mannen jag talade med satt redan i bilen när vi talades vid och vår väg är central, en väg man lätt svänger upp på. Han resonerade kanske så här: lika bra att ta en titt när jag ändå har vägarna förbi. Men tänk ändå så glad man blir när man blir vänligt bemött och när ett problem blir löst snabbare än man väntat sig. Sådan glädje är det minst lika viktigt att dela med sig av som missnöjet de gånger det inte blir så bra.

Så ett stort tack till växeln och till gatukontoret från en Valdemarsviksbo som är glad både över bemötande, service och sina egna intakta extremiteter och tänder. ... Ja och även ett tack till den snälle busschauffören som likt alla Ringarums chaufförer tålmodigt väntade när jag nästan missade bussen. ... Det är inte så dumt att bo i Viken.

Kommentarer Wowad av gatukontoret (17 inlägg)

Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11 april 2013
Valdemarsvik - den 5 maj 2013, kl 23:07

Det är nu precis ett år sedan pappa ringde och berättade att han hade långt framskriden lungcancer med metastaser. Han berättade det helt odramatiskt, ungefär som man berättar att bilen är på verkstad och han hann med flera galghumoristiska skämt under vårt samtal. Läkarna gav honom mellan ett halvt och ett år. Han dog den 11 april strax efter lunch, han dog under den halvtimme jag lämnade sjukhuset för att checka ut från hotellet.

Både stoicismen och humorn var typiska för pappa. Redan när han just hade passerat 50 pratade han som om han hade levt sitt liv och om det fanns något som var heligt för pappas skarpa och lågmälda humor har jag i varje fall aldrig upptäckt vad det skulle vara.

Den humorn har tack och lov gått i arv och den dyker upp både här och var i familjen. Min bror Anders kan till och med överträffa sin far i halsbrytande på gränsen till stötande humor. Det konstiga med sådan humor är att den lindrar både sorg och svartmod bättre än några medlidsamt rynkade pannor och vänliga ord. Vet inte om det är så generellt, men det är definitivt så i vår familj.

Något annat som mer allmänt anses trösta och lindra är musik. Vi barn växte upp till pappas pianospelande. Timme på timme av Bach, Schubert och Chopin. Jag dansade till hans spelande, vi somnade till det - vår barndom hade helt enkelt ett klassiskt ledmotiv.

Några av mina finaste minnen från vår barndom är när pappa och jag lyssnade tillsammans och han berättade om musiken. Händels Messias, Dvoraks nya värld är för alltid präglade av pappas recensioner och berättelser.

Konserter gick pappa sällan på för han blev ofta så berörd av musiken att han började gråta och det tyckte han var pinsamt. Även det har gått i arv, men jag är mer skamlös till både läggning och generation än min far och tar bara med mig näsdukar till konserterna.

När det gäller musicerandet verkar det ha hoppat över en generation. Min bror Anders tog sig an pianolektionerna bittert och motvilligt och slutade så fort det var möjligt. Jag spelade och spelar, men snarare pliktskyldigt än passionerat. Pappa uttryckte aldrig någon besvikelse över det här. Men när jag som tonåring en gång i förbifarten sa att det vore roligt att prova på att spela gitarr fick jag en spritt ny sådan redan följande dag. Det trots att vi på den tiden hade högst ansträngd ekonomi.

Den första tiden efter beskedet var sorgen blandad med en hel del ilska. Kunde pappa inte ha slutat röka? Att vi har dåliga lungor i familjen kom ju inte som någon nyhet. Pappas lillasyster dog tre år gammal i lunginflammation, farbror Henrik i lungcancer och jag fick lunginflammation och tuberkulos när jag var sexton. Efter dagarna på sjukhuset med pappas plågade andning och grannarna med amputerade ben och syrgastuber får jag nästan hålla i mig för att inte uppmana rökare jag ser att sluta.

Trots de ljusa minnen jag beskrivit från min barndom var det alls inget självklart att jag skulle sörja pappa som jag gör. Pappa var en man med ojämnt, explosivt temperament och dåliga nerver - inga goda egenskaper för en småbarnsfar. Han blev dessutom pappa alldeles för tidigt och hade själv haft en sträng och kärleksfattig uppväxt. Lägger man till det att pappors roll på den tiden ofta var att skipa rätt och utmäta straff. ...

Pappa beskrev sig själv som en man med dåligt självförtroende och stor osäkerhet. Det här var inget han utstrålade, men pappa var mycket självkritisk och förberedde sig minutiöst för allt han åtog sig. Vare sig det handlade om föreläsningar, spelningar eller tal. Mamma som är det omhuldade, enda barnet till snälla ömsinta föräldrar var här pappas exakta motpol. Visst ställde den här skillnaden i uppväxt till problem, men den ledde också till att pappa under åren tinade upp och fick en annan syn på både sig själv och på andra. Det här pratade han ibland om. Han sa att mamma hade lärt honom om kärlek och om föräldraskap.

Det var inte bara mot sig själv pappa var kritisk. Han var över lag njugg med beröm och generös med kritik. Det här låter kanske inte som något positivt men just det hör nog till det jag saknar mest hos pappa. Även tämligen milt beröm från honom smällde högt och hans kritik var ovärderlig. Världen är full av människor som är villiga att stryka medhårs. Det är betydligt svårare att hitta någon som berättar när man burit sig åt som ett arsel eller skrivit smörja. En sådan man var min far och i många år skickade jag aldrig vidare någon artikel utan att den först passerat under hans örnblick.

Kärlek kan vara att berätta för någon hur fantastisk han eller hon är. Vare sig det stämmer eller inte. Men sådan kärlek hjälper en inte att växa, inte heller att se klarare eller att sikta högre.

Pappa var en mångfacetterad och komplex man, men han hade ett drag som verkligen definierade honom och det var hans starka ansvarskänsla. Den manifesterade sig på flera olika sätt. Ett uppenbart sådant var hans hjälpsamhet. Pappa skulle aldrig ha passerat någon nödställd utan att erbjuda hjälp, aldrig ha sagt eller tänkt att det där är inte mitt bord. Såg han att det var något han kunde göra för att underlätta eller hjälpa gjorde han det. En annan aspekt av ansvarskänslan var pappas plikttrogenhet. Han hade en bredare syn på vad som var hans plikt som son, bror, make, pappa, lärare än de flesta och han försummade aldrig sina plikter.

Min man Åke sa att det känns mindre tryggt utan pappa. Det är sant. Det gör det. Det har också med pappas ansvarskänsla att skaffa. När vi träffades, vare sig det var i Finland eller på Cypern tog pappa alltid ett övergripande ansvar för att allt fungerade och för att alla hade det bra. Han utstrålade också just det här ansvaret, den här övertygelsen att just han kan och skall se till att allt ordnar sig.

Den sista och den vackraste manifestationen av pappas ansvarskänsla var att han var en världsförbättrare. När vi var små var det hans kamp mot naturens godtycke vi märkte tydligast. Närmare bestämt hans kamp mot alla felplacerade stenar på vårt sommarställe. Arbetet inbegrep i allmänhet flera järnspett, rep, och varje familjemedlem - oberoende av inklination och storlek. De gånger de malplacerade stenarna fanns i havet stod pappa spritt naken ute i vattnet och röt order till oss som om det var vår överlevnad som stod på spel.

Det vi inte förstod som barn men som vi har insett efteråt är hur djupt engagerad pappa var i sina elever och i verksamheten på de skolor där han undervisade. I Kristinestad, i Grankulla, i Vasa först i yrkesskolan och sedan i Aftonläroverket.

Under de år de bodde på Cypern engagerade både pappa och mamma sig djupt i den politiska konflikten och även i enskilda människoöden på ön. De intervjuade Denktash och pappa skrev artikel på artikel där han beskrev och försvarade det turkicypriotiska perspektivet. Engagemanget tog sig också formen av stipendier, donationer och lån, både på Cypern och i Finland.

Även på Hemmet, det ålderdomshem i Åbo där han tillbringade sina sista två år ägnade pappa sig oupphörligen åt förbättringsarbete. Det handlade både om sådant han gjorde konkret som hans pianospelande vid dödsfall, högtider och som förströelse och om förslag och idéer på hur man kunde förbättra trivseln och måendet. Han ägnade betydligt mer tid åt att diskutera vad som kunde göras bättre på hemmet än åt att prata om sitt eget mående.

Pappa hade både mörka och ljusa sidor och han var inte alltid en lätt make och pappa att leva med - men han var något så sällsynt och så dyrbart som en riktigt god och generös människa. En man som tog ett personligt ansvar för att göra den här världen till en bättre plats - lika mycket för andra som för sin egen familj. Därigenom är han en förebild för alla som kände honom och en man jag är stolt att ha fått kalla min far.

Kommentarer Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11.april 2013 (9 inlägg)

Upprörda röster om lärarlegitimationen
Valdemarsvik - den 28 april 2013, kl 20:49

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens? Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.

... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning. SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Kommentarer Upprörda röster om lärarlegitimationen (30 inlägg)