Bloggar

Helena von Schantz (FP)

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar. Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre. 2. Bättre kommunikation i och till kommunen. 3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan. Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.

Valdemarsvik - den 10 oktober 2012, kl 23:21

Johannes Åman och jag på Finlands ambassad

Tydligen har DN:s Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags: Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.

Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”

Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:

Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”

Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.

Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.

Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.

Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:

8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”

9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform

och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.

Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.

Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?

Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd? Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.

Dela och kommentera

dssdf

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Blogg forts.

Genom ämnesråd får lärarna inflytande över sin profession
Valdemarsvik - den 24 maj 2013, kl 08:35

Ytterligare en skolmotion till FP:s landsmöte:

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att partistyrelsen verkar för att Skolverket inrättar ämnesråd där ämneslärare, fackförbund, representanter för högskola, myndighet, partier och departement möts för samverkan, ämnesutveckling och dialog.
2. att ämnesråd för kärnämnen inrättas ämnesvis.
3. att ämnesråd för övriga ämnen inrättas så att det finns ett ämnesråd för praktisk-estetiska ämnen, ett för hemspråk och moderna språk, ett för naturvetenskapliga ämnen, ett för samhällsämnen och ett råd för yrkesutbildning och entreprenörskap.

Ett motiv för kommunaliseringen var att göra skolan mindre toppstyrd, att ge mer makt till lärare, rektorer, elever och föräldrar. Resultatet har närmast blivit det motsatta. Den professionella frihet och makt lärare tidigare åtnjöt är borta. Lärarnas ämnessamverkan har raserats till förmån för de kommunalt påbjudna arbetslagen. Sjunkande lärarinflytande, sjunkande ämnessamverkan och ämnesutveckling, minskat ämnesutbyte med högskola och myndigheter har lett till både sjunkande intresse för ämneslärarutbildningarna och sjunkande resultat i skolan. Samtidigt har den statliga styrningen blivit alltmer hårdhänt, med ökade krav på dokumentation, detaljerade kursplaner och kunskapskrav, med mer kontroll och mindre dialog. Lärarna har blivit marginaliserade inom det område där de är de verkliga experterna – deras egen profession.

I arbetet med att återge ämneslärarna inflytande, att utveckla ämnesundervisningen och förbättra kunskapsresultaten kan ämnesråd fylla en viktig funktion.

Ämnesråden blir fora där forskning möter beprövad erfarenhet, där kursplaner, timplaner, didaktik, reformer, nationella prov, lärarutbildning och fortbildning diskuteras och utvecklas, där beslut bereds, där villkor, utmaningar och behov för enskilda ämnen och för lärarna i enskilda ämnen diskuteras och hanteras.

Den viktigaste framgångsfaktorn i skolan är ansvarstagande, skickliga, professionella lärare. Lärarnas professionella status, inflytande och ansvarstagande för den egna professionen måste öka om Sverige ska få en bra och likvärdig skola. Inrätta ämnesråd för en kontinuerlig dialog mellan lärare, forskare, tjänstemän och politiker.

Kommentarer Kommentera Genom ämnesråd får lärarna inflytande över sin profession

Jag motionerar om Skolinspektionen
Valdemarsvik - den 22 maj 2013, kl 23:19

I november har Folkpartiet landsmöte och det är inte vilket landsmöte som helst - i år ska vi anta ett nytt partiprogram. Inom mina två intresseområden - skola och jämställdhet - uppfattar jag att det är en hel del som behöver ställas till rätta. Därför ägnar jag varje stund jag kan frigöra åt att skriva motioner. I går kväll medan jag filade på en bunt motioner om Skolinspektionen insåg jag att det här ju faktiskt är ett arbete som vinner på dialog. Samtidigt är det jag uppskattat mest med mitt eget skolbloggande just dialogen. Både med andra skolbloggare och med de som kommenterar i min och andras bloggar. Därför har jag bestämt mig för att lägga upp mina motioner i bloggen för synpunkter, förbättringar och invändningar.

Först ut är Skolinspektionen. Jag är nämligen allt annat än nöjd med uppföljningen av skolan. Är du nöjd? Är du det inte? Gillar du mina förslag? Har du andra? Skriv och berätta.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 1

att partistyrelsen verkar för att skolinspektionen får ansvar för en systematisk uppföljning av den svenska skolan. Uppföljningen ska bestå av centralrättade nationella prov, en centralrättad studentexamen och årsvisa centrala enkäter i utvalda årskurser.

En likvärdig skola är ett av de viktigaste fundamenten i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Varje barns rätt till de verktyg som krävs för ett fritt och produktivt liv. I Sverige har vi halkat långt från det målet. Variationen i våra skolor är hög såväl när det gäller kunskapsresultat som trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro. Det räcker inte med stickprov när det gäller något så viktigt som våra barns välmåga och framtid. Här måste uppföljningen ske elev för elev, år för år.

En sådan uppföljning behövs i alla skolsystem, men blir av särskild betydelse i ett konkurrensutsatt system som vårt. Konkurrensen mellan skolor har som konsekvens att det ligger i såväl huvudmännens som i de anställdas intresse att dölja brister i verksamheten. Ett negativt tillsynsbeslut, en negativ enkät och dåliga kunskapsresultat kan ju skada skolans konkurrenskraft och därmed äventyra den egna verksamheten/ vinsten/ anställningen. Det fria skolvalet förutsätter därför en systematisk, oberoende granskning av varje skola, varje år.

Kunskapsresultaten bör följas upp genom centralrättade nationella prov i det obligatoriska skolväsendet och genom ett centralrättat slutprov i gymnasieskolan. Elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro bör följas upp genom årsvisa, statliga enkäter.

Enkäterna och kunskapsuppföljningen tjänar som underlag för skolutveckling, resursfördelning och för utvärdering av utförda insatser både nationellt och lokalt. Den systematiska uppföljningen tjänar dessutom som ett likvärdigt och objektivt underlag för det fria skolvalet.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 2

Att partistyrelsen verkar för att Skolverket och Skolinspektionen i samverkan följer upp den systematiska resultatkontrollen ett prioriterat kvalitetsområde i taget, samt att arbetet både består av att goda exempel lyfts och av att krav på åtgärder ställs.

Fokus för vår Skolinspektion är att identifiera och lyfta lagbrott. Men ska en verksamhet förbättras är det minst lika viktigt att förtjänsterna lyfts som att bristerna uppmärksammas. För skolsystemet som helhet är goda exempel en betydligt större framgångsfaktor än uppmärksammade tillkortakommanden.

Som ett medel för att nå en generell kvalitetshöjning inom den svenska skolan bör Skolinspektionen och Skolverket därför ges i uppdrag att i samverkan utveckla skolan område för område. Kunskapsresultaten och enkäterna tjänar som underlag för vilka utvecklingsområden som ska prioriteras.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 3

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen genomför tillsyn av enskilda skolor dels i form av slumpvisa stickprov, dels som en åtgärd efter anmälan eller uppdagad underprestation.

Med en systematisk uppföljning av kunskapsresultat och elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro behövs inte regelbunden tillsyn i dess nuvarande form. Istället kan tillsynen begränsas till stickprov, uppföljning av misstänkta missförhållanden eller bristande resultat.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 4

att partistyrelsen verkar för en kontinuerlig utvärdering av skolinspektionens arbete och effekt.

Skolinspektionen har givits stora resurser och omfattande befogenheter. Men med makt måste alltid följa uppföljning och kontroll. Den som varit föremål för tillsyn eller övriga åtgärder bör systematiskt inbjudas att utvärdera kontakten med Skolinspektionen och effekten av tillsynen. Skolmyndigheten bör även systematiskt utvärdera effekten av Skolinspektionens insatser för att utreda om arbetet är rättssäkert, systematiskt, kostnadseffektivt, och om det har önskad effekt.

Kommentarer Jag motionerar om Skolinspektionen (4 inlägg)

Wowad av gatukontoret
Valdemarsvik - den 14 maj 2013, kl 20:10

För en vecka sedan uppstod det en djup grop i asfalten mitt på vår väg. Jag upptäckte gropen en tidig morgon på väg till bussen. Det var i sista sekunden jag lyckades manövrera undan cykeln. Och det var ingen liten lättnad jag kände över den saken. Hålet var så djupt att jag garanterat skulle ha flugit över styret och antagligen tappat både tänder och hjärnceller om jag hade misslyckats.

En förståndig människa skulle ha kommit ihåg det här och nogsamt undvikit hålet i fortsättningen. En riktigt förståndig människa skulle också ha anmält skadan direkt. En sådan människa är inte jag. I en veckas tid har jag varit nära att köra i hålet varje morgon och kommit till bussen med hjärtat i halsgropen. I går var det särskilt på håret. Så på håret att jag googlade fram telefonnumret till gatukontoret.

Det var nog säkert alla morgnar jag suttit och lugnat ner mig efter samma nära-döden-upplevelse som gjorde att jag kom ihåg att ringa just i bussen på vägen hem. Klockan var halv fyra då, så jag tänkte att det är säkert redan kört för dagen.

Jo pyttsan. Proffsigt och trevligt bemötande i växeln, proffsigt och trevligt bemötande från den okände man på gatukontoret som fick samtalet vidarebefordrat till sin mobil.
Så bra tänkte jag, när jag lade på luren precis när vi korsade Göta kanal. Så bra att man får så god service som kommuninvånare. Säkert blir det här fixat på en vecka eller två.

En knapp timme senare när jag gnetade upp för vår höga backe fick jag se att det redan fanns en kvist i hålet och en stor rödgul trafikkon intill. Vid det här laget var jag extremt imponerad, och jag började redan då tråka ut familjemedlemmar och vänner med historien.

I dag när jag kom hem var hålet redan fyllt. ... I hur många kommuner händer sådant?

Nu inser jag förstås att det inte är så här det jämt fungerar i Valdemarsvik - även om jag uppfattar Valdemarsvik som ett ställe där folk är litet extra vänliga och hjälpsamma. Mannen jag talade med satt redan i bilen när vi talades vid och vår väg är central, en väg man lätt svänger upp på. Han resonerade kanske så här: lika bra att ta en titt när jag ändå har vägarna förbi. Men tänk ändå så glad man blir när man blir vänligt bemött och när ett problem blir löst snabbare än man väntat sig. Sådan glädje är det minst lika viktigt att dela med sig av som missnöjet de gånger det inte blir så bra.

Så ett stort tack till växeln och till gatukontoret från en Valdemarsviksbo som är glad både över bemötande, service och sina egna intakta extremiteter och tänder. ... Ja och även ett tack till den snälle busschauffören som likt alla Ringarums chaufförer tålmodigt väntade när jag nästan missade bussen. ... Det är inte så dumt att bo i Viken.

Kommentarer Wowad av gatukontoret (17 inlägg)

Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11 april 2013
Valdemarsvik - den 5 maj 2013, kl 23:07

Det är nu precis ett år sedan pappa ringde och berättade att han hade långt framskriden lungcancer med metastaser. Han berättade det helt odramatiskt, ungefär som man berättar att bilen är på verkstad och han hann med flera galghumoristiska skämt under vårt samtal. Läkarna gav honom mellan ett halvt och ett år. Han dog den 11 april strax efter lunch, han dog under den halvtimme jag lämnade sjukhuset för att checka ut från hotellet.

Både stoicismen och humorn var typiska för pappa. Redan när han just hade passerat 50 pratade han som om han hade levt sitt liv och om det fanns något som var heligt för pappas skarpa och lågmälda humor har jag i varje fall aldrig upptäckt vad det skulle vara.

Den humorn har tack och lov gått i arv och den dyker upp både här och var i familjen. Min bror Anders kan till och med överträffa sin far i halsbrytande på gränsen till stötande humor. Det konstiga med sådan humor är att den lindrar både sorg och svartmod bättre än några medlidsamt rynkade pannor och vänliga ord. Vet inte om det är så generellt, men det är definitivt så i vår familj.

Något annat som mer allmänt anses trösta och lindra är musik. Vi barn växte upp till pappas pianospelande. Timme på timme av Bach, Schubert och Chopin. Jag dansade till hans spelande, vi somnade till det - vår barndom hade helt enkelt ett klassiskt ledmotiv.

Några av mina finaste minnen från vår barndom är när pappa och jag lyssnade tillsammans och han berättade om musiken. Händels Messias, Dvoraks nya värld är för alltid präglade av pappas recensioner och berättelser.

Konserter gick pappa sällan på för han blev ofta så berörd av musiken att han började gråta och det tyckte han var pinsamt. Även det har gått i arv, men jag är mer skamlös till både läggning och generation än min far och tar bara med mig näsdukar till konserterna.

När det gäller musicerandet verkar det ha hoppat över en generation. Min bror Anders tog sig an pianolektionerna bittert och motvilligt och slutade så fort det var möjligt. Jag spelade och spelar, men snarare pliktskyldigt än passionerat. Pappa uttryckte aldrig någon besvikelse över det här. Men när jag som tonåring en gång i förbifarten sa att det vore roligt att prova på att spela gitarr fick jag en spritt ny sådan redan följande dag. Det trots att vi på den tiden hade högst ansträngd ekonomi.

Den första tiden efter beskedet var sorgen blandad med en hel del ilska. Kunde pappa inte ha slutat röka? Att vi har dåliga lungor i familjen kom ju inte som någon nyhet. Pappas lillasyster dog tre år gammal i lunginflammation, farbror Henrik i lungcancer och jag fick lunginflammation och tuberkulos när jag var sexton. Efter dagarna på sjukhuset med pappas plågade andning och grannarna med amputerade ben och syrgastuber får jag nästan hålla i mig för att inte uppmana rökare jag ser att sluta.

Trots de ljusa minnen jag beskrivit från min barndom var det alls inget självklart att jag skulle sörja pappa som jag gör. Pappa var en man med ojämnt, explosivt temperament och dåliga nerver - inga goda egenskaper för en småbarnsfar. Han blev dessutom pappa alldeles för tidigt och hade själv haft en sträng och kärleksfattig uppväxt. Lägger man till det att pappors roll på den tiden ofta var att skipa rätt och utmäta straff. ...

Pappa beskrev sig själv som en man med dåligt självförtroende och stor osäkerhet. Det här var inget han utstrålade, men pappa var mycket självkritisk och förberedde sig minutiöst för allt han åtog sig. Vare sig det handlade om föreläsningar, spelningar eller tal. Mamma som är det omhuldade, enda barnet till snälla ömsinta föräldrar var här pappas exakta motpol. Visst ställde den här skillnaden i uppväxt till problem, men den ledde också till att pappa under åren tinade upp och fick en annan syn på både sig själv och på andra. Det här pratade han ibland om. Han sa att mamma hade lärt honom om kärlek och om föräldraskap.

Det var inte bara mot sig själv pappa var kritisk. Han var över lag njugg med beröm och generös med kritik. Det här låter kanske inte som något positivt men just det hör nog till det jag saknar mest hos pappa. Även tämligen milt beröm från honom smällde högt och hans kritik var ovärderlig. Världen är full av människor som är villiga att stryka medhårs. Det är betydligt svårare att hitta någon som berättar när man burit sig åt som ett arsel eller skrivit smörja. En sådan man var min far och i många år skickade jag aldrig vidare någon artikel utan att den först passerat under hans örnblick.

Kärlek kan vara att berätta för någon hur fantastisk han eller hon är. Vare sig det stämmer eller inte. Men sådan kärlek hjälper en inte att växa, inte heller att se klarare eller att sikta högre.

Pappa var en mångfacetterad och komplex man, men han hade ett drag som verkligen definierade honom och det var hans starka ansvarskänsla. Den manifesterade sig på flera olika sätt. Ett uppenbart sådant var hans hjälpsamhet. Pappa skulle aldrig ha passerat någon nödställd utan att erbjuda hjälp, aldrig ha sagt eller tänkt att det där är inte mitt bord. Såg han att det var något han kunde göra för att underlätta eller hjälpa gjorde han det. En annan aspekt av ansvarskänslan var pappas plikttrogenhet. Han hade en bredare syn på vad som var hans plikt som son, bror, make, pappa, lärare än de flesta och han försummade aldrig sina plikter.

Min man Åke sa att det känns mindre tryggt utan pappa. Det är sant. Det gör det. Det har också med pappas ansvarskänsla att skaffa. När vi träffades, vare sig det var i Finland eller på Cypern tog pappa alltid ett övergripande ansvar för att allt fungerade och för att alla hade det bra. Han utstrålade också just det här ansvaret, den här övertygelsen att just han kan och skall se till att allt ordnar sig.

Den sista och den vackraste manifestationen av pappas ansvarskänsla var att han var en världsförbättrare. När vi var små var det hans kamp mot naturens godtycke vi märkte tydligast. Närmare bestämt hans kamp mot alla felplacerade stenar på vårt sommarställe. Arbetet inbegrep i allmänhet flera järnspett, rep, och varje familjemedlem - oberoende av inklination och storlek. De gånger de malplacerade stenarna fanns i havet stod pappa spritt naken ute i vattnet och röt order till oss som om det var vår överlevnad som stod på spel.

Det vi inte förstod som barn men som vi har insett efteråt är hur djupt engagerad pappa var i sina elever och i verksamheten på de skolor där han undervisade. I Kristinestad, i Grankulla, i Vasa först i yrkesskolan och sedan i Aftonläroverket.

Under de år de bodde på Cypern engagerade både pappa och mamma sig djupt i den politiska konflikten och även i enskilda människoöden på ön. De intervjuade Denktash och pappa skrev artikel på artikel där han beskrev och försvarade det turkicypriotiska perspektivet. Engagemanget tog sig också formen av stipendier, donationer och lån, både på Cypern och i Finland.

Även på Hemmet, det ålderdomshem i Åbo där han tillbringade sina sista två år ägnade pappa sig oupphörligen åt förbättringsarbete. Det handlade både om sådant han gjorde konkret som hans pianospelande vid dödsfall, högtider och som förströelse och om förslag och idéer på hur man kunde förbättra trivseln och måendet. Han ägnade betydligt mer tid åt att diskutera vad som kunde göras bättre på hemmet än åt att prata om sitt eget mående.

Pappa hade både mörka och ljusa sidor och han var inte alltid en lätt make och pappa att leva med - men han var något så sällsynt och så dyrbart som en riktigt god och generös människa. En man som tog ett personligt ansvar för att göra den här världen till en bättre plats - lika mycket för andra som för sin egen familj. Därigenom är han en förebild för alla som kände honom och en man jag är stolt att ha fått kalla min far.

Kommentarer Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11.april 2013 (9 inlägg)

Upprörda röster om lärarlegitimationen
Valdemarsvik - den 28 april 2013, kl 20:49

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens? Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.

... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning. SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Kommentarer Upprörda röster om lärarlegitimationen (30 inlägg)