Denna vecka är det utspring för Norrköpings gymnasister. Prins Gustavs och Herman Sätherbergs studentsång lär eka både vid utspring och lite senare på kvällarna när det är dags för inspring på krogen.

Jag är helt övertygad om att framtiden är ljus. Det finns mycket hopp och många möjligheter. Samtidigt, när väl strofen om att den ljusnande framtid är vår tonat ut är det en ny verklighet som möter de utspringande gymnasisterna. Några kommer gå vidare till fortsatta studier, några kommer att hamna direkt in i en anställning och sedan finns det alldeles för många som kommer hamna utanför såväl studier som yrkesliv.

Den senaste tiden har frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige diskuterats. Jag behöver inte fördjupa mig i vad som sagts innan och av vem utan kan konstatera att arbetslösheten är alldeles för hög. För ungdomar är den katastrofalt hög.

Jag får i olika sammanhang frågan om jag tycker det är rätt att vi i Norrköping minskar ambitioner på en rad områden som exempelvis hur ofta kommunala gräsytor ska klippas eller om inte exempelvis spårvagnen borde byggas ut. Mitt svar har hela tiden varit att det är rätt att öka ambitionen för att fler norrköpingsbor ska ha ett arbete att gå till. Om vi ska kunna höja den ambitionen är det andra saker som måste stå tillbaka. Gräsklippning, utökning av spårvägsnät med flera frågor är såklart också viktiga men i valet mellan att göra det möjligt för fler norrköpingsbor att få en möjlighet att komma in på arbets- eller för den delen studiemarknaden är det inte tillräckligt viktigt.

Lycka till alla ni som nu tar steget ut från gymnasieskolan. Jag hoppas att er framtid verkligen är ljus. När ni kämpar och står i för att ni ska ha en ljus framtid är det vår skyldighet att göra kloka prioriteringar. Sådana prioriteringar som innebär att er möjlighet att komma in i arbete och studier ökar.