Dela och kommentera

En gammal bekant ersätts alltså av en annan gammal bekant. Vargarna satsar åtminstone på säkra kort, sett till vilka personer det handlar om, när man plockar ihop truppen.

Adam Shields var inte direkt ett okänt ansikte när han togs in.

Scott Nicholls, som ersätter, är ett annat namn som Vargpubliken och klubben känner väl vid det här laget.

Att Shields försök till comeback slutade som det gjorde är väl egentligen ingen skräll. Har man en gång slutat av de orsaker som australiensaren gjorde förra våren inbillar jag mig att det är väldigt svårt att bara tagga upp igen och hitta tillbaka.

Rädslan i kombination med en hel del mänskliga problem utanför banan gjorde att allt låste sig för Shields för ett år sedan och nu när han försökte igen fanns samma känslor kvar än.

Var det rätt att ta in Adam Shields i truppen?

Sportsligt var det naturligtvis alldeles tokigt.

Om man vill lägga mänskliga värden i bilden också, trots att det är elitidrott, var det däremot rimligt att ge honom en chans med tanke på allt han gjort för Vargarna förut. Det är sådana värden som dock är svåra att alltid ha med i bilden när det är resultaten som räknas.

Fördelen för Vargarna är att Adam Shields åtminstone inte hade ett jättelågt snitt när man nu skulle hitta hans ersättare – 1,545. Det fanns lite förare att välja på åtminstone när man sorterat bort de allra bästa – som Tai Woffinden och Tomasz Gollob och liknande namn.

Danny King, Rory Schlein och Scott Nicholls var väl till slut de hetaste namnen som klubben tittade på och att man valde Nicholls är väl helt okej i det sammanhanget även om jag själv möjligen hade hållit Schlein minst lika högt.

I Nicholls vet man i alla fall vad man får och det är en förare som kämpar hårt hela heaten – även om han inte riktigt fick till det förra säsongen när han kom in som ersättare för Michal Szczepaniak.

Om alla papper blir klara gissar jag att han är med i laget redan på tisdag mot Smederna. Med Nicki i laget tror jag Peter Jansson och Thomas Carlsson väljer att ställa över båda de underpresterande polackerna trots att man skulle kunna köra med Tomasz Gapinski som reserv tack vare snittet. Då måste man dock slänga upp Anders Mellgren på ordinarie plats och det känns han inte riktigt mogen för än.

På söndag blir den uppställningen offentlig.

Mitt första besök på Gubbängen kunde onekligen blivit roligare. Jag kan inte påstå att jag blev superimponerad av anläggningen, men det kan hänga ihop med att det knappast var något mysväder heller.

Nu klarade vi oss från något värre regn förutom en rejäl skur som dock inte försenade matchen i pausen nämnvärt. Jag inledde för övrigt aftonen med ett samtal till Adam Shields från en bänk bakom speakertornet. Och även om linjen var knastrig och besvärlig fick jag klart för mig att det inte lär bli någon mer körning i Vargarna. De orden hörde jag åtminstone. Lagledaren Peter Jansson berättade att man redan börjat leta en ersättare till australiensaren som alltså återigen avslutar karriären.

Det lär behövas någon bra – om man ser till kvällens insats på banan.

Det fanns fem förare som gjorde sitt jobb där, och två som inte alls gjorde det. Peter Jansson utlovade att han skulle ha ett samtal med Tomasz Gapinski och Grzegorz Zengota som han knappast var speciellt nöjd med.

Hans egen coachning under kvällen var också tveksam i några lägen. Han medgav själv att han borde bytt bort Gapinski i 13:e heatet och satt in Kim Nilsson.

”Jag undrar samma sak”, sa han med facit i handen på frågan varför han inte bytte bort både Zengota och Gapinski i det heatet.

Nu tog han bara bort den förstnämnde.

Det var ett misstag som blev ödesdigert. Och som man inte har råd med.

Ett annat var att inte låta Anders Mellgren hoppa in istället för Pontus Aspgren i åtminstone heat 10. Med tanke på hur de båda hade kört tidigare under kvällen kändes det så givet att jag till och med skrev ner det i programmet innan heatet ens annonserades (och jag lurade dessutom kollega Willner att göra samma sak), men Jansson valde att inte göra bytet.

Nu vann Aspgren det elfte heatet i stor stil, men ändå.

I det tionde hade i alla fall jag bytt.

Vargarna har nu tre förluster utan Nicki Pedersen i laget. Nicki återkommer nästa vecka efter sin skada och han behövs onekligen. Det blir aningen för tunt utan honom , även om laget hängt med länge i matcherna. Men när dessutom ett par förare inte gör jobbet blir det för ihåligt totalt sett.

Dags för en liten koll inför morgondagens omgång i elitserien. Eftersom jag är en ädel och ärlig människa medger jag utan omsvep att jag hittills ligger lite efter min utmanare i tippandet (3-5), men säsongen är lång och det kommer vända. Förmodligen redan imorgon.
Så här tror jag om tisdagens matcher:

HAMMARBY-VARGARNA 42-48
Bottenmöte tidigt på säsongen mellan seriens två enda nollpoängare hittills. Hammarby lyfte senast mot Indianerna och gjorde en helt okej insats, men ser tunt ut totalt sett. Vargarna har gjort det helt okej utan Nicki Pedersen men ändå varit lite för tunna när det kommit till avgörandet. Nu behöver båda lagen en seger och Vargarna har flera förare som borde kunna trivas på Gubbängen. Jag säger därför att första segern kommer nu, trots att Pedersen saknas.
(Utmanaren tippas 47-43.)

SMEDERNA-DACKARNA 44-46
Smederna imponerade i sin första hemmamatch där Vetlanda inte hade skuggan av en chans. Det kanske säger en del om Vetlanda också förvisso. Dackarna har inlett riktigt vasst och det unga laget har imponerat. Det känns som att det borde bli en jämn match nu, med små marginaler. Jag lutar lite åt knapp bortaseger och chansar med det.
(Utmanaren tippas 47-43.)

VETLANDA-INDIANERNA 42-48
Indianerna har inte imponerat så mycket hittills, även om jag anser att man på papperet har seriens bästa lag. Vetlanda har imponerat ännu mindre, men där är jag inte alls lika överraskad. Vargarna var nära att knipa poäng i Småland i premiären och om Indianerna kör som de ska kunna med det här laget har de klar segerchans trots bortabana.
(Utmanaren tippar 40-50.)

VÄSTERVIK-PIRATERNA 50-40
Seriens positiva inslag hittills kommer från Västervik. Laget har kört bra och imponerat med två raka segrar trots att man saknat Daniel Nermark. Piraterna har varit lite upp och ner hittills och i Västervik tror jag laget får det tufft att räcka till. Det borde bli en hyggligt klar hemmaseger.
(Utmanaren tippar 52-38.)

Det är bara att lyfta på hatten för Nicki Pedersen. Jag hade tyckt det var näst intill en bragd om han nådde semfinal. Nu tog han sig till och med till final med sin skadade handled/underarm.
Och dansken hade ju till och med bud på fler poäng om han inte tappat Tai Woffinden förbi sig med ett hårstrå i längd i semifinalen och fallit i finalen.
En imponerande insats hur som helst.
Frågan är hur armen mår imorgon, och inte minst på tisdag med Vargarnas ögon sett. Det lär vi få veta imorgon.
Tai Woffinden körde också riktigt bra, det känns som han mognat rejält och tagit flera kliv i år. Det var en svajig period efter hans pappas bortgång när han skulle gå från ung och lovande och ta klivet in i eliten på riktigt. Första säsongen i GP-serien för ett par år sedan imponerade inte alls, men nu kör han med en helt annan pondus. Kul att se.
Emil Sayfutdinov var den största utmanaren ikväll, men hans tejpkörning i finalen dödade lite av spänningen i sista heatet. Synd. Där rök även mitt tips, Chris Holder hade inte med saken att göra och Emil var borta på grund av den missen.
Återstår att se om jag har mer rätt i Eurovision således. Jag vet inte vad det skulle säga om mig, om den här bloggen eller om världen i stort om jag har mer rätt om den där erbarmliga musiktävlingen än jag har om speedway? Förhoppningsvis behöver jag inte ge mig in och analysera det vidare...således hoppas jag inte längre att Island vinner.
Ta det som ett satement. 

Jag har förstått på er att det är en festlig tv-afton på gång. Eurovision-hysterin finns överallt. Jag låter mig dock inte luras så lätt. Möjligen zappar jag förbi det någon gång ibland, men mer än så blir det inte.
Det är ju liksom GP-speedway i Prag istället, förmodligen med sedvanliga Social Distortions Story of my life dånande ur högtalarna så det hörs hela vägen genom tv-rutan. Vad är väl tveksamma musikaliska utsvävningar mot det?
Om någon fortfarande inte vet vad de ska välja framför tv:n ikväll, här är några argument på vägen:

• I Prag är det mer action. Inga långdragna och obegripliga scenframträdanden. En minuts virvlande fart, sedan vet man vem som var först i mål. Inte tre minuters dans, sång, glitter och musikalisk härdsmälta, gång på gång efter varandra, för att sedan få vänta timme ut och timme in på att få svaret på vem som är bäst.
• I speedway spelar scenkläderna ingen roll. Alla ser ungefär likadana ut, ingen har någon fördel av att ha en bättre designer än andra.
• I Prag har Sverige tre segerchanser. Åtminstone på papperet. I Malmö finns det bara en – och den är tydligen inte så jättestor.
• Danmarks hetaste bidrag i Prag ställer upp med bruten handled, det händer inte i Malmö. Såvitt jag vet.
• Pausunderhållningen i Malmö består av ännu mer sång och dans. Gissningsvis. Ingen variation över huvud taget. I Prag växlar man från motorcyklar till traktorer, hyvlar, vattenbilar eller vad det nu må vara när det behövs ett avbrott. Allt för att det inte ska bli långrandigt och bara hända samma sak hela tiden.
• I Prag är ingen beroende av lynniga jurygrupper.
• Rösten spelar ingen roll i speedway. Du kan låta hur som helst. Vore det inte så hade Bartosz Zmarzlik vunnit allt han ställt upp i och hur roligt hade det varit?

Själv åtnjuter jag lyxen att inte ha någon större konkurrens om tv-dosan så jag gör precis som jag vill. Med andra ord ser på speedway och möjligen tittar till det andra någon gång ibland. 
Vem som vinner i Malmö har jag ingen aning om, men eftersom alla ska ha en åsikt numera drar jag till med Island - utan att ha hört en strof ur en enda låt utom Sveriges. Får jag rätt lovar jag att dra igång en schlagerblogg också. I alla fall nästan...
I Prag vinner däremot Chris Holder eller Emil Sayfutdinov. Nicki Pedersen borde få det tufft, tar han sig till semifinal med sin skada har han gjort det mer än godkänt. 

Det finns många saker jag kan komma på som jag inte skulle klara av att göra med en bruten handled.
Betydligt beskedligare saker än att köra speedway. Till exempel.
Nicki Pedersen beordrades fyra veckors vila efter kraschen i Göteborg, men räknar alltså med att ställa upp i GP-tävlingen i Prag imorgon lördag trots allt. Med ett specialskydd ska han köra med skadan som - trots imponerande läkkött - knappast är fullt läkt än.
Tufft, imponerande eller bara dumdristigt?
Man kan i alla fall säga att dansken gör allt för att hänga med kampen om VM-titeln i år.
"Det är självklart ett handikapp, men om jag kan ta starterna och hitta bra spår kan allt hända i Prag", säger Pedersen enligt dr.dk.
Han kommer, förutom sitt specialskydd också köra på smärtstillande (vilket låter rimligt).
"Om jag inte kommer till start i Prag, och därför heller inte tar några poäng, blir det svårt komma ifatt det under resten av säsongen."
"Men om jag har farten i cyklarna på lördag, och banan är jämn, så handlar det bara om att hantera smärtan. Då tror jag på ett bra resultat", fortsätter Nicki enligt den danska sidan.
Skulle han köra in poäng mot världstoppen i speedway med en inte läkt handled vore det förstås imponerande, men i speedway är det mesta möjligt.
Frågan är om Vargarna får se Nicki Pedersen på Gubbängen på tisdag? Det är nog tveksamt, även om en del säkert beror på hur det går på lördag i första hand. En Nicki i form behövs i alla fall, det är en sak som är säker.
Det beskedet lär vi få vänta på till söndag.

Det blev en seg och lång kväll på Ica Maxi Arena igår men innan jag lägger gårdagen till handlingarna och ser framåt tänkte jag ge lite tankar om matchen och varför det blev som det blev. Enligt mig då.

Det var bra att det blev match till slut efter regnandet. Jag vill inte säga något om banpersonalens arbete eftersom jag helt enkelt saknar tillräckliga kunskaper på området. Jag vet att de gör sitt bästa efter de förutsättningar som finns – och utan dem skulle det inte kunna köras en meter på banan. Men rent allmänt: Det gagnar inte direkt klubben om man vill locka publik att det tar så lång tid (en timme och en kvart igår), inte händer någonting och dessutom saknas kontinuerlig information under tiden så folk vet vad som gäller.

Det kanske är ett generellt problem för speedwayen i stort dock. Det är en speciell sport på många sätt. En vanlig match tar alltså drygt en och en halv timme och på den tiden är den effektiva stunden som det faktiskt körs speedway cirka 15 minuter (en minut per heat). Vi som är entusiaster uppskattar det ändå, vi kommer alltid komma dit. Och jag kan här och nu rekommendera speedway som underhållning till alla som vill lyssna. En fin kväll med en spännande match är det oslagbart. Då finns det ingen annan sport som kan mäta sig. Men fortfarande är det risk att marginalåskådarna skräms bort av den ytterligare långa väntan som blir kvällar som igår. Och det är synd för Vargarna, för sporten och för dem själva så då missar mycket god och bra underhållning. Publiksnittet har varit vikande i Norrköping de senaste säsongerna och det finns många orsaker till det, den sportsliga biten inte minst – men det är naturligtvis något man inte bara kan rycka på axlarna åt utan måste ta på allvar.

Matchen då?

På grund av underlaget efter regnet blev det väl inte den bästa speedwayen direkt. Men det var dramatiskt och spännande hela vägen och det gjorde ändå kvällen värd besväret. Vargarna ledde matchen i 14 heat plus ett knappt varv innan Adrian Miedzinski fick sin stoppsladd i andra kurvan i det sista heatet, Chris Harris kunde smita förbi och Västervik då vinna med 45-44.

Skapligt bittert för Vargarna.

Utan Nicki Pedersen har man nu gjort två godkända insatser utan att få med sig någonting i poängväg. Det tråkigaste av allt för laget är att man mycket väl hade kunnat stå med två segrar nu om Nicki inte hade varit skadad – gårdagens match är jag helt övertygad om att man vunnit med sin danske stjärna i laget istället för Grzegorz Zengota som verkligen inte kan köra på banan i Norrköping.

Han har inte klarat den tidigare i andra lag och hade det tufft igår också. Han är en perfekt förare i laget för bortamatcherna, men ska nog i möjligaste mån bytas ut till matcherna i Norrköping. Om han inte tränar upp sig och lär sig banan här.

Det blev återigen uppenbart igår att Peter Kildemand och Adrian Miedzinski inte trivs tillsammans på banan. I Vetlanda körde de på varandra och igår var de också på väg att köra i samma spår på första rakan i sista heatet innan Miedzinski fick sin ödesdigra stoppsladd i kurvan därefter. Taktiskt hade det nog med facit i handen varit bättre att satsa på, förvisso betydligt mer ojämne, Tomasz Gapinski i det heatet, men samtidigt förstår jag att man ville ha kvällens två överlägset bästa hemmaförare bakom starttejpen i avgörandet.

Positvt från gårdagen tyckte jag dock var Anders Mellgrens insats. Han hade oftast svårt på banan i Norrköping ifjol, men igår visade han att han börjar hitta rätt här. Han tog de poäng man räknar med och lite till. Möjligen var han lite för snäll i någon duell, men totalt sett ändå klart godkänt. Pontus Aspgren hade det tuffare medan Kim Nilsson var godkänd från sin position, även om han tappade lite ju längre kvällen gick.

Om en vecka är det sagt att Nicki Pedersen ska kunna vara tillbaka (skapligt läkkött…) och det vore nog bra för Vargarnas del. Matchen mot Hammarby på bortaplan känns redan nu riktigt viktig med tanke på att det är två lag som inlett med noll poäng som möts.

För min egen del kommer jag då dessutom sudda ut en av mina vita fläckar på speedwaykartan i och med att jag aldrig tidigare varit på Gubbängen.

Om en vecka har jag det, och då har jag betat av samtliga elitseriebanor just nu samt ytterligare en del till.

Mest kuriosa förvisso.  Men kallar man sig speedwayentusiast måste man ju ha sett landets mest klassiska banor.

Grzegorz Zengota hade det tufft.                                            Foto: Sara Johari

Steve Johnston innan en match på Kråkvilan.                       Foto: Matz Glimhed

Återblicken är naturligtvis den här bloggens största paradnummer – i tämligen beskedlig konkurrens ska tilläggas. Efter att Joe Screen fått ta plats för någon vecka sedan tänkte jag idag skriva lite om en annan ”juvel” från samma tidsepok.

Steve Johnston.

Precis som förra gången är det inte tänkt att bli någon professionell helhetsbild av vederbörandes karriär utan mer lite egna minnesbilder och personliga reflektioner toppat med ett och annat fakta längs vägen.

Australiensaren från Kalgoorie körde under tre säsonger i Vargarnas väst och var, främst under de två första, 2003 och 2004, en viktig kugge och en liten publikfavorit på Kråkvilan. Inte minst för hans åkstil som alltid handlade om att kämpa, slita och aldrig ge upp. Det var inte alltid han var snabbast på banan, men han slet under de fyra varven. Och på Kråkvilan var han allt som oftast en pålitlig poängplockare bakom Jason Crump och i viss mån Jason Lyons. Att Vargarna totalt sett var lite för tunna under den här perioden var inte främst ”Johnos” fel.

2005 blev inte lika roligt för honom, då åkte han in och ut ur laget och fick det aldrig riktigt att stämma. Det blev också hans sista säsong i Norrköpingsklubben och Johnston berättade för mig några gånger att han inte gillade ovissheten att inte få köra regelbundet vecka efter vecka.

Efter brakförlusten i Motala den säsongen sa han:

”Vi kom inte hit och förlorade med flit, men ibland går det inte. Det har varit ett tufft år med mycket skador och ett lag där man inte vet från vecka till vecka om man får köra eller inte. Vi har en match kvar, men jag vet faktiskt inte om jag vill komma tillbaka nästa säsong i alla fall. Jag har haft tre bra år i Norrköping, men jag har inte gillat alla nya tankar den här säsongen. Vi får se.”

Johnston var en spelevink, och jag gissar att han fortfarande är det oavsett vad han ägnar tillvaron åt idag. Senast jag såg honom var han expertkommentator i tv i Sky Sports. En lirare med solbrillor som alltid var glad och skämtade med allt och alla.

När jag googlade på Steve Johnston idag kom det här klippet upp direkt. Han var alltså den första människan som streakade på en match i den australiska fotbollsligan National Soccer League, som var namnet på landets högsta liga mellan 1977 och 2004. Om detta nu stämmer, men det ser ju onekligen ut som han och han dammar i gräset rätt rejält när han hoppar in i målet med bollen. Det är ju i så fall ett helt fantastiskt klipp – och säger kanske också en del om speedwayförare i allmänhet och ”Johno” i synnerhet.

Som han även säger i inslaget hade han dock naturligtvis även en seriös sida och hans bästa individuella resultat var kanske trots allt EM-guldet på gräsbana 1996. Och han var en lagåkare.

”Det finns inget som slår känslan av att vinna. Om du själv kör bra men ditt lag förlorar är det en liten tröst, men när du går ut där och vinner både på bortaplan och hemmaplan vill du bara inte att säsongen ska ta slut”, sa ”Johno” i en intervju till speedwayplus.com under karriären.

2011 var Johnstons sista säsong på motorcykeln, då hade han dock varit borta från Vargarna sedan länge. Själv har jag dock inte glömt den störtsköne australiensaren som förgyllde jobbet i depåerna under sina säsonger i Norrköping.

För att, som avslutning, ytterligare bidra till bilden av Steve Johnston, speedway och kanske även slå ett slag för att allt på wikipedia kanske inte är så seriöst och vettigt alla gånger tänkte jag skriva ut den sista meningen i texten som ska beskriva honom på det välkända internetuppslagsverket:

”Söndagen 2 oktober gjorde Johno ett practical joke på Tommie Cox genom att placera ett blått piller (Viagra) i hans plånbok, bara för att se vad Linda Mullins (Tommies partner) skulle säga.”

Hm. Okej?

Med reservation för att jag borde veta vilka dessa personer är, men ändå inte gör det…undrar jag lite skeptiskt vad detta har med saken att göra? Udda är det hur som helst.

Och därmed sätter jag punkt för det här inlägget.

Och hoppas jag kommer loss från ”hemmajobbet” ikväll för att se Vargarna mot Västervik.

Vi ses kanske där då.

Steve Johnston (i blått) på banan.                                        Foto: Mikael Strand

Måndag kväll och hög tid att kolla igenom omgång två i elitserien.
Förra veckan blev ingen direkt succé för egen del med ett 1-3-underläge i tippandet. Men jag kommer igen, säsongen är lång.
Så här tror jag om morgondagen:

DACKARNA-PIRATERNA 46-44
Känns väldigt jämnt och ovisst på papperet. Båda lagen kommer med en bra start i ryggen, Dackarna har återigen inte med Darcy Ward på banan, medan Piraterna får tillbaka Greg Hancock. Det ger Motalalaget visst hopp, men jag tror ändå på en knapp hemmaseger nu.
(Utmanaren tippar 45-45.)

SMEDERNA-ELIT VETLANDA 47-43
Visserligen har jag tippat Smederna i botten, men är det någonstans man ska ta sina poäng så är det på hemmaplan. Vetlanda imponerade inte mot Vargarna i premiären. Laget kan säkert bjuda bra motstånd här, men får hemmalaget sina rutinerade kuggar att fungera tror jag laget vinner knappt.
(Utmanaren tippar 48-42.)

INDIANERNA-HAMMARBY 53-37
Den match som känns mest given på papperet. Hammarby känns blekt och imponerade inte heller förra veckan. Det gjorde förvisso inte mitt guldlag från Kumla heller, men nu kör man hemma och lär få tillbaka Emil Sayfutdinov igen. Det ska inte kunna bli annat än en klar hemmaseger nu.
(Utmanaren tippar 52-38.)

VARGARNA-VÄSTERVIK 44-46
Känns som ytterligare en väldigt oviss match som kan gå nästan hur som helst. Utan Nicki Pedersen måste övriga i laget kliva fram och ta sina poäng. Det räcker inte om några gör det, alla måste leverera. Västervik saknar Daniel Nermark, men har osedvanligt många förare som kör bra i Norrköping och det väger över knappt för min del.
(Utmanaren tippar 43-47.) 

Västervik hemma på tisdag. Ett klassiskt möte och en på papperet svårare uppgift än det kanske kan verka som. Västervik har flera förare som lär kunna köra bra i Norrköping, alltså blir det knappast en promenad i parken för två poäng på tisdag. Mina tips inför kommande omgången går jag ut med imorgon.
Snart ska jag ringa Peter Jansson för att få tisdagens laguppställning även om den knappast är någon överraskning. Det finns ju liksom inte så många alternativ.
Fram till dess har jag laddat upp idag med att läsa senaste numret av Dirt Track samt titta på filmen om Torsten Sahlin, "Tusenkonstnären". Samt återblickat till förra årets hemmamatch mot Västervik.
Jag vet inte om ni minns den?
Tragiskt nog blev det ju omkomne Lee Richardsons sista i Vargarna och det var också den genomsympatiske britten som fick huvudrollen i matchen när han körde sista heatet tillsammans med Nicki Pedersen. Det stod oavgjort inför det heatet, Vargduon tog sånär starten och hade 5-1-läge in i andra kurvan när Chris Harris smet emellan och Nicki Pedersen i trängseln körde på Richardson och blev utesluten.
I omstarten kunde Västerviks duo rycka ifrån och ordna segern med 47-43 till bortalaget.
Då som nu kom Vargarna från en oväntat bra premiär (då hade laget vunnit i Kumla veckan innan). Den här gången skulle Vargarna må bra av att få med sig en seger, men utan Nicki Pedersen blir naturligtvis alla matcher tuffa. Nicki kämpar, för övrigt, för fullt med att få ordning på sin brutna arm och komma tillbaka rekordfort - redan till kommande helgs GP i Prag.
Senast jag noterade hans Twitter hade han lagt ut någon bild där han låg med halva armen i en hink full med is. Vissa går in för det i alla fall, annat kan man inte säga.