Dela och kommentera

Blev glad när jag på aktuellt igår hörde en intervju med Shilana Sulhav, en tjej som samlat en grupp med mestadels  unga tjejer som skulle gå ut i Husby och vandra. De hade som mål att försöka påverka atmosfären och ”sätta en skön stämning” för att motverka fortsatta kravaller. Det tycker jag utstrålar en självkänsla och framtidstro. Och det är precis vad som behövs i Husby och på många andra ställen.

Det har under de senaste dagarna skrivits mycket om kravaller på olika håll. Vissa vill göra det till en klassfråga. Nästan som om vi har kastsystem som i Indien, omöjliga att ta sig ur.

Är vi offer eller kan vi påverka vår situation?

Vi kristdemokrater tror på människan, att vi är individer som kan påverka vår situation och det ger oss möjligheter men också ett ansvar. Du är inte ett offer! Även om du är i en mycket svår situation kan du påverka din situation till det bättre.

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att livet är rättvist, men jag påstår att det går att få ett bra liv i Sverige. Jag förringar inte människors problem eller livssituationer, jag vill ge dem hopp!

För om du tror att du är som du är, och har det som du har det, bara på grund av omständigheter runt omkring dig som är utanför din kontroll, så kan du ju inte göra något åt din situation och måste vänta på annan gör något för dig.

Visst ska samhället stötta och hjälpa, men någonstans kommer det personliga ansvaret in och tron på dig själv, självkänslan, utan den kommer det inte att gå bra i alla fall.

Skolan är mycket viktig i arbetet med självkänslan, men ännu viktigare är familjerna. Det är där grunden läggs, och kan inte läggas av profession, hur duktig och välutbildad den än är.

Därför anser vi kristdemokrater att stöd till föräldrar, i deras föräldraskap, är en god investering nu och för framtiden!

Det är inte bara ett socialt skyddsnät vi behöver utan ett skyddande socialt nätverk.

Att komma ut och gunga, springa, hoppa och gräva på rasterna gynnar lärandet. Det är nog alla överens om. Speciellt viktigt är det på låg o mellanstadiet. Det är väl inte för mycket begärt att skolor ska ha en vettig skolgård? För barnens skull!

Är tillbaka i stan efter att ha tillbringat en vecka i Mellanösterns enda demokrati - Israel. Ett fascinerande land på många sätt. Tänk att detta lilla land, ungefär lika stort som Småland, så ofta står i blickfånget. I stort och i smått.
Kanske såg ni häromdagen att nyheterna hade ett reportage om oroligheter vid Västra Muren. En grupp kvinnor protesterade mot att de ortodoxa judarna inte tillåter dem att använda de religiösa attribut som männen använder. En förhållandevis liten religiös konflikt blev en världsnyhet. Konstiga proportioner! Jag var där just då, så min man undrade vad jag ställt till med...;)

Har ägnat några timmar till att gå igenom veckans tidningar och ser att det har hänt en hel del härhemma också. Både stort o smått.

Flera otäcka bränder, diskussionen om äldre ska få möjlighet till valfrihet fortsätter och Stefan Lövfen har gästat Industritekniska programmet på Ebersteinska. Det första hoppas jag verkligen ska få ett slut, det andra lär vi väl få leva med och det sista, Lövfens besök bekräftar det som varit alliansens linje hela tiden:
Industritekniska programmet behövs, det är en bred och bra utbildning som leder till jobb! Och samarbetet mellan företagen och skolan behöver stärkas! Jag hoppas majoriteten lyssnar på Lövfen och gör som alliansen föreslagit; tar lite av förra årets vinst och satsar så att vi inte tappar IP. Hur svårt kan det va?

I en politik som utgår från barns och ungas uppväxtvillkor är Barnahus en självklarhet. Vi kristdemokraterna är glada och tacksamma att vi nu fått stöd från alla andra partier för detta. När det för några år sedan lades en liknande motion avslogs den med motiveringen att vi redan hade en fungerande modell...

Linköping har sedan flera år en sådan verksamhet som fungerat väl, och nu hoppas vi att även barnen i östra länsdelen ska få tillgång till samma hjälp genom att öppna ett Barnahus i Norrköping.

Ett Barnahus erbjuder barn utsatta för våld och övergrepp hjälp i en för barnet anpassad och trygg miljö. Alla myndigheter är samlade och polisförhör, läkarundersökning och krissamtal görs vid ett och samma tillfälle. Omgående kris- och behandlingsinsatser görs också vid behov. Snabb handläggning och stöd inom kort stärker barnets ställning och ökar chansen för att barnet berättar. Det ger också ökade förutsättningar för ett barn att gå igenom en svår kris och komma ur den utan svåra men.

Socialtjänsten, BUP, åklagarkammaren och inte minst polisen har länge sett värdet av ett Barnahus och efterfrågat ett sådant. Nu verkar det som det kan bli verklighet. Alla tillfrågade nämnder i kommunen har också uttryck sitt stöd. Det är vi Kristdemokrater väldigt glada för. Nu ligger utmaningen i att få alla delar i samverkan att falla på plats. Och det måste vi få till. Inte ska väl en bra idé falla för att olika institutioner har svårt att få till samarbetet.
För barnens bästa!

Ikväll utvärderar vi 2012 i kommunfullmäktige. Revisorerna har påvisat brister i den interna kontrollen och styrningen. Detta är det genomgående temat under debatten.

Såhär lät mitt inlägg:

Det jag fick höra om Norrköping, innan jag flyttade hit för ungefär 25 år sedan, var att det är en grå stad med dåligt rykte. Men jag trivdes från första början och tyckte inte den beskrivningen stämde. Jag uppskattade de gamla husen rappade i många härliga färger. Jag upplevde staden som väldigt grön, med många parker och de fantastiska stråken utmed Strömmen.
Sedan dess har den blivit ännu vackrare, med industrilandskapet och universitetsområdet.
Detta visade jag stolt upp för hela släkten, tillsammans med vårt fantastiska Visualiseringscenter, när de var på besök för en tid sedan.

Jag önskar att jag lika stolt skulle kunna säga att Norrköping är inte bara är fint på ytan, utan att det är ordning på staden under ytan också.
Där känner jag mig inte lika övertygad.

Även om Socialnämnden fick starkast kritik av revisorerna så påvisas brister i den intern kontrollen också i flera andra nämnder. Och även brist på styrning. Detta känns allvarligt, speciellt eftersom vi efter tidigare sk skandaler ska ha skärpt upp rutinerna!
Även den riksomfattande näringslivsbarometern, som redovisades förra veckan, där Norrköping sjunkit ytterligare nästan 50 platser talar sitt tydliga språk. Den visar att det finns mer att kräva av organisationen. När det gäller just näringslivskontoret blir det förhoppningsvis bättre när de efter flera år utan Uppdragsplan nu äntligen ska få en.

Ett sätt att komma till rätta med en del problem, eller "utmaningar" om man så önskar, är att bifalla Kristdemokraternas motion om klossarbete i alla nämnder. Det vill säga att man vänder på varje sten i verksamheten och genom ett nytänk försöker se vad man kan göra annorlunda.

Glädjeämnen under förra året är bl a att Vård- o omsorgsnämnden har arbetat fram lokala värdighetsgarantier som trädde i kraft 1 januari i år.
Och sedan 1 november förra året har vi parboendegaranti i våra äldreboenden. Som kristdemokrat blir jag särskilt glad eftersom det är frågor som vi drivit hårt. Men framförallt är det en framgång för medborgarnas valfrihet, delaktighet och inflytande.
Mål 18 handlar om det sk Mina Timmar. Det är något som kommunfullmäktige har beslutat ska införas, ivrigt påhejad av VONs förra ordförande. Detta besluts tog utan att veta vad det innebär eller kommer att kosta. Jag skulle vilja kalla det ett "gris i säcken"- projekt. Faktum är att trots att det pratats om det hela mandatperioden saknas tydlig definition på vad det innebär. Nu ägnas hela detta året åt att ta reda på vad det är, för det ska ju införas 2014. Märkligt tillvägagångssätt tycker jag! Som dessutom kan bli väldigt dyrt.

När det gäller barn och ungas situation i Norrköping visar flera mål i årsredovisningen en sur gubbe, dvs att målen inte är uppfyllda.
T ex visar årsredovisning att bara på ett år ökade antal barn som bor i familjer som är beroende av försörjningsstöd med 300.

Och barngrupperna som, trots sk "satsning" från kommun, skulle minska har istället ökat. Det har det blivit fler barn per personal. Om ett litet barn har 15,20 eller 25 andra barn i gruppen påverkar det känslan av trygghet och ro, och möjligheten att bli sedd. Det är dags för kommunen att sätta ett tak för hur stora grupper man får ha i förskolan!

Lars Stjernkvist talar om att man ska ta av 2012 år vinst och göra extra satsningar på skolan. Men med tanke på svårigheterna att få förra årets budget att gå ihop är risken stor att denna satsning går åt för den dagliga driften och inte blir någon kvalitetshöjning. Frågan är då om man verkligen ska kalla det en satsning...

Andelen som fullföljer gymnasiet är, trots en ökning, långt ifrån målet och betydligt lägre än i motsvarande städer. Mer än var fjärde elev som börjar gymnasiet avslutar det inte! Det är en hög siffra och helt oacceptabel. Jag ser brist på studie- o yrkesvägledare på grundskolorna, och en otidsenlig PRAO, som en av anledningarna till detta resultat. Eleverna får inte den coachning de behöver.

När det gäller förändring vill jag citera Stefan Fölster:
"De flesta reformer kräver inget sk reformutrymme utan ett innovativt tänkande!"

Till slut vill jag säga:
Familjen är central för samhällsutvecklingen och är den gemenskap som i stor utsträckning formar den framtida generationen.
Ska samhället utvecklas framgångsrikt måste politiken utgå från familjernas villkor och vardag. Alla familjers, oavsett hur de ser ut.

Missbrukande män får middag serverad, medan missbrukande kvinnor förväntas laga maten själva. Trodde inte att det fungerade så i Norrköping 2013, men det gör det!

Idag besökte jag Gränden och Elsahuset tillsammans med övriga Alliansen. Gränden innehåller flera delar men är till största del ett tillfälligt boende för hemlösa missbrukande män. Motsvarigheten för kvinnor heter Elsa. Båda boendena finns i nya fräscha lokaler. Det är alltid väldigt värdefullt att besöka verksamheter, att höra insatt och engagerad personal berätta och om det är lämpligt få träffa personer i verksamheten.

Norrköping har fått beröm för sitt sätt att hjälpa hemlösa. För män finns det den så kallade boendetrappan. Personer som bor en tid på Gränden och som vill bryta med sitt beroende kan få komma till ett motivationsboende på Kungsgatan. Steget efter det är att få hjälp till eget boende och så småningom eget kontrakt.
Ett antal personer når hela vägen varje år. Det känns väldigt bra.

Sedan 2009 finns kvinnoboendet Elsa. Det innehåller 19 platser(gränden har 26). Detta ska jämföras med t ex Stockholm som endast har tre(!)platser för kvinnor. När Elsa startades ifrågasattes från en del håll om det verkligen finns så många kvinnor med dessa behov. Tyvärr gör det det och sedan i somras är boendet helt fullt och flera står på kö.
Boendetrappan fungerar för män, men saknas i princip för kvinnor. Även om kvinnor också är välkomna till motivationsboendet på Kungsgatan, är det väldigt få som vill dit. De allra flesta av dessa kvinnor har varit våldsutsatta av män och känner sig inte trygga där. Sedan ett par månader tillbaka finns det dock en lägenhet i Ljura som en kvinna åt gången kan slussas ut via. Personalen uttryckte behov av fler.

En annan mycket förvånande skillnad är att i männens boende på Gränden ingår frukost och middag, de bor i rum utan kokmöjligheter. Kvinnorna på Elsa har lägenhet med fullt kök och förväntas laga sin middag själv. Men missbrukande kvinnor har lika svårt att få till maten som missbrukande män. Och män som skulle vilja fixa mat själva har inte möjlighet till det.

Män och kvinnor med missbruksproblematik ska ha samma möjligheter till hjälp och stöd. Det måste vara en självklarhet 2013. Hur svårt kan det va?