Som jag skrev tidigare idag så skulle jag ikväll avhandla frågan kring möjligheten - eller omöjligheten - kring att locka den unga publiken till teatern.
"Ingenting är omöjjligt" sa Gunde Svan. Frågan är om jag är lika övertygad. Det viktiga i sammanhanget är att jag åtminstone inte är övertygad av motsattsen.
Något vi dock borde kunna vara rörande överens om är att det är inte speciellt lätt. Ochd et gäller inte enbart att locka unga personer till teatern, utan det gäller för samtlig publik.
Kanske har teatern spelat ut sin roll i samhället? Jag vägrar att tro det.
Det går dock inte undvika att engagemanget är dåligt, inte bara hos den breda allmänheten, utan också bland personal inom skolväsende, vård och omsorg med mera. Allteftersom resurserna har försvunnit och möjligheterna har begränsats så har detta fallit bort.
När jag var liten åkte vi och såg flera teaterstycken med klassen, vi åkte och lyssnade på symfoniorkestern. Mormor drev ett äldreboende där de boende åkte på liknande aktiviteter med personalen.
Frågan är - finns det kvar idag? Var det ändå inte lite bättre förr?
Bättre för vem? är väl i så fall frågan man bör ställa sig då.
Ja, inte bara bättre för mig som kulturutövare som faktiskt får tjäna mitt bröd på det jag älskar att göra, utan också för de människor som får ta del av dessa skådespel och bli berikade i livet på ett helt annat vis än en fredagkväll med Let's dance på tv. Det programmet och det mediet har sitt underhållningsvärde och berikande i människors liv, men är det verkligen möjligt att ersätta liveframträdandet med detta?
Samhällskritiska, glädjande, sorgesamma och ilskna föreställningar - de behövs väl?
I konsumtionssamhället har publiken kanske blivit rädd för ursprunget i kulturen?
Varför ska vi bry oss om annat än Bonde söker fru?
Samtidigt är det olyckligt att det låter som att jag vill göra detta till en fråga om finkulur eller inte. Inte alls så.
Men att det framstår som att samhället med allt detta framstår med allt mer lättja kring liveframträdande går inte att komma undan.
En annan tydlig och ylicklig yttring i detta är det tydliga exemplet kring barnteater. En klass med förskolebarn har inte möjlighet, eller är åtminstone väldigt bergränsade till att få besöka det verkliga teaterrummet. Utan får oftast besök i sitt "allrum" eller aula av en barnteatergrupp.
Skapande skola pengarna som delas ut varje år är ett bra och välkommet initiativ som kan underlätta mycket för barns kulturella utveckling. Dock är det, av min erfarenhet, mycket sällan teatern som ren konstform får denna möjlighet till del då det allt som oftast satsat på nya medier som film och rörlig bild.
Och det är ju inte heller konstigt. Många barn och unga har idag tillgång till en kamera på ett eller annat sätt och introduceras inför detta medie väldigt tidigt i livet.
Så frågan kvarstår, hur lockar vi de unga. Och kommer det att finnas något kvar att locka de unga till?
Jag önskar jag hade svaret.
God kväll!