Logga in
Logga ut
Minska mängden hushållssopor Jenny Elander Ek (C) Jenny Elander Ek (C)
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Bevisförvanskning och mened

Norrköping I tv kan vi följa turerna kring ett av Sveriges största narkotikamål någonsin – det så kallade Playa-ärendet. Målet är unikt genom att åklagare vid Riksenheten för polismål bedrivit sex stycken förundersökningar där man misstänker att poliser och åklagare i narkotikamålet kan ha gjort sig skyldiga till mened, bevisförvanskning och tjänstefel.

De tilltalade, framför målet har gjort gällande att deras rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid har kränkts. De har hävdat att åklagarna inte uppfyllt den objektivitetsplikt som ligger på åklagarna, närmare bestämt att de tilltalade inte fått del av förundersölmingen i sådan omfattning att de kunnat freda sig mot anklagelserna utan att de i stället fått söka i sidamaterialet (den s.k. slasken) efter material som är av betydelse i saken samt att det varit fråga om en personlig jakt på huvudmannen som huvudmålet i brottsutredningen, vilket fört med sig att objektiviteten gett vika.

De tilltalade har vidare hävdat att de inte inom rimlig tid fått del av material som de efterfrågat och att åklagarna även i övrigt och i olika avseenden inte bedrivit forundersökningen med den skyndsamhet som krävs. De har även pekat på att flera av de vittnen som de åberopat, däribland några franska poliser, vägrat att vittna, medan åklagarnas vittnen ställt upp på förhör, och hävdat att detta berott på åklagarnas agerande. De har dessutom hävdat att åklagarna under rättegången vägrat att komplettera förundersökningen i de avseenden som begärts och att åklagarna agerat först efter att hovrätten har fattat beslut om kompletteringar, och då inte med tillräcklig skyndsamhet.

De tilltalade har därutöver gjort sak av att visst förundersökningsmaterial inte har bevarats, däribland de GPS-loggar som rikskriminalpolisen hanterat och som rör segelbåten Soleros positioner. I sistnämnda avseende har de också pekat på att det s.k. SSI-materialet, dvs. uppgifter som rör den svenska polisens spaning i Barcelona, har kastats. Enligt de tilltalade handlar det om central information som gjorts otillgänglig genom att den inte sparats på föreskrivet sätt. Dessa brister leder enligt de tilltalade till slutsatsen att den utredning som åklagarna har lagt fram inte kan anses vara tillräckligt robust för en fållande dom. De har vidare gjort gällande att åtalen mot var och en av dem skulle kunna ha utformats på ett sätt som möjliggjort en snabbare lagfåring.

Hovrätten gjorde följande bedöming

En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (se 2 kap. 11 § regeringsformen). Att en brottmålsrättegång ska vara rättvis är en självklarhet i en rättsstat och kommer även till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen. Däri sägs bl. a. att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig fårhandling inom skälig tid. Med uttrycket i den nämnda paragrafen i regeringsformen, att en rättegång ska genomföras "rättvist", är tanken att sammanfatta de skilda rättssäkerhetsgarantier som traditionellt anses knutna till ett rättvist domstolsfårfarande i bl.a. brottmål.

Enligt praxis omfattas bl. a. en rätt att förhöra vittnen, att ta del av utredningen och få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål. Alla rättigheter är emellertid inte undantagslösa, rätten att förhöra ett vittne kan t. ex. i viss utsträckning begränsas (se Eka m. fl., Regeringsformen med kommentarer, 2012, s. 100-104).

Den närmare innebörden av kravet på en rättegång "inom skälig tid" framgår av praxis från både svenska domstolar och från Europadomsto len. l brottmål börjar den relevanta tidsperioden när en person kan sägas vara anklagad för brott och tidsperioden avslutas när det fåreligger en slutlig dom. Frågan om kravet på en rättegång inom skälig tid har kränkts prövas efter en helhetsbedömning där bl. a. målets komplexitet, hur parterna agerat under förfarandet samt hur domstolar och andra myndigheter har handlagt målet beaktas (se rättsfallet NJA 2003 s. 414).


Vid prövningen av om rättegången genomfåtts inom skälig tid ska det göras en straffrättslig prövning om en i fårhållande till brottets art lång tid fårflutit sedan brottet begicks. Om så är fallet ska rätten i skälig omfattning beakta detta vid  traffmätningen
och påföljdsvalet enligt 29 kap. 5 § fårsta stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken. Vidare ska rätten pröva om det genom långsam handläggning skett en kränkning av en enskilds rättigheter enligt Europakonventionen.


Betydelsen av sen lagföring, som kan påverka både straffmätningen och påföljdsvalet, ska alltså hållas isär från påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning. Det rör sig om separata regler med delvis skilda tillämpningsförutsättningar och helt olika ändamål, vilket visar sig på bl.a. det sättet att rätten till kompensation för kränkningen består vid friande dom. (Se punkten 28 i rättsfallet NJA 2012 s. 10381.).


Det är enligt hovrättens mening anmärkningsvärt att de s.k. GPS-loggarna och SSImaterialet som nämnts ovan inte finns bevarat. Att så är fallet kan dock inte sägas innebära att de tilltalades rättigheter kränkts på ett sådant sätt som avses i de ovan
berörda bestännnelserna. Inte heller vad de tilltalade i övrigt har anfört innebär enligt hovrätten en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. 


Hovrätten noterar dock att åklagarna belagt tämligen mycket utredningsmaterial med s.k. utrikessekretess, vilket fört med sig att försvararna flera gånger vänt sig till hovrätten och begärt att få del av materialet genom s.k. edition. Hovrätten har vid ett tillfalle bifallit en sådan framställning och då furmit att det efterfrågade materialet knappast kan sägas vara föremål för utrikessekretess. Det bör i det här sammanhanget nämnas att en domstols möjligheter att inom ramen för ett editionsyrkande bedöma om materialet i fråga är föremål för utrikessekretess är begränsade eftersom ett sådant yrkande prövas utan att domstolen har tillgång till materialet. Det bör också nämnas att försvararna inte synes ha begärt domstolsprövning i de fall åklagarna- med hänvisning till utrikessekretess-har nekat dem att ta del av utredningsmaterial. En sådan sistnämnd prövning sker av förvaltningsdomstol efter en granskning av materialet i fråga. Enligt svensk rätt finns inte stöd för att ett åtal skulle kunna avvisas eller ogillas på grund av att rättegång inte har hållits inom skälig tid. Däremot ska rätten på sätt som redovisats ovan beakta om det varit fråga om sen lagföring respektive långsam handläggning.

Hovrätten behandlar i avsnittet som rör påföljder frågan om omständigheterna i det här målet är sådana att de påkallar att de tilltalade som döms får påföljdsreducering enligt 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § brottsbalken eller påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning.

 

Miljonbelopp ska återbetalas till dödsbo

Norrköping E avled den 16 oktober 2014. Hon hade två barn; C och C. C hade avlidit den 15 oktober 2002 och efterlämnat barnen M, M, M och J (i fortsättning Kärandena). Vid Cs frånfälle inträdde hennes barn i hennes ställe i arvsrätt efter E. Den 18 april 2005 gav E den henne tillhöriga Fastigheten NN (i fortsättningen Fastigheten) till C. Fastigheten är en fritidsbostad. E utfärdade ett gåvobrev och en viljeförklaring. Av dessa handlingar framgick att Es avsikt var att gåvan inte skulle betraktas som förskott på arv eftersom C hade bl.a. betalt mycket för Fastigheten och E hade ansett att Fastigheten tillhörde honom.

Enligt gåvobrevet var gåvans skattepliktiga värde 676 000 kr, vilket motsvarade Fastighetens taxeringsvärde vid gåvotillfället. I gåvobrevet angavs att räntor m.m. skulle betalas av C, och intäkter från Fastigheten skulle tillfalla honom. Enligt gåvobrevet fick C inte utan Es medgivande avhända sig Fastigheten eller del därav så länge E levde eller längst till dess hon av hälsoskäl inte längre kunde bo i Fastigheten. I ovannämnda viljeförklaring antecknades att C hade hjälpt E med finansieringen av köpet av Fastigheten och att han till stor del svarat för drifts- och underhållskostnader avseende denna. Samma dag som gåvobrevet och viljeförklaringen utställdes träffade C och E ett nyttjanderättsavtal till förmån för E avseende Fastigheten. Enligt avtalet skulle nyttjanderätten gälla så länge E levde eller till dess hon av hälsoskäl inte kunde bebo Fastigheten. C skulle svara för skatt och kostnader som belöpte på Fastigheten.

Den 20 april 2007, utställde E en generalfullmakt för C enligt vilken C bl.a. befullmäktigades att sälja hennes fasta egendom. E undertecknade den 1 augusti 2009 en handling enligt vilken C fick Es medgivande att sälja Fastigheten. C sålde Fastigheten den 14 januari 2011 för 2 000 000 kr.

Tingsrätten anförde.

Enligt 7 kap. 3 § ärvdabalken får en bröstarvinge påkalla jämkning i ett testamente som inkräktar på bröstarvingens laglott. Om en gåva som arvlåtaren har gett bort under sin livstid lämnats under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till sitt syfte är att jämställa med testamente, har bröstarvinge motsvarande rätt till jämkning om det inte finns särskilda skäl som talar däremot. Det senast sagda följer av 7 kap. 4 § ärvdabalken. Syftet med den regeln är att förhindra förfoganden i avsikt att kringgå laglottsreglerna genom att i stället för att upprätta testamente skänka bort sina tillgångar (se Walin och Lind, Kommentar till ärvdabalken, avsnitt 7 kap. 4 §, Zeteo).

Även om en gåva till sitt syfte är att jämställa med testamente stadgas i 7 kap. 4 § ärvdabalken att laglottsreglerna inte ska tillämpas om särskilda skäl är däremot. Syftet med denna undantagsregel är att den ska tillämpas i fall då huvudregeln skulle innebära alltför stor hårdhet mot gåvotagaren (se a.a.). Bakgrunden till att E skänkte Fastigheten till C synes ha varit att de stod varandra nära och att C lämnat henne viss ekonomisk hjälp i vart fall under den senare delen av hennes levnad. Han tycks också ha hjälpt henne med praktiska frågor kring Fastigheten. Enligt tingsrättens bedömning är emellertid inte i målet visat att en tillämpning av huvudregeln skulle drabba C så hårt ekonomiskt eller på annat sätt att särskilda skäl talar för att frångå huvudregeln och i stället tillämpa undantagsregeln.

C har således att återbära gåvan till dödsboet. Eftersom Fastigheten är försåld, ska istället värdet av gåvan återbäras. Den relevanta värdetidpunkten är enligt tingsrättens mening när boet är klart för slutligt skifte, vilket det får antas ha varit under första halvåret 2018. Vid denna bedömning har C godtagit att återbära det yrkade beloppet, dock med avdrag för beräknad skatt, 319 000 kr. C har inte erlagt den skatten och kommer inte heller behöva göra det. Enligt tingsrättens bedömning äger han avräkna endast den skatt han erlagt på grund av försäljningen av Fastigheten. C har uppgivit att skatten uppgick till 147 166 kr. Han ska således återbära (1 450 000 kr – 147 166 =) 1 302 834 kr till dödsboet för förnyad laglottsberäkning.

 

 

 

Avbruten anställningsintervju var diskriminering

Norrköping En kvinna gjorde en förfrågan om arbete som tolk. Tolkföretaget avbröt rekryteringsförfarandet sedan kvinnan under en anställningsintervju, med hänvisning till sin religion, inte handhälsat på en manlig företrädare för företaget. Arbetsdomstolen har funnit att kvinnan blivit utsatt för indirekt diskriminering.

Våren 2016 gjorde F.A. en förfrågan om anställning som interntolk hos Semantix Tolkjouren AB (Semantix), som är medlem i Almega Tjänsteföretagen. En interntolk utför sitt tolkuppdrag huvudsakligen genom videolänk eller per telefon, dvs. utan att fysiskt träffa de personer tolkningen avser. F.A. kallades till intervju i Semantix lokaler i Uppsala den 13 maj 2016.

Vid intervjun träffade hon först gruppledaren N.O., därefter tolken L.N. och slutligen den ansvarige chefen K.G. Denne avbröt intervjun och därmed rekryteringsförfarandet sedan F.A., med hänvisning till sin religion, inte hälsat på honom genom att ta honom i hand.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har väckt talan mot Almega Tjänsteföretagen och Semantix (arbetsgivarparterna) och gjort gällande att F.A., genom beslutet att avbryta rekryteringsförfarandet, har blivit diskriminerad enligt 1 kap. 4 § 2 samt 2 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567). F.A. är inte medlem i någon arbetstagarorganisation och har medgett att DO för hennes talan.

Tvisten gäller om Semantix har brutit mot diskrimineringslagens bestämmelser om indirekt diskriminering genom att vid intervjun med F.A. den 13 maj 2016 avbryta rekryteringsförfarandet på grund av att hon, med hänvisning till sin religion, inte hälsar på personer av motsatt kön genom att ta dem i hand. 12 Parterna är ense om att Semantix avbröt rekryteringsförfarandet och att detta berodde på att F.A. inte tog K.G. i hand. Parterna är också ense om att F.A. blev missgynnad i diskrimineringslagens mening genom att Semantix avbröt rekryteringsförfarandet.

Det som Arbetsdomstolen har att ta ställning till är för det första om F.A:s religiöst motiverade vägran att ta personer av motsatt kön i hand skyddas av förbudet mot diskriminering på grund av religion i diskrimineringslagen. Vidare ska Arbetsdomstolen pröva om den policy Semantix tillämpat – att anställda inte får vägra ta andra i hand på grund av kön – särskilt missgynnar personer med viss religion. Om Arbetsdomstolen skulle finna att så är fallet är parterna ense om att Semantix policy i och för sig har berättigade syften. Den fråga som domstolen har att pröva då är om policyn är lämplig och nödvändig för att uppnå syftena.

Arbetsdomstolen anförde.

Av professor M.F:s uppgifter i målet framgår bl.a. följande om den teologiska och filosofiska bakgrunden till F.A:s vägran att ta män utanför familjekretsen i hand. Rättstolkning har en central plats i islam bl.a. för de förhållningsregler som bör iakttas i olika sammanhang. Tolkningen utgår från olika rättskällor där Koranen och profettraditionen är de främsta. Förbudet mot kroppsberöring, däribland att skaka hand, mellan kvinnor och män som inte är nära släkt, har sin bakgrund i en vers i Koranen som handlar om en grupp kvinnor som skulle avlägga trohetsförklaring till profeten Muhammad. Profeten skakade enligt vissa källor inte hand med kvinnorna. Utifrån denna vers och andra rättskällor har en stor grupp muslimska rättslärda, inom både sunni och shia, dragit slutsatsen att hälsning mellan kvinnor och män som inte har ett nära släktband med varandra ska ske utan kroppsberöring, dvs. utan ta i hand. Ett brott mot denna regel ses av dessa rättslärda som en syndig handling. Det finns dock även andra tolkningar. En sådan går ut på att förbudet mot kroppsberöring enbart gäller sådana former av kroppskontakter som leder till eller sker i syfte att få sexuell njutning, vilket inte anses vara fallet med handskakning. En del muslimska rättslärda anser att muslimer ska skaka hand i hälsningssyfte med kvinnor och män, oavsett vilken relation de än har med dem, eftersom att inte göra det kan uppfattas som kränkande av andra, i synnerhet av den som inte är muslim.

Genom utredningen finner Arbetsdomstolen att F.A:s vägran att ta personer av motsatt kön i hand får anses ha en sådan nära och direkt koppling till en religiös trosuppfattning att det är fråga om en sådan religiös manifestation som skyddas av artikel 9 Europakonventionen. Det ska tilläggas att Europadomstolen särskilt har framhållit att ett visst agerande skyddas som en religiös manifestation även om den aktuella tolkningen av religionen är omstridd och bara iakttas av en minoritet. Se S.A.S. mot Frankrike, mål nr 43835/11, dom 2014-07-01, stycke 108.

Arbetsdomstolens slutsats i denna del saknar emellertid omedelbar betydelse för om Semantix policy kan medföra indirekt diskriminering av personer som av religiösa skäl inte anser sig kunna ta personer av motsatt kön i hand. För att så ska vara fallet räcker det att policyn särskilt missgynnar – drabbar – personer med viss religion. Att F.A:s agerande är en sådan religiös manifestation som skyddas av artikel 9 Europakonventionen, har dock viss betydelse för tolkningen av om Semantix policy drabbar personer som tillhör viss religion. Det har även betydelse för frågan om policyn är lämplig och nödvändig för att uppnå berättigade syften.

Varken diskrimineringslagen eller dess förarbeten innehåller någon definition av vad som avses med en viss religion eller annan trosuppfattning. I förarbetena framhålls dock att det inte går att dra en enkel skiljelinje mellan religiösa och kulturella eller traditionella förhållanden, och att det många gånger faller sig naturligt att anamma ett synsätt som utgår från att uttryck och traditioner vid tillämpning av diskrimineringslagstiftningen är att uppfatta som uttryck för religion eller annan trosuppfattning (se prop. 2007/08:95 s. 120 ff.). Begreppet religion i det allmänna likabehandlingsdirektivet anses ha samma innebörd som i artikel 9 Europakonventionen, se dom G4S, C-157/15, EU:C:2017:203, stycke 28.

Som redan berörts omfattar religionsfriheten i Europakonventionen trosuppfattningar som har uppnått en viss nivå av övertygelse, seriositet, koherens och betydelse, och det ankommer inte på staten att värdera eller bedöma om vissa religiösa uppfattningar eller uttryck för dessa är legitima. Av Europadomstolens praxis följer också att en religiös manifestation kan skyddas av konventionen även om den är omtvistad och bara iakttas av en minoritet av de som delar trosuppfattningen. Detta är en naturlig följd av att religionsfriheten enligt Europakonventionen primärt handlar om enskildas samvete (conscience).

Enligt Arbetsdomstolens mening bör uttrycket viss religion i diskrimineringslagen anses omfatta i vart fall sådana religiösa manifestationer som 15 skyddas av artikel 9 Europakonventionen. I annat fall riskerar Sverige att inte leva upp till de krav som konventionen ställer. Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att F.A:s vägran att ta personer av motsatt kön i hand skyddas av artikel 9 Europakonventionen. Den fråga som ska ställas är därför om Semantix policy om handhälsning särskilt missgynnar den grupp av muslimer som upprätthåller en tolkning av islam som förbjuder handhälsning mellan kvinnor och män som inte är nära släkt. Enligt Arbetsdomstolens mening är det uppenbart att betydligt fler i denna grupp än i andra grupper, inte kommer att kunna uppfylla Semantix policy som inte tillåter sina anställda att vägra ta andra i hand på grund av kön.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen så långt att F.A. missgynnats genom tillämpningen av Semantix policy och att denna policy särskilt missgynnar personer med viss religion, nämligen de muslimer som i likhet med henne tillämpar ett förbud mot handhälsning mellan kvinnor och män som inte är nära släkt. Den fråga som nu ska besvaras är om de berättigade syften som Semantix policy har, är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftena.

Arbetsdomstolen har funnit att Semantix har utsatt F.A. för indirekt diskriminering och bolaget ska därför betala diskrimineringsersättning till henne. När det gäller att bestämma ersättningens storlek beaktar domstolen att F.A. gjort en förfrågan om arbete och att det inte går att avgöra om och i vilken utsträckning hon skulle ha fått arbeta om hon fått fullfölja rekryteringsförfarandet och accepterats av bolaget. Det beaktas även att Semantix inte avbrutit rekryteringsförfarandet i syfte att diskriminera henne utan för att uppnå jämställdhet mellan könen. Vid en samlad bedömning finner Arbetsdomstolen att F.A. ska tillerkännas diskrimineringsersättning med 40 000 kr. Om räntan råder inte tvist.

 

 

 

 

Sonen krockade mammans bil - ingen ersättning

Norrköping R har varit registrerad ägare till en personbil, Audi A4 2.0 T FSI Quattro (Bilen) och har haft Bilen försäkrad hos Länsförsäkringar Älvsborg (Länsförsäkringar). Den 24 september 2016 blev Bilen skadad i en trafikolycka. A, som är Rs son, var då förare av Bilen. Enligt försäkringsavtalet utgjorde olyckan i sig ett försäkringsfall. Parterna är överens om att Bilens inlösenvärde ska anses vara 50 000 kr och att självrisken är 4 000 kr. I det ingångna försäkringsavtalet anges, under punkten 312, att försäkringen gäller en försäkringstagares ekonomiska intresse i fordonet i egenskap av ägare. Vidare framgår att en förutsättning för att ersättning ska utgå är att försäkringstagaren även är huvudsaklig brukare av fordonet. Frågan i målet är om R uppfyller kraven i försäkringsvillkoren och därmed är berättigad till försäkringsersättning från Länsförsäkringar.

Tingsrätten anförde.

Vad gäller beviskravet har Högsta domstolen angett att det i vissa typer av försäkringsmål finns anledning att ge en försäkringstagare en bevislättnad, se till exempel rättsfallet NJA 1984 s. 501. Skälen för bevislättnad har främst varit att det i vissa situationer kan föreligga betydande svårigheter för en försäkringstagare att lägga fram en fullgod utredning om omständigheterna kring ett försäkringsfall, särskilt när egendom stulits eller förkommit. Tingsrätten anser inte att den i målet aktuella situationen är sådan att det föreligger några skäl som motiverar en bevislättnad. Det aktuella försäkringsvillkoret är inte heller ett sådant undantagsvillkor som medför att bevisbördan för de ersättningsbefriande omständigheterna skulle åvila Länsförsäkringar. Det nyss anförda medför att det är R som har bevisbördan samt att beviskravet är det för tvistemål normala, dvs. att det åvilar R att styrka att de grundläggande villkorsförutsättningarna för ersättningsrätt föreligger.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet och med särskilt beaktande av den bevisning Länsförsäkringar förebringat finner tingsrätten att R inte fullgjort sin bevisskyldighet att styrka att de grundläggande villkorsförutsättningarna för ersättningsrätt föreligger. Hennes talan skall därför lämnas utan bifall.

 

Har domare yttrandefrihet?

Norrköping Domstolsverkets riktlinjer om god domarsed stipulerar att domare såväl i yrkeslivet som privat skall tänka på hur hennes uppträdande påverkar det egna anseendet men även kollegornas och domstolarnas anseende i stort. I ett fall hade Göteborgs tingsrätt dömt en man för bl.a. mord. Domen överklagades till Hovrätten för västra Sverige som friade mannen. Hovrätten kritiserade i sina domskäl tingsrätten och uttalade bl.a. följande.

”Tingsrättens domskäl är i denna del undermåliga och svarar inte alls upp mot de berättigade krav som ska ställas på en domstol när den redovisar sin granskning och analys av bevisningen i målet. Det är utomordentligt förvånande att tingsrätten, utan att i sina domskäl närmare förklara varför, har kunnat lägga endast ett återtaget erkännande till grund för en fällande dom för ett så allvarligt brott som mord. Enligt hovrättens mening är det mycket uppseendeväckande att tingsrätten har tillåtit sig att behandla ett åtal för mord på ett så lättvindigt sätt."

Tingsrättens ordförande i målet kommenterade detta på sin privata blogg enligt följande.

”Idag kom hovrättens dom och mycket riktigt blev en av de av tingsrätten morddömda personerna helt och hållet frikänd. Sådant kan givetvis hända, men det är inte det jag reagerar mot. I stället för att göra en egen bedömning – något jag anser att hovrätten skall inskränka sig till – uttalar sig hovrätten på följande svepande sätt att det är ’mycket uppseendeväckande att tingsrätten har tillåtit sig att behandla ett åtal för mord på ett så lättvindigt sätt’. Att bara skriva på det sättet är för mig helt obegripligt. Hovrättens ledamöter var inte närvarande vid vår förhandling. Vi var däremot där och försökte göra ett hyfsat arbete. Kanske vi misslyckades, men det är ta mig fan inte hovrättens uppgift att mästra oss på det sättet. I hovrätten liksom i tingsrätten skall det sitta självständiga domare med hög integritet. Sådana personer skall hålla sig till de dömande uppgifterna och avhålla sig från – som jag bedömer det – rena påhopp. Visst ligger hovrättsbyggnaden nära, men ändå ack så långt borta.”

Kommentar: en domares främsta uppgift bör vara att stå till förfogande och inte låta sig provoceras till inlägg som kan vara förtroendeskadliga.

"J" och "L" är godkända förnamn

Norrköping Skatteverket beslutade den 30 augusti 2017 att avslå NN:s ansökan om att deras barn ska förvärva förnamnet Harry Gustav J. Som skäl angav Skatteverket i huvudsak att namnet J är olämpligt då det inte är förenligt med svenskt namnskick. Enstaka bokstäver kan inte anses som namn. NN överklagar beslutet och anför bl.a. följande till stöd för sin talan. Namnet J är varken stötande eller olämpligt. Deras andra son heter Sven Kalle J Andersson heter J i mellannamn. De vill att deras söner ska ha J som gemensam bokstav då det finns en betydelse för dem som föräldrar. De åberopar registerutdrag för deras andra barn av vilket framgår att han heter Sven Kalle J i förnamn.

Förvaltningsrätten gav föräldrarna rätt vilket överklagades av skatteverket till kammarrätten som anförde följande.

Enligt den tidigare gällande namnlagen krävdes att ett namn var uppenbart olämpligt för att det inte skulle kunna förvärvas som förnamn. Nu krävs endast att namnet är olämpligt. Den lämplighetsprövning som ska göras har således i viss mån skärpts (se Kammarrätten i Stockholms dom den 9 mars 2018 i mål nr 6631-17). Enligt kammarrättens mening kan dock praxis enligt den äldre namnlagen fortfarande ge vägledning i frågor som rör hur PNL ska tillämpas. Inte minst vad Högsta förvaltningsdomstolen tidigare uttalat om valet av förnamn som en personlig angelägenhet, där den enskilde bör tillerkännas omfattande valfrihet, måste fortfarande anses vara i högsta grad gällande (RÅ 2009 ref. 55 I).

Utöver det i målet aktuella namnet, "J", avser ansökan även två andra förnamn. Vidare är det, som förvaltningsrätten konstaterat, i dag inte ovanligt med en enstaka bokstav som förnamn, varför sådana namn numera måste anses vara förenliga med svenskt namnskick.

Sammanfattningsvis ska inte namnen Harry Gustav J anses vara olämpliga som förnamn. Namnen ska inte heller underkännas på någon annan grund. Skatteverkets överklagande ska därför avslås.

Kommentar: Den 1 juli 2017 trädde den nuvarande lagen om personnamn i kraft. I förarbetena till den nya lagen anges bl.a. följande. Namnskicket är en oskiljaktig del av språket och det finns ett berättigat intresse av att det utvecklas under ordnade former. Namn som avviker från det vedertagna har genom åren fyllt på och berikat det svenska namnförrådet. Namnskicket har en betydande förmåga att acceptera nya och främmande inslag. I en allt mer gränsöverskridande och internationell värld ökar också behovet av en dynamisk och tillåtande namnrätt. De förändringar som föreslås i propositionen syftar till att skapa en modern och lättillgänglig reglering för personnamn som bygger på enkelhet, förutsebarhet och valfrihet

 

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Gillar: kreativitet, måttfullhet och juridisk visdom.

Juridikens uppgifter: att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se