Guidetti i skuggan av Z Mirzas fotbollsblogg Mirzas fotbollsblogg
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

För att förstå och jämföra rättsfall bör man ta ställning till följande fyra delmoment: 1. Fastställa ratio decidendi, dvs. identifiera rättsregeln i avgörandet (bortse från domstolens obiter dictum, dvs. redogörelser för rättsregler som inte är relevanta i det aktuella fallet); 2. Avgöra om rättsfallet med den definierade rättsregeln är relevant eller irrelevant; 3. Bedöma om det finns anledning att avvika från andra liknande rättsfall; och 4. Bedöma om omständigheterna är lika eller olika, dvs. följ eller särskilj rättsfallet.

Konkurrensförbud i anställningsavtal oskäligt

Norrköping En regionchef vid ett bolag som tillhandahåller hushållsnära tjänster hade en konkurrensklausul i sitt anställningsavtal. Arbetsdomstolen har funnit att klausulen är oskälig enligt 38 § avtalslagen.

Av den bestämmelsen framgår följande.

Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt.

Tingsrätten anförde:

Konkurrensklausulen, som inte är oskälig, är fortfarande gällande mellan parterna och U.P. har brutit och bryter fortfarande mot den genom att bedriva konkurrerande verksamhet. Han och hans bolag Seniortjänst ska därför meddelas ett konkurrensförbud, som bör förenas med vite för att få nödvändig verkan. Det yrkade vitesbeloppet är skäligt.

Arbetsdomstolen ändrade tingsrättens bedömning och anförde:

En bindningstid om två år är lång, men inte så lång att den redan i sig gör klausulen oskälig (se AD 2017 nr 38 och 1969 års överenskommelse).

Enligt konkurrensklausulen får U.P. inte bedriva eller starta konkurrerande verksamhet med Seniorbolaget, vilket enligt bolaget omfattar att utföra eller tillhandahålla byggarbeten, trädgårdsarbeten, hemtjänster eller andra hushållsnära tjänster och bemanning. Klausulen hindrar honom inte från att ta anställning i företag som konkurrerar med Seniorbolaget.

U.P. är bosatt i Grebbestad och var när anställningen upphörde 60 år. Han hade då varit verksam i den aktuella branschen i fem år och hade således under en relativt lång tid inte varit yrkesverksam i någon annan typ av verksamhet. Med hänsyn härtill är U.P:s arbetsmarknadssituation sådan att klausulen, enligt Arbetsdomstolens mening, medför en inte obetydlig begränsning av hans möjlighet att bedriva yrkesverksamhet, även med beaktande av att den inte hindar honom från att ta anställning. U.P. får inget vederlag under bindningstiden och det har inte framkommit att anställningsvillkoren i övrigt bestämts med beaktande av konkurrensklausulen. Vid en sammantagen bedömning av det anförda kommer Arbetsdomstolen fram till att konkurrensklausulen är oskälig enligt 38 § avtalslagen. Den ska därför inte tillämpas. 

God advokatsed och oskäligt arvode

Norrköping Konsumenttvistnämnden har den 31 maj 2016 meddelat beslut med följande beslutsmotivering.

Det arvode som en advokat debiterar ska vara skäligt, vilket framgår av punkt 4.1.1. i Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed. Denna regel ska inte uppfattas på sådant sätt att den utgör ett hinder mot en advokats frihet att med viss marginal bestämma sitt arvode. I nämnda regler punkt 4.1.2. exemplifieras vad som får beaktas vid bedömningen av vad som är skäligt arvode. Det kan vara vad som har avtalats med klienten, uppdragets omfattning, dess art, svårighetsgrad och betydelse, liksom advokatens skicklighet, arbetets resultat och andra sådana omständigheter.

Det är advokaten som har bevisbördan för att debiterat arvode är skäligt.

Av utredningen framgår att T har promenerat till och från ett möte och debiterat 2 500 kronor för gångtiden om sammanlagt en timme. Konsumenttvistnämnden anser att T varit skyldig att överväga vilka andra och för klienten mindre kostsamma alternativ i fråga om färdsätt som funnits att tillgå, t.ex. att åka taxi eller färdas med kollektivtrafik för en avsevärt mindre kostnad. Den del av arvodet som hänför sig till gångtiden bedöms vara oskälig och ska sättas ned till hälften av beloppet. Beträffande arvodet i övriga delar anser nämnden att det med hänsyn till ärendets art och omfattning samt det arbete som T lagt ner är skäligt.

Sveriges advokatsamfunds disciplinnämnd anförde.

Det förhållandet att Konsumenttvistnämnden har satt ned Ts ersättning avseende tidsspillan innebär inte att frågan huruvida han därigenom har åsidosatt god advokatsed är bedömd. Enligt nämndens mening har T inte vid sin fakturering åsidosatt god advokatsed.

 

Motorsågsmisshandel inte "synnerligen grov"

Norrköping Hovrätten anför.

Det kan i detta fall konstateras att G (gärningsmannen) har tillfogat O (brottsoffret) ett flertal rätt allvarliga skador på olika delar av kroppen. Skadorna har emellertid inte blivit bestående, har inte varit livshotande och kan inte heller anses ha varit så svåra som krävs vid brottet synnerligen grov misshandel, jämför det ovan nämnda avgörandet från Högsta domstolen. Enligt det som har redogjorts för tidigare är det utrett att G har huggit med kniv, som är ett livsfarligt vapen, mot O. Han har även skjutit mot O med ett kolsyrevapen, som enligt vad som framgår av åberopat protokoll över vapenundersökning har en så hög anslagskraft att kulan vid en provskjutning mot en trälåda på ett avstånd om cirka 15 cm har trängt igenom en 20 mm tjock träregel. Mot den bakgrunden får även kolsyrevapnet anses vara potentiellt livsfarligt. Detsamma gäller i hög grad den motorsåg som G har använt.

O uppgifter angående hur G gick tillväga vid angreppen mot honom med kniven, motorsågen och kolsyrevapnet är dock mycket detaljfattiga. Han har exempelvis inte kunnat lämna någon närmare beskrivning av hur det kan komma sig att motorsågen träffade honom i benet och att skottet med kolsyrevapnet träffade honom i armen. Inte heller har han kunnat lämna några detaljer kring det knivhugg som G utdelade mot honom, förutom att detta träffade honom i handen då han höll upp sina armar som försvar. Den presenterade utredningen tillåter således ingen säker slutsats angående huruvida Gs angreppssätt har inneburit att han har saknat egentlig kontroll över vilka skador som angreppet skulle kunna komma att medföra. Även om det, inte minst med tanke på Gs påverkansgrad, kan misstänkas att denne saknat kontroll över sitt handlande, är tillgängliga uppgifter om händelseförloppet alltför vaga för att det ska anses bevisat att misshandeln har utövats på ett sätt som varit livsfarligt.

Av vittnes  berättelser framgår att händelseförloppet varade i flera timmar. Av deras uppgifter, som får stöd av det som L har berättat, framgår dock även att G under hela skeendet växlade i humör och att hans olika angrepp mot O varvades med att de umgicks på ett vänskapligt sätt. Det finns således inget stöd i utredningen för åklagarens påstående att det har rört sig om en tortyrliknande misshandel under ett utdraget händelseförlopp. Nämnda omständigheter innebär även att misshandeln framstår som impulsstyrd, vilket gör den mindre allvarlig än om den hade varit instrumentell, dvs. hade använts som medel för ett visst ändamål. O har beskrivit att han under delar av händelseförloppet drabbades av dödsångest. Det saknas anledning att ifrågasätta den uppgiften. Omständigheten är försvårande vid bedömningen av misshandelns svårhetsgrad men är inte tillräcklig för att anse misshandeln vara synnerligen grov. Inte heller kan det anses att O har varit en skyddslös person. I sammanhanget kan det finnas anledning att notera att han inte synes ha varit begränsad i sin rörelsefrihet och att han bl.a. haft sin vän J närvarande. G får dock anses ha visat en hänsynslöshet och råhet som går klart utöver den som ligger redan i att tillfoga O de ifrågavarande skadorna. Detta genom att först utöva våld med kniv mot O och senare under natten, då O redan var skadad, i olika sekvenser återuppta misshandeln med skjutvapen, slag och sparkar i huvudet och på kroppen samt med en motorsåg, Denna hänsynslöshet är dock inte så kvalificerad att den, med beaktande av skadornas relativt begränsade omfattning, kan anses tillräcklig för att bedöma misshandeln som synnerligen grov. På grund av det sagda ska G dömas för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

 

Pappa som olovligen hållit kvar döttrar vinner mot mamman

Norrköping Parterna var tidigare gifta men separerade år 2007. De har gemensamt barnen A, 15 år, och D, 11 år.

Pappan flyttade till Sverige år 2009 och barnen kom att bo kvar stadigvarande hos mamman i Spanien. En spansk domstol meddelade år 2010 ett utslag innebärande att barnen skulle bo hos mamman men att de hade rätt att vistas hos pappan under sommarlov m.m.

Mamman gifte sig med en tysk medborgare, varpå hon och barnen från i vart fall senhösten 2015 till våren 2016 vistades i Tyskland. Därefter flyttade mamman och barnen tillbaka till Spanien. Barnen kom till sin pappa i Sverige den 23 april 2016 och har sedan dess varit kvar här. Mamman har den 2 maj 2017 kommit in med ansökan om överflyttning av barnen till henne i enlighet med lagen (1989:14) om erkännande av utländksa vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

Av 11 § verkställighetslagen följer att ett barn som olovligen har forts hit till landet eller olovligen hålls kvar här på ansökan ska överflyttas till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i .en stat som har tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt andra stycket olovligt, om det strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare eller någon annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och denna rätt också utövades vid tidpunkten för bortförandet eller kvarhållandet eller skulle ha utövats då om inte bortförandet eller kvarhållandet ägt rum.

Under vissa förhållanden får, enligt 12 § verkställighetslagen, överflyttning vägras om det föreligger s.k. verkställighetshinder. Överflyttning får vägras bl.a. om det när ansökan görs har förflutit minst ett år sedan bortförandet eller kvarhållandet och barnet har funnit sig väl tillrätta i sin nya miljö, om det finns en allvarlig risk att överflyttningen allvarligt skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en inte godtagbar situation samt i de fall en överflyttning skulle strida mot grundläggande principer om skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Vidare anges att överflyttning får vägras om barnet själv motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas.

Tingsrätten konstaterade att barnen har i och för sig har kvarhållits olovligen och att förutsättningar därför finns att flytta dem över till moden i Spanien. Vidare anger tingsrätten i fråga om hinder för verkställigheten följande.

A är 15 år och D fyller 12 år senare i år. Det har sagts att ett synsätt liknande det som kommer till uttryck i 21 kap. 5 § föräldrabalken bör anläggas i frågan om barns ålder och mognad. Enligt praxis ska därför normalt hänsyn tas till en viljeyttring av ett barn som fyllt tolv år. I fråga om A anser tingsrätten att hennes viljeyttring bör respekteras. Hon har fyllt femton år och ett tillbakaförande av henne mot hennes vilja kan endast komma i fråga om mycket speciella förhållanden råder vilket inte är fallet här. Hennes kurator har uppgett att A är ganska mogen och ansvarsfull och att det är hennes egen vilja att stanna i Sverige. I fråga om D anger tingsrätten att hennes egen vilja inte kan bli helt utslagsgivande men att det vore mycket olämpligt att skilja systrarna åt särskilt inte när de av allt att döma väl har funnit sig tillrätta i Sverige. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten därför att inte heller D bör överflyttas mot sin vilja till modern.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det finns for hinder mot överflyttning av barnen. Mammans yrkande härom ska därför lämnas utan bifall.

Hovrätten anförde.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort, vare sig i fråga om kvarhållandet varit olovligt eller om hinder mot verkställighet föreligger. Med avseende på den senare frågan har den tillkommande utredningen endast förstärkt bilden av att den snart tolv år gamla D uppnått en sådan mognad att hennes vilja ska respekteras. Det sagda ska, som tingsrätten också pekat på, särskilt ses mot bakgrund av vad som framkommit om Ds gynnsamma utveckling här i landet under en längre tid, hennes relation med systern A och hennes uttalade oro för en överflyttning. Ls och Us uppgifter ger dessutom ett starkt stöd för att D uttalade vilja att få bo kvar hos pappan framstår som ett självständigt ställningstagande grundat på sakliga överväganden. Som tingsrätten konstaterat föreligger därför hinder mot verkställighet. Överklagandet ska alltså avslås.

 

Flickans (10 år) "starka oro" inget hinder mot verkställighet

Norrköping Tingsrätten vägrade verkställighet med hovrätten bifaller verkställighet med polishämtning med följande motivering.

Även vid tiden för vårdnadsdomen hade NN uttryckt en stark ovilja att ens träffa pappan. Vidare fanns även då påståenden om våld och sexuella övergrepp från pappans sida. Några nya uppgifter i det avseendet har inte framkommit. NN:s ovilja att träffa pappan och de uppgivna anledningarna till detta är alltså omständigheter som Hovrätten för Nedre Norrland beaktat i den riskbedömning och avvägning som gjorts. Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att NN:s mående och reaktion efter domen inte utgör hinder för verkställighet.

I fråga om verkställigheten ska förenas med tvångsmedel konstaterar hovrätten följande. Enligt 21 kap. 3 § föräldrabalken får rätten, vid beslut om verkställighet, förelägga vite eller besluta om hämtning genom Polismyndighetens försorg. Beslut om hämtning får fattas om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändigt för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Det har inte framkommit att barnen lider sådan allvarlig skada av att vistas hos mamman att hämtning är nödvändigt av den anledningen. Det har tydligt framkommit att mamman inte accepterar vårdnadsdomen. Hon har endast några dagar efter att Högsta domstolen beslutat att inte meddela prövningstillstånd avseende vårdnadsdomen, startat en ny process i Ystad tingsrätt med yrkande om ensam vårdnad. Denna process är alltjämt pågående. Hennes agerande framstår närmast som ett missbruk av talerätten i syfte att förhala en verkställighet (jfr NJA II 2006 s. 233). Mamman har inte heller visat någon verklig vilja eller ambition att efterleva ett beslut om verkställighet av vårdnadsdomen. Hennes starka ovilja att låta pappan ha kontakt med barnen kvarstår och umgänge medges endast i närvaro av kontaktperson. Hon motsätter sig även all direktkontakt mellan henne själv och pappan. Av nu angivna skäl gör hovrätten bedömningen att ett beslut om verkställighet skulle bli utan verkan om det inte förenas med polishämtning. Hovrätten erinrar om att hovrättens beslut om verkställighet och polishämtning gäller omedelbart (21 kap. 14 § föräldrabalken).

Kvinna som misshandlat polis frias

Norrköping Hovrätten anger att NN har på ett trovärdigt sätt redovisat att hon inte förstått att det var poliser som omhändertog henne eller att det var en polisbil som hon färdades i. Polisen A har berättat att han inte vet om NN förstod att de var poliser. Både han och polis 2 har uppgett att de inte pratade med NN eller på annat sätt fick kontakt med henne. Polisen har även berättat att NN aldrig tittade på henne. Mot denna bakgrund kan det inte anses bevisat att NN förstått att hon blev omhändertagen av poliser. Hon kan då inte dömas för våld mot tjänsteman eller för våldsamt motstånd.

Hovrätten förtsatte.

Frågan är om NN i stället ska dömas för misshandel och ofredande av Polisen. NN:s uppgifter innebär att hon, när Polisen rörde vid henne i bilen, bl.a. fick en känsla av att någon ville förnedra henne och att hon skulle bli slagen i ansiktet. Hon gjorde därför motstånd och försökte komma loss. Hon får anses ha trott sig ha varit i en situation där hon har haft rätt till nödvärn (s.k. putativt nödvärn). Hennes agerande är inte att anse som uppenbart oförsvarligt. Hon ska därför gå fri från ansvar även för dessa gärningar.

 

 

Gör: jurist (jur.kand).


Födelseår: 1970.



Började skriva för juristbloggen: September 2013.


Gillar: kreativitet, måttfullhet, tapperhet och juridisk visdom.



  • Kreativiet (inom juridiken favoriseras pedanteri på bekostnad av kreativitet);

  • Måttfullhet (med andra ord gäller att visa förnuft, se sammanhang, inte göra mer än nödvändigt samt att ha känsla för det passande (”timing”);

  • Tapperhetsidealet utgår ifrån att visa ett självuppoffrande mod utan att snegla på tänkbara personliga nackdelar. Undfallenhet och anpassning är själva motsatsen till mod och tapperhet.

  • Juridisk visdom kan sammanfattas inom ramen för juridikens uppgifter/syften; som innebär att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.


Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se