Logga in
Logga ut
Barnets rätt till umgänge med andra person... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Att njuta av en rival

Norrköping Det pratades om ett Wembley-spöke och att Tottenham aldrig levererar i Europa när det gäller.

Snacka om att Spurs äntligen tystade kritikerna.

Pochettino vs. Bosz luktade rock'n'roll på förhand. De som såg Ajax i Europa League i fjol kunde ana detta i och med viljan att flytta upp och dominera bollinnehavet. Sedan tidigare vet vi också vilket tempo Tottenham besitter när pusselbitarna faller på plats. Redan i den fjärde minuten satte Heung-Min Son sitt lags första mål i CL för i år efter en mäktig kontring som någonstans kändes mer tysk än engelsk. Att Dortmund skulle bjuda på ytor sett till sin approach till matchen var ingen högoddsare, men det var kul att se intensiteten ock kvalitén hos båda lagen. Att Yarmolenko och Kane skulle näta senare inom loppet av 20 minuter var mer ett resultat av individuell briljans, snarare än slarv hos motståndarna. Experter vill hävda att Bürki gjorde svaga ingripanden vid Spurs båda mål, men jag ser det mer som fina avslut från snäv vinkel från både sydkoreanen och "Hurricane".

Att Tottenham inleder CL-äventyret med en tung seger mot Dortmund, är utan tvekan otroligt viktigt sett till deras urusla track record på Wembley. När Dortmund kvitterade strax efter Tottenhams ledningsmål började man redan fokusera på hemmalagets "spöke". De här tre poängen är också ett statement att laget inte längre är ett charmigt offensivt sådant som kan störa de allra bästa. Nu måste vi betrakta Tottenham som ett lag som på allvar kan vinna titlar. Att tro att Spurs ska utmana om en CL-titel just i år är kanske naivt, men det är absolut inte att överdriva om man hävdar att London-laget kan lyfta PL-bucklan i maj. Det finns en kontinutitet och en tydlighet i spelidén som möjliggör laget att både styra spel, men att också satsa på kontringar likt matchen ikväll. På frågan om vem som hade gjort den bästa transfersommaren svarade José Mourinho "Tottenham" och inte är det helt ologiskt, sett till att man inte har gjort stora förändringar i spelartruppen. Förvisso lämnade Walker, men Aurier är definitivt en bra ersättare och dessutom verkar man äntligen ha löst dilemmat kring vem som ska spela andrefiol bakom Kane. Llorente är en klar uppgradering jämfört med Janssen, plus att spanjoren erbjuder en helt annan ingrediens i anfallsspelet med sin längd och fysik. Dessutom är 32-åringen klart mer meriterad, har levererat på en hög nivå så att ha honom är ett rejält sparkapital.

Nu är det förvisso långt kvar av gruppspelet och Spurs har en lång väg att vandra om man ska nå åttondelsfinal, men den här segern kan åtminstone ge arbetsro och viktigt självförtroende.

Den långa flyttstädningen verkar slut. Tottenham har officiellt flyttat in till Wembley.

Slutsats del 2

Norrköping Fotbollen och landslag i första hand kommer någonstans alltid skapa ”vi mot dem”-känslan vid landskamper och speciellt under mästerskap. Denna faktor innebär att själva filtret som nämns innan, det vill säga utmaningen att etablera sig i landslaget, blir också på ett sätt ett sista steg mot att bli en fullvärdig svensk fotbollsspelare. Tittar vi på de mästerskapen där spelare med utländsk bakgrund har stuckit ut för Sverige, har media inte haft några större problem med att hylla dem. Det spelar ingen roll om det handlar om Martin Dahlin, John Guidetti, Zlatan Ibrahimovic eller i juniorlandslagens fall Valmir Berisha eller Isaac Kiese Thelin. Awans tes blir relevant också ur förbundets perspektiv, eftersom man här ser potentiell ekonomisk vinning av att de nämnda spelarna presterar för den blågula dressen, som i sin tur genererar en större publik. Den multikulturella aspekten kan i allra högsta grad i själva verket handla om en ren pengafråga.

Samtidigt kan resultatet av mångfald bland spelarrepresentationen vara ett resultat av att Allsvenskan tvingats satsa på egna förmågor, istället för att köpa in utländska spelare. Här har förbundet och klubbarna mer eller mindre tvingats applicera mångkultur snarare än att ”köpa” in, vilket har varit ekonomiskt gynnsamt. Jämfört med många andra ligor i Europa ligger Sverige rätt lågt ner på näringskedjan. För att små föreningar ska kunna etablera sig och utmana de bästa tvingas man att satsa på sina juniorer, vilket IFK Norrköping är ett utmärkt exempel på. 2015 vann man SM-guld och flertalet av spelarna i startelvan var så kallade ”egna produkter”, det vill säga fotbollsfostrade i föreningen. Detta har också rent strategiskt också varit gynnsamt för föreningar i Sverige. Publiken som kommer till matcherna känner en större samhörighet med lokala spelare, vilket ökar chanserna till att fler närvarar på arenorna och hejar. Ur ett landslagsperspektiv kan denna tes drivas sett till att den svenska publiken inte bara vill se olika typer av spelare, utan även en variation av spelartyper, personligheter och olika bakgrunder baserat på klasstillhörighet eller etnisk bakgrund. Samtidigt består fortfarande det gemensamma målet att representera det svenska herrlandslaget på bästa möjliga sätt.

Analysen pekar alltså tydligt på att svårigheten med att smälta in inte är särskilt stor när man är i själva landslaget, utan snarare under tiden man försöker komma dit. Det är dock mycket möjligt att unga killar med invandrarbakgrund väljer att flytta utomlands på grund av en större chans till landslagsspel. Även om det primära skälet bör vara att uppfylla sina proffsdrömmar, ser många
detta som en chans till att regelbundet träna med världsstjärnor. Det som däremot är viktigt att påpeka är Allsvenskans roll i synen på svensk fotboll. Ett stort skäl till den starka roten med de svenska karaktärsdragen, är just det faktum att det inte var länge sedan det ens var tillåtet med utländska spelare i serien. För att koppla till Hylland Eriksens teori är man idag i en fas där klubbar i första hand söker lokala förmågor. Däremot är det på ledarhåll en paradox, i och med att det är relativt få tränare i Allsvenskan med invandrarbakgrund.

Tittar på man de tre spelarnas gestaltning är skillnaderna uppenbara, men framför allt visar analysen att medias rapportering i allra högsta grad bestämmer publikens syn på den ideale svenske fotbollsspelaren. Den utbredda rasismen i början av 1990-talet tänjde på gränserna även i hur spelare med en osvensk syn fick gestaltas. Det är alldeles för långsökt att hävda att TT hade en
rasistisk agenda, men om Dahlin hade gestaltats på detta sätt idag hade risken varit stor att publiken hade sett det som något kränkande. Samtidigt blir det också svårt att jämföra den epoken med dagens, sett till att det globala fotbollsintresset har vuxit lavinartat. Därför kan vissa uttryck som då sågs som neutrala, idag snarare ses som förminskade i relation till spelarnas prestationer och status. Att vi har fler i Sverige med invandrarbakgrund än 1991, gör också förutsättningarna helt
annorlunda.

Dahlin hade med andra ord aldrig mandat för att bli nästa stora superstjärna från Sverige. Även om det meritmässigt fanns belägg för att tala om en talangfull spelare med udda attribut, spelar populationen stor roll. Till skillnad mot Zlatan var Dahlin aldrig en kaxig förortskille utan tvärtom en person som de flesta andra i Sverige. Detta sätter honom i ett slags mellanläge där han å ena
sidan både som spelare och person lever ett liv likt en så kallad ”medelsvensson”, men samtidigt bedöms annorlunda bara på grund av att han är mörkhyad. Baserat på den tidigare forskningen och denna analys, framgår det tydligt att vi vita även inom sportmediet omedvetet behandlar mörkhyade som undervärderade och på ett sätt sämre. Att Dahlin inte ens nämns i artikeln som berör ”det nya radarparet” i det svenska landslaget exemplifierar denna tes väldigt tydligt. Dessutom är det rent faktamässigt fel att påstå att Dahlin är ”mannen med de mest omstridda armbågarna i Sverige”. Snarare handlar det om skribentens teori han har applicerat som är starkt påverkat av sin egna åsikt. Inför landskampen mot Kroatien 2012 som ett test inför sommarens EM, slet mittbacken Daniel Majstorovic av korsbandet efter en situation där bland annat Ibrahimovic stod för en tackling på Anders Svensson. Med tanke på att det inte sades ett ord om Zlatans tuffa och fysiska spel utan bara om olyckan kring Majstorovic, visar det att det egentligen inte spelar någon roll vad spelarna än gör om media har bestämt sig för vilka roller respektive individ ska ha i landslaget.

Det finns en föreställning hos vissa som menar att Ibrahimovic beskrevs som en diva och kaxig spelare. Även om det är en del av sanningen pekar analysen sedermera på det motsatta, det vill säga att tonen kring honom från Aftonbladets sida var mycket positiv. Man kan alltså dra slutsatsen att han inte bara var ett nytt medieobjekt med potential, utan även mer öppen och utåtriktad under tiden som ung talang. Att Zlatan Ibrahimovic idag publicerar egna intervjuer via sin applikation ”Zlatan
Unplugged”, (2016) ger inte bara svaret på att media är mer beroende av honom än tvärtom. Det ger också signaler om att han inte har full pålitlighet till hur media både nationellt och internationellt rapporterar om Ibrahimovic som person. Han har själv sagt i intervjuer att media behöver honom mer än han dem, men vad analysen visar pekar snarare på att Ibrahimovic sedan sin seniorkarriärs start betytt enormt mycket för svensk sportbevakning. Även om Zlatan har blivit mognare och äldre sedan
2001, har hans roll som ”invandrarkillen från Rosengård” möjliggjort mängder med sätt att bevaka och skriva om honom.

Matchen mellan Djurgården och Malmö är inte symbolisk bara för tillmälena Zlatan fick utstå. Det är på sitt sätt även talande för hur media lyckas visa två sidor av myntet i sin bevakning. Krönikörerna försvarade inte bara Ibrahimovic utan ville också poängtera en värdegrund som borde vara självklar inom svensk fotboll, att det inte var acceptabelt att kränka någons etniska bakgrund, religiösa tillhörighet med mera. Däremot handlade inte någon artikel i Martin Dahlins fall om den rasism han fick utstå, trots att det var en stor problematik inom svensk fotboll och läktarkulturen. Det blir återigen en fråga om legitimitet och ”filtret” som uppsatsen nämner innan. Baserat på Dahlins exempel går det spekulera i om Ibrahimovic hade fått samma uppbackning av media, om samhället hade sett ut på samma sätt som under början av 1990-talet? Förklaringen ligger med andra ord i att Zlatan som nyhetsobjekt betydde enormt mycket för media och att de såg potential i honom, vilket gjorde att hans status som stortalang väckte mer intresse för Allsvenskan och Superettan. Det var ur ett marknadsperspektiv ett stort plus för många parter att Ibrahimovic kom upp på radarn.

Alla tre har på sitt sätt utmärkt sig för sin epok, men det blir också enkelt att läsa av vem som är på toppen av hierarkin. När Marcus Allbäck blev intervjuad var Ibrahimovic i fokus och även i många artiklar även i Guidettis fall. Ibrahimovic ”osvenska” spelstil sågs alltså som en fördel men Dahlins armbågar gestaltades som fula och indirekt icke-svenska på ett dåligt sätt. I detta fall hade den sistnämnde en större uppförsbacke att bevisa sin status inom landslaget. Trots Dahlins starka prestationer tog det lång tid innan han blev ”en i gänget”. Att 1990-talet var hårdare visar också exemplet när Ibrahimovic fick uppbackning av Aftonbladets Stefan Alfelt, efter kritiken från Torbjörn Nilsson. Enligt den logiken kunde media likväl hittat någon profil likt Ralf Edström, Glenn Hysén etc som offentligt kunde försvarat Dahlins tuffa spel. De aspekterna som har nämnts i slutsatsen, bevisar tydligt att media spelar stor roll i att forma bilden av en svensk fotbollspelare. Oavsett om Martin Dahlin inte har ett utländskt klingande namn likt Ibrahimovic, finns det belägg för att hans hudfärg dessvärre kan ha gjort processen svårare för honom att vinna svenska folkets hjärta. Trots att den dåvarande 23-åringen hade attribut som passade väl in i det svenska spelsystemet, gestaltas onyanserad kritik mot hans tuffa spelstil som egentligen är väldigt vanlig hos flertalet anfallare av den typen.

Ibrahimovic sågs som en exotisk och ny fläkt och spelstilen var under den tiden nödvändig för ett slentriant svenskt fotbollslandslag. Martin Dahlin och John Guidetti har kanske på grund av detta hamnat i en gråzon, genom att just ha de spelaregenskaperna man har men samtidigt ett beteendemönster som inte har setts som svenskt. Skillnaderna mellan Guidettis och Zlatans sätt att hantera media var marginella när de var i samma ålder, men den sistnämnde kom mycket lättare undan.

Man kan alltså konstatera att synen på svensk fotboll har ändrats väldigt mycket på bara 20 år. Huruvida Martin Dahlin eller John Guidetti hade otur som slog igenom under fel epok går att reflektera kring, men det behöver trots analysen inte peka på deras hudfärg eller kulturella bakgrund är det enda skälet till medierapporteringen av dem. Tittar man på befolkningsmängden lever trots allt en miljon fler människor i Sverige jämfört med 1994 och tre år innan var det ännu färre. Det innebär i sig att vi har fler invandrare i landet som självfallet som grupp också har mer att säga till om. I Guidettis fall blir det jämfört med Dahlin en tvärtom-effekt, eftersom hans förortsbakgrund inte längre ses som lika speciell som Ibrahimovic under hans unga år.

Bägge analyserna visar tydligt att man accepteras som svensk om man etablerar sig i landslaget och presterar. Även om Martin Dahlin kanske hade det tuffast, vände vindarna mer och mer ju bättre det gick för honom, vilket man trots allt redan kan se under slutet av 1991. John Guidetti sågs länge som en diva och arrogant kaxig kille, men efter framgångarna med bland annat U21-landslaget 2015, har han snarare varit en av symbolerna för ”det nya Sverige” och morgondagens stjärnor. Det så kallade vita ögat blir tydligt och tack vare det normativa media och publiken har skapat ihop med de starka nationalistiska vibbarna, applicerar man i stort sett bara positiva attribut när det kommer till svenskhet.

Den största utmaning att ta svensk fotboll till nästa nivå är att utöka mångfalden inte bara gällande människor med annan etnisk bakgrund, utan också när det kommer till jämställdhet mellan kvinnor och män. Variationen utökar också representationen och fler idéer och tankar leder till en snabbare utveckling. För att nå denna mångkulturalism krävs det att man i den tidiga processen lotsar ledare framåt och bemöter nya tankar med respekt och omtanke, snarare än tvivel. Om ett litet land som Sverige ska nå sportsliga framgångar, krävs det att så många som möjligt engagerar sig. Om vissa människor glöms bort och om bredden saknas, tar man inte till vara på möjligheterna som finns. Detta handlar bara inte om exempelvis SvFF i sig, utan även från medias håll eftersom de bevisligen har en stor inverkan på hur den svenska publiken ser på landslaget. Således måste även mediehusen våga bryta det normativa och utöka sin representation, eftersom fler kulturella bakgrunder och fler etniciteter ger en mer nyanserad gestaltning av den svenska fotbollen men även samhället i synnerhet. Det behöver inte handla om kvotering, utan snarare om att gå djupt in i sitt undermedvetna och inse att det som är olikt en själv inte behöver vara något negativt. Svensk
fotboll och Sverige behöver mer nyfikenhet för att ta ytterligare steg som landslag och nation.

Slutsats del 1

Norrköping Analysen i fråga svarar kanske inte på alla frågor, huruvida det svenska herrlandslaget har presterat bättre eller sämre ju fler spelare det har varit med utländsk bakgrund. Däremot visar trupperna ett mönster när det kommer till utländskt klingande namn. Även om VM 1994 enligt uppsatsens definition hade mest spelare med rötter i ett annat land, ser vi idag en klart större siffra när det kommer till utländska namn. Henrik Larsson och Martin Dahlin må vara mörkhyade, men med tanke på vad de heter kan det ha underlättat gällande hur publiken har accepterat de utifrån deras bakgrund.

Med andra ord visar analysen förvisso att den multikulturella faktorn går att koppla till bättre prestationer, men samtidigt är det nästintill en omöjlig ekvation att lösa. När det just kommer till fotboll och utslagsturneringar kan en stolpträff vara skillnaden mellan avancemang och förlust. Det gör att ett misslyckande i en cup inte bara kan skyllas på dålig representation av ett folk. Fotbollen som idrott är samtidigt beroende av ledarskap. En förbundskapten med fasta principer får alla spelare att dra åt samma håll, oavsett individernas kulturella eller etniska bakgrund. Grundfundamentet är trots allt att vinna matcher. Kollektivets misslyckande behöver alltså inte bero på att man har elva svenskar eller elva utländskt födda. Det beror oftast på att fotbollskvalitéerna helt enkelt inte räcker till, eller att spelarna inte presterar som lag på grund av olika syn på hur man
som bäst ska prestera som grupp.

Just inom svensk fotboll kan också se mönster i hur spelare behandlas av media beroende på status. Martin Dahlins negativa egenskaper lyftes rätt frekvent, men ju mer han etablerade sig i landslaget blev han mer och mer accepterad av omgivningen. Framför allt passerade han ett ”filter” och kunde således ses som svensk fotbollsspelare. Tittar man å andra sidan på Zlatan Ibrahimovic var det länge polariserat kring hans vara eller ickevara i landslaget. Ända till början av 2010-talet fördes diskussioner om han borde spela där överhuvudtaget. Argumenten var statistik som visade att Sverige hade vunnit fler landskamper utan honom än med. Det behöver nödvändigtvis inte ha göra med att Ibrahimovic har utländska rötter som gör att man bedömer honom hårdare, men sett till att han redan i ung ålder var en sorts representant för det unga Sverige, är spelplanen annorlunda för hans del. Idag kan man konstatera att Ibrahimovic är en av landets bästa spelare genom tiderna och man talar i termer om att han är den främste ambassadören för Sverige.

Tittar man på resten av spelarna som Limpar, Schwarz och Ravelli har media i stort sett aldrig ifrågasatt deras nationalitet. Det kan givetvis bero på att de har en klart tydligare koppling än till exempel Behrang Safari eller Jimmy Durmaz, men framför allt var det karaktärsdragen som fick dessa tre att vinna svenska folkets hjärtan tämligen enkelt. Faktum är att den förstnämnde bara fick
spela en dryg kvart i VM:s bronsmatch. Om det är ett sammanträffande kring det faktum att Limpar mest stack ut för sina individuella kvalitéer är svårt att säga, men spelare som Schwarz och Ravelli fick mycket beröm under sina karriärer för ledarskapsförmåga och viljan att prestera på topp. Dessa detaljer och aspekter som lagmoral och krigarinstinkt har varit symboliska för svensk fotboll.

The white gaze Martin Berger talar om, existerar till och med än idag i media även om det har blivit bättre jämfört med för 20 år sedan. Vare sig det är medvetet eller omedvetet kan man se att TT:s gestaltning av Dahlin var tämligen onyanserad och orättvis, sett till det faktum att de så kallade snedstegen han tog egentligen var ganska vanliga för en fotbollsspelare. Att framställningen
närmast försökte få Dahlin att framstå som den fula ankungen efter att ha skadat Brolin och få smeknamnet ”han med armbågarna”, visar redan problematiken i att förutsättningarna inte har varit densamma för spelare med utländsk bakgrund. Här stärks tesen ytterligare kring innebörden i att etablera sig i ett svenskt landslag. När människor pratar om Dahlin idag associerar de flesta till VM-bronset 1994, men det framgår tydligt att media gestaltade en skeptisk bild kring Dahlins humör och attityd innan han var en given spelare i den blågula dressen.

Trots att representationen blivit bredare och tydligare på senare år kvarstår dilemmat inom SvFF, när det kommer till antalet personer med utländsk bakgrund i förbundsstyrelsen. Problematiken ligger kanske inte i toppen av hierarkin utan snarare tvärtom. Det behövs få fram fler ledare med annan syn på fotboll som man har fått från en annan kultur än den svenska. Ett första steg är kanske att involvera fler med invandrarbakgrund som föreläser till andra nya tränare under kurser förbundet arrangerar. Faktum är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är gynnsamt att snarare titta internt efter utländska influenser, snarare än att åka utomlands för att undersöka hur exempelvis stornationer som Spanien, Tyskland eller Frankrike jobbar. När de engelska tränarna Roy Hodgson och Bob Houghton kom till Sverige och allsvenskan under 1970-talet, blev det något av en början på en revolution när det kommer den taktiska synen på hur fotboll ska spelas i Sverige. Idag ser vi exempel på nytänkare i form av Özkan Melkemichel, Azrudin Valentic och Graham Potter för att bara nämna några. Den sistnämndes klubb Östersunds FK har inte minst gjort sig populära för sitt engagemang med integrationen i Sverige, där spelarna är med i regelbundna kulturprojekt såsom
teater- och musikföreställningar med mera.

Egentligen kan den enkla förklaringen till variationen av namn bero på fler invandrare idag än för 20 år sedan. Det har i sig gjort att allt fler spelare med invandrarbakgrund representerar ungdomslandslagen som i sin tur tar nästa steg. Det är relevant att jämföra spelfilosofi kontra etnicitet. När Erik Hamrén tog över utlovade han en mer offensiv och fartfylld fotboll, vilket indirekt öppnade upp dörrarna för fler spelare med individuella kvalitéer. Spelare som Jimmy Durmaz och Erkan Zengin debuterade båda i landslaget under Hamréns styre och har båda stuckit ut för sin teknik och spelförståelse. Däremot hade spelare som Kennedy Bakircioglü och Henok Goitom det mycket svårare att etablera sig under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks styre, trots en liknande meritlista jämfört med de två nämnda innan. Bakircioglü slog precis som Zengin igenom i Allsvenskan med Hammarby och har varit en nyckelspelare i holländska Ajax och spanska Racing Santander. Henok Goitom menar själv att ett stort skäl till hans frånvaro från landslaget just har varit hans ursprung.

Samtidigt visar analysen att detta på ett sätt kan vara en paradox, eftersom Martin Dahlin trots sin hudfärg så småningom lyckades bli en landslagsstjärna. Det går att reflektera kring om det finns substans i att invandrarspelare omedvetet måste prestera bättre än en normal svensk spelare. Jämför man Bakircioglüs och Goitoms meriter med sina konkurrenter under deras utlandssejourer, finns det inte mycket som pekar på att de individuellt sett var mycket sämre fotbollsspelare. Däremot kan det
helt enkelt ha varit så enkelt som att deras spelartyper inte stämde överens med spelidén landslaget hade. Det finns flera andra landslag där bra individuellt starka spelare har gallrats bort av samma skäl. Frankrikes Samir Nasri togs exempelvis inte ut till fotbolls-VM 2014 då förbundskaptenen Didier Deschamps såg en risk i att det skulle skada gruppen. Inför EM 2016 petade Kroatiens förbundskapten Ante Cacic Liverpools mittback Dejan Lovren då den sistnämnde ställde ett ultimatum på att vara startman i landslaget. Det finns med andra ord belägg för att hävda att vissa spelare blir exkluderade på grund av personliga värderingar som spelare. Samtidigt har alla förbundskaptener och spelare som representerar fotbollslandslag ett gemensamt mål, vilket är att vinna matcher. Med det som grundfundament blir faktorer som etnicitet, kulturell bakgrund eller religiös tillhörighet tämligen nedprioriterat, när domaren väl ska blåsa för avspark.

Zlatan Ibrahimovic har öppnat dörrar för spelare med invandrarbakgrund tack vare sin historia. Däremot märker man en problematik i att många nya ynglingar vill efterlikna honom. Det kan vara en konsekvens av hur John Guidetti har bevakats, då hans attityd och självförtroende egentligen bara ses som en kopia av Zlatans ungdomsdagar. När Ibrahimovic slog igenom med sina fotbollskunskaper och personlighet var det något väldigt nytt för Sverige, där fotbollen handlade mycket om långa bollar framåt och traditionell 4-4-2 som spelfilosofi. Denna formation brukar ses som den mest frekventa hos fotbollslag med fyra försvarare, fyra mittfältare och två forwards. Ibrahimovic blev den förste på mycket länge att inte bara sticka ut för sina individuella kvalitéer, men också på grund av sin personlighet som gav uttryck för förortsinvånarnas tankar och känslor. Det man alltså märker i Aftonbladets rapportering är just att Guidetti förvisso ses som en stortalang, men samtidigt också som ”anfallspartnern bredvid Zlatan”.

De nationalistiska idealen har samtidigt blivit något av en marknad, sett till att dagens fotboll i världen får enorm uppmärksamhet från mediehusen. Ett aktuellt exempel är VM i Brasilien 2014, där det var massiva protester inför mästerskapet. Man pekade på statens oförmåga att minska klyftorna i landet och att man satsade på ett arrangemang man egentligen inte hade resurserna för.
När Brasilien sedermera började spela, riktades all fokus ändå mot deras matcher och det hela blev en fest, vare sig man tillhörde överklassen eller bodde i slummen, så kallade favelas. Detta kan ligga till grund varför fotbollen som idrott både integrerar men i viss mån även segregerar. I och med att det hela handlar om prestation pratar man primärt om kompetens hos spelarna. Givetvis har spelarnas attityd och förhållningssätt en stor roll, men i första hand vill lagen, tränaren och övriga se till att ens lag gör fler mål än det andra. Samtidigt går det inte att tala om klyschan att alla människor är lika värda inom fotbollen, då bättre spelare får bättre lön och går till klubbar för dyrare summor. Att fotboll och politik hör ihop går både att svara ja och nej på av skälen nämnda
ovan.

Zlatan Ibrahimovic har tack vare sin kompetens inte bara blivit en kultfigur för svensk fotboll, utan han får också omedvetet mandat att sätta agendan. I och med sin roll som lagkapten blir han ambassadör och indirekt talesman för det svenska landslaget. I slutet av 2013 blev det sedermera en värdekonflikt när Ibrahimovic såg det som ”förnedrande”, när han fick frågan om han var bättre än damlandslagets anfallare Lotta Schelin. Under samma höst blev ”bil-gate” uppmärksammat under Fotbollsgalan. Anders Svensson fick en gåva från förbundet i form av en ny bil för rekordet i flest herrlandskamper, men Therese Sjögran fick ingenting trots samma bedrift på damsidan. Vad Zlatan senare gjorde var att han drog ett skämt om att hon istället kunde få en cykel signerad med hans underskrift. Det rörde upp många känslor i landet, inte minst när förbundet senare inte ansågs ta tydligt avstånd från uttalandet. Med andra ord är det uppenbart att Zlatan är viktigare för SvFF än tvärtom av marknadsföringsskäl inte minst.

Tittar man på Assyriska FF finns det dock tydliga samband mellan medias vithetsperspektiv och Södertäljes syn på klubben. Även om laget har varit väldigt framgångsrikt är majoriteten av fansen syrianer själva. Ett skäl kan vara att mediebevakningen av dessa invandrarföreningar heller inte skildrats på rätt sätt, det vill säga att fokus har legat på det negativa snarare än tvärtom. Tittar man på Superettan-laget AFC United som har många utländska influenser, har man värvat flera meriterade spelare som förre Arsenal-backen Jernade Meade och Ghanas förre landslagsman John Mensah. Istället för att gestalta ett nytänk och deras sportsliga framgångar, har fokus istället lagts på de spelskandaler laget har misstänkts för, det vill säga uppgjorda fotbollsmatcher. Även om flera klubbar har misstänkts, har de och andra invandrarklubbar som Syrianska och Assyriska fått mest uppmärksamhet. Med detta exempel kan det indirekt innebära att SvFF och andra ser det som en risk att involvera ledare som förknippas med dessa typer av klubbar. Det behöver alltså inte handla om strukturell rasism, men med tanke på förbundets problem med mångfalden i styrelserummen går samma struktur vidare i hierarkin, det vill säga A-landslag, juniorlandslag etc. På senare år har det skett en markant förbättring, men mer kan göras.

Förändringar genom åren del 2

Norrköping 1988 blev Djurgårdens IF:s Steve Galloway och Glenn Myrthil uppmärksammade i ett SVT:s Sportnytt-reportage, i samband med den rasism de utsattes för från några allsvenska supportrar. Den förstnämnde konstaterade förvånat att svenskar inte borde störa sig på mörkhyade, med tanke på att det på den tiden var relativt få invandrare och i synnerhet svarta. Även om vi ser ytterst få tecken på den typen av diskriminering i de utvalda artiklarna, går det att koppla till miljön Dahlin spelade i. Det går även att ställa sig frågan om det överhuvudtaget fanns många skribenter med utländsk bakgrund som hade någon form av status inom svensk fotbollsjournalistik. Isaac Julien och Kobena Mercer pratar om svarta producenter som representanter och här ser vi att både Ibrahimovic och Dahlin i mångt och mycket representerar ”de andra”. Det kan vara ”invandrarna”, ”de svarta” eller
egentligen vilken som helst typ av minoritet. Skillnaden mellan dessa två är sedermera att Ibrahimovic mer ses som en positiv fläkt medan Dahlin får mycket uppmärksamhet vid oschyssta medel som användandet av sina armbågar etc.

Aftonbladet har den politiska beteckningen ”oberoende socialdemokratisk” vilket också är en väsentlig skillnad mot TT. Det går utifrån analysen att ställa sig frågan om resultatet hade varit annorlunda med Martin Dahlin. Faktum kvarstår dock att den sistnämnda mediebyrån är statlig vilket säger mycket om den generella synen i det svenska samhället. I Sportnytt-reportaget visades också problematiken med rasismen som existerade inom den svenska läktarkulturen. Bland annat kallades Myrthil och Galloway hånfullt för ”Kunta Kinte” och apljud var frekvent förekommande. I klippet ser man också några enskilda supportrar som ”heilar” och en diskussion kring Sverigepartiets framfart. Vi kan alltså poängtera att TT:s rapportering egentligen inte var särskilt kontroversiell, sett till att det generellt sett fanns en viss främlingsfientlighet i Sverige. Även om det är långsökt att kalla artiklarna för rasistiska, framställdes citat som tydligt underminerade Martin Dahlins prestationer. Som Paul Gilroy uttryckte det är det omöjligt att frångå att debatten om ”ras” någonsin kommer dö ut, vare sig TT och dess författare yttrade sig på detta sätt medvetet eller omedvetet.

För att göra saken än mer tydlig är detta inte ett ”TT-problem”, utan snarare ett resultat av ett polariserat samhälle som i sin tur bildar en slags ond cirkel med media. Halls teori bekräftar att media har en viktig del i formandet av attityder jämt emot andra folkgrupper och Karen Ross undersökning blir ännu mer relevant. Det är nästan naivt att vara helt säker på att TT hade en agenda mot Martin Dahlin och förmodligen var de själva inte ens medvetna om att det kunde uppfattas som kränkande gestaltning. 1991 var även en period med färre invandrare jämfört med idag, vilket gjorde att media hade ännu större makt kring att skapa svenskars bild kring samhället. I Guidettis och Ibrahimovic fall visar den mediala aspekten tydligt att det har skett en förändring i Sverige. Grupper av etniska minoriteter är en del av vardagen och Aftonbladet är mer noggranna med att inte riskera gestalta fördomsfulla och nedvärderande beskrivningar av spelarna, utifrån deras utländska bakgrund.

Ser vi på de tendenserna som finns var det få spelare utöver Martin Dahlin och Henrik Larsson, som med ett tydligt utländskt utseende fick chansen i landslaget. Stereotyperna som har skapats i och med Dahlins armbågar, tuffa spelet och de slätstrukna och exkluderande beskrivningarna av hans prestationer har grupperat dessa typer av spelare i ett fack. Det var först under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks epok som det blev en liten förändring. Som nämnt innan var det trots allt Yksel Osmanovski och Jozo Matovac som rent spelmässigt påminde om den ”svenska modellen”. Ibrahimovic fick stånga sig igenom flera hierarkier och tittar man på dokumentären ”Blådårar”, ser man att hans sätt att spela inte var självklar för lagkamraterna i Malmö FF att acceptera. Tittar man sedermera på den sista VM-kvalmatchen Sverige spelade mot Azerbajdzjan 2001, började publiken skandera Zlatans namn fastän han satt på bänken. Det var en tydlig indikation på att det i stort sett var en press och tidsfråga innan Ibrahimovic skulle utvecklas till att bli en viktig kugge i det svenska herrlandslaget. Likt de svartas kamp för frigörelse i USA, kan man symboliskt sett samband med detta exempel. Zlatan sågs som något spännande och nytt, jämfört med det ”tråkiga”
Sverige stod för trots sportsliga framgångar.

Huruvida multikulturalismen har varit till fördel i det svenska herrlandslaget eller inte finns flera svar till. Tittar man på John Guidetti symboliserar han dagens nya Sverige, där den blonde blåögde anfallaren med sitt förortsspråk pratar om att älska Sverige och att vara bäst i Norden. Ibrahimovic och Dahlin har snarare varit representanter för minoriteter och öppnat dörrar för olika grupper. Den förstnämnde för invandrare tillhörande den lägre medelklassen och Dahlin för de mörkhyade nysvenskarna. Däremot blir det uppenbart att alla tre blir en del av Sverige när det rapporteras om segrar eller övriga framgångar. Även om jämförelsen med Cosby Show riskerar att bli banal, går det ändå att se tendenser med tanke på det faktum att man ger omedvetna signaler att minoriteter endast kan bli en del av majoriteten om man uppfyller normerna. I herrlandslagets fall måste alltså alla tre i stort sett stå för utstickande prestationer för att inte vara en i mängden. Ibrahimovic har pratat om motivationen och uppfostran att vara tio gånger bättre, men även en spelare som IFK Norrköpings Emir Kujovic. Han berättar bland annat i podcasten ”Lundh” om drivkraften i att bevisa att man trots sin invandrarbakgrund kunde nå framgång som spelare i Sverige och om de rasistiska motsättningarna som finns än idag i hans hemkommun Klippan i Skåne.

Man brukar ofta prata om sambandet mellan politik och fotboll, men Mattias Karlssons uttalande som nämndes i uppsatsens inledning visar sig inte ha fått något större fäste hos fotbollsfolk. Det tydligaste exemplet är det faktum att John Guidetti trots sin kaxiga attityd inte får kritik någon gång för att bete sig ”utländskt”, utan snarare för personligheten i sig. En fråga som sedermera kommer bli obesvarad är om läget hade varit annorlunda, ifall liknande uttalande hade uttryckts om en utländsk spelare när personen i fråga har en formsvacka eller en period med dåliga prestationer i herrlandslaget. Debatten hade möjligen varit mer livad kring Dahlins period där han fick stå till tals för sina armbågsduster, eller efter Guidettis så kallade gräl med Tobias Hysén. Zlatan Ibrahimovic var redan 2007 så pass högaktad och viktig ambassadör för inte bara fotbollsnationen Sverige utan
även hela samhället. Det är ett av skälen till att Karlssons uttalande mest skapade provokationer mellan politiker i sig, snarare bland makthavare etc inom svensk fotboll.

Att fler invandrare utökar representationsbilden inom media och herrlandslaget framgår tydligt, men teorin om en eroderande nationalstat förblir en utopi i detta fotbollssammanhang. Däremot finns det belägg för att nationalstaten i idrottssammanhang genom media bland annat skapar olika typer av fiender och konflikter. Förändringarna i identitets- och globaliseringsprocessen till trots, kvarstår faktum är etnicitet och nationalitet en nödvändighet för att evenemang som EM och VM överhuvudtaget ska kunna marknadsföras. Idag har vi även kommit till en punkt där spelare med dubbla medborgarskap, inte längre ser valet av landslag som enbart något emotionellt. Det handlar snarare om vilken nation som kommer ge bäst förutsättningar för ens framtida karriär.
Medborgarskap inom fotboll har alltså under senare år inte bara handlat om idrotten i sig, utan även om spelarnas egna marknadsvärde.

IFK Norrköpings målvakt David Mitov Nilsson blev exempelvis något oväntat uttagen till svenska herrlandslagets VM-kvalmatch mot Österrike i juni 2013. Väl där blev det inga spelminuter och hösten 2015 beslutade Norrköpings-killen att istället representera Makedonien, tack vare hans dubbla medborgarskap i och med hans makedonska mor. Andra spelare har även utnyttjat detta som ett vapen i en slags maktposition, för att på det sättet sätta press på respektive nationers förbundskaptener. Muamer Tankovic som idag spelar i AZ Alkmaar (2016), hotade under 2015 med att byta landslag från det svenska till det bosniska. Skälet var att han trots sin debut i A-landslaget 2014, blev uttagen till det yngre U21-landslaget året efter som Tankovic också kallade för ”förnedrande”.

Medias negativa skildring har också i åtminstone två exempel inneburit byte av landslag. Den förre Malmö-spelaren Miiko Albornoz blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn 2013, under en period där han var aktuell för herrlandslagets årliga januari-turné. Trots flertalet landskamper på juniornivå för Sverige, innebar tillvaron att han 2014 valde att representera Chiles landslag, trots att återigen ha fått chansen till en ny januariturné. 25-åringen förklarade själv att händelsen var en av faktorerna till bytet.

Förändringar genom åren del 1

Norrköping Nedanför kommer analysen från uppsatsen där jag reflekterar kring skillnaderna i mediebevakningen från Dahlins tid till Zlatans.

Beklagar fördröjningen av detta inlägg jämfört med det senaste.

-----

Skillnaderna mellan gestaltningarna är tämligen uppenbara när det kommer till medias val av nyansering. Här visas också skillnaderna i hur samhället i regel är, eftersom de olika tidningarna bevisligen vinklar rapporteringen utifrån publikens behov. Martin Dahlin får trots en gedigen meritlista, tämligen lite positiv feedback där de ovan nämnda citaten (i uppsatsen) signalerar faktum. Det går att spekulera i huruvida han hade gestaltats med bättre ord om han hade betett sig mer normativt svenskt. Han blir hur som medvetet eller omedvetet underordnad i större delen av artiklarna, när man jämför med övriga landslagsspelare under denna epok. Dessutom blir nyansen än mer tydlig då TT har färre kommersiella intressen än Aftonbladet, vilket också signalerar att språket artikelförfattarna använde ansågs accepterat av majoriteten i Sverige.

Analysen av dessa tre spelare visar också att media ogärna skapar intriger om spelarna när de väl representerar landslaget. Det är i sig rätt så logiskt sett till att en negativ mediebevakning kan sänka lagets harmoni och i sin tur försämra förutsättningarna i mästerskap. Ett misslyckande för ett fotbollslandslag tar bevisligen väldigt hårt på många fans och journalister i synnerhet. Det kan vara ett av skälen till att spelare som passerar ett ”landslagsfilter” tvärtom får sin status höjd. Ibrahimovic fick beröm mot Schweiz, Dahlins positiva prestationer hamnade mer i fokus ju mer han etablerade sig. I Guidettis fall var det svårt att dra några större slutsatser sett till att han bara gjorde en landskamp 2012, men tittar vi på exempel från idag ser vi att han gestaltas ur ett positivt förhållningssätt mycket tack vare sin rutin i A-landslaget.

Hänvisar man till Awans text ser man två sidor av problematiken. Å ena sidan blir medias makt något positivt här sett till att man har makten att visa en positiv bild av något utländskt klingande. Samtidigt är paradoxen att alla dessa tre spelare accepteras när de väl uppfyller kraven för att ses som svenska som i detta fall är herrlandslaget. Martin Dahlin hade blivit ihågkommen på ett helt
annat sätt om han hade varit lika bra spelare men inte hade representerat Sverige. Landslaget ses som civiliserat och något exklusivt för en spelare och dit kommer inte alla in, i synnerhet inte bråkstakar som omedvetet associeras med spelare som har utländska rötter. Att Dahlins armbågar låg i fokus innan han etablerade sig, kan vara ett resultat av en omedveten nedvärdering av mörkhyade och det är ett resultat av en normativ bild. Det Hall också pratar om blir applicerbart eftersom Dahlin just blir reducerad till en kroppsdel, det vill säga hans armbågar som på det sättet är symbolen för hans osnygga spelstil.

Här visar analysen också att Ibrahimovic till skillnad mot Dahlin, slog igenom under en epok där svensk fotbollsmedia var i stort behov av en spelare med potentiell stjärnstatus. När den sistnämnde debuterade 1991, var konkurrensen redan väldigt tuff och förbundskapten Tommy Svensson påbörjade redan en generationsväxling. På det sättet krävdes det kanske ännu mer faktorer att sticka ut och i TT:s fall letade man efter andra typer av attribut. Den ”vita blicken” blev i vissa fall nästintill övertydlig.

John Guidetti ingår medialt sett i en slags gråzon, sett till att detta är en epok där många vill efterlikna Zlatan Ibrahimovic. Många spelare vill få sin historia berättad på samma sätt som Zlatans, men här syns det tydligt att Aftonbladet inte är i behov av att skapa ytterligare ett ”superstar-objekt”. Till och med när Guidetti gör sin debut, handlar de flesta om frågorna hur samarbetet fungerade med Zlatan. Oavsett situation där båda två är inblandade blir Ibrahimovic den centrala gestalten.

Aftonbladets uppståndelse kring Ibrahimovic synkroniseras med det faktum att början av 2000-talet, var en period där den svenska fotbollspubliken ville se förändring. Efter många långa år med Tommy Svensson med flera spelare över 30 år och ett missat VM 1998, såg många fram emot en förändring. Här är också en period där några nya namn med utländska rötter börjar slå sig in i landslag, så som Yksel Osmanovski och Jozo Matovac. I takt med att Sverige började bli allt mer mångkulturellt, ställdes också kravet från åskådarna att herrlandslaget också skulle bli det.

Ur den aspekten blev Ibrahimovic en självklar symbol för det nya Sverige. En lång, tanig men kaxig lirare som pratade om drömmar att bli bäst i världen, som var främmande för den vanliga svenska fotbollspubliken. Likt forskningen Rowe har bedrivit går det att konstatera det faktum att Zlatan fick nysvenskar att identifiera sig med det svenska fotbollslandslaget och på det sättet heja på dem. Martin Dahlin och John Guidetti må ha statistiskt sett presterat bättre än Ibrahimovic i samma ålder, men i den förstnämndes fall var dels mediebevakningen klart mindre, men också att han var en av de få mörkhyade överhuvudtaget att slå sig in i ett svenskt landslag. På det sättet var uppförsbacken rätt brant för en normbrytare likt Dahlin och det dröjde ända till VM-bronset 1994, innan han kultförklarades och sågs som svensk hjälte. Likt det Göran Eriksson diskuterar var det få tendenser
där media kopplade ihop nationalistiska gemenskapsord med Dahlin i sig. John Guidetti ser trots sitt italienska påbrå svensk ut, vilket kan förklara att han trots sin approach som förortskille fortfarande utåt sett inte bryter särskilt mycket gällande normativa. Dessutom är 24-åringen (2016) känd för sin offervilja och kollektivism på fotbollsplanen snarare än sina tekniska och individualistiska kvalitéer. Det kan ytterligare vara ett skäl till att han inte har fått samma plats i rampljuset som Ibrahimovic, då Guidettis egenskaper är starkt förgrenade med traditionella svenska fotbollsideal.

Trots alla dessa tre spelares storhet speglar media också de normativa strukturerna i stort. Likt det Hall och Awan nämner kring den politiska innebörden, går det att reflektera kring hur många personer med utländsk härkomst som jobbade i respektive mediehus. I början av 1990-talet var det en svår ekonomisk tid för Sverige där främlingsfientligheten växte. Även om det knappast fanns sådana tendenser i gestaltningen av Dahlin, var det uppenbart att mycket lite talade för att vi exempelvis såg en framtida landslagskapten eller ikonsymbol för svensk fotboll. Identitet reproduceras sedermera konstant och Ibrahimovic utmanade bara inte den gamla svenska fotbollsfilosofin, utan även frågan i stort kring innebörden i att vara svensk. Zlatan lyckades skapa en tydlig polarisering mellan de som gillade honom och de som inte gjorde det. Majoriteten av hans fans var personer som hade upplevt samma öde och uppväxt, medan de flesta av hans kritiker var enligt normen blonda och blåögda svenskar. Även om detta är en ogrundad faktabaserad analys sett till att exakta siffror saknas, var det ingen kritiker som syntes i Aftonbladets bevakning med utländsk härkomst.

Guidetti i skuggan av Z

Norrköping Vid sökningen ”John Guidetti” på Aftonbladets sökmotor, får man fram 281 träffar med artiklar utgivna 2012. Trots att bevakningen var större kring honom, var det långt ifrån samma upphöjda status. Det som är anmärkningsvärt är att Guidetti vid samma ålder som Ibrahimovic hade större meriter, med bland annat proffskontrakt i Manchester City och A-lagsspel i Brommapojkarna och holländska Feyenoord.

När John Guidetti gjorde sin första match för svenska herrlandslaget i februari 2012 visar undersökningen att Aftonbladets bevakning inte var lika bred. Till skillnad mot Ibrahimovic talade man inte i termerna om underbarn trots att Sveriges Radio gav honom det epitetet under tiden i Brommapojkarna. Istället fick en annan händelse stor uppståndelse och det var Guidettis kritik
mot Tobias Hysén, som han menade var långt efter hans nivå fotbollsmässigt. Den dåvarande 19-åringen bad sedermera om ursäkt senare och förklarade att det handlade om en jargong mellan de två och Tobias pappa Glenn.

Dessvärre var det en liten början på en viss kritik mot Guidettis personlighet. Många artiklar handlade framöver om hans kaxighet och karaktären på texterna fortsatte ha negativ klang, i och med hans skada som hindrade honom från EM. Det rörde sig om en dåligt stekt kyckling som han åt, vilket resulterade i ett virus som spred sig till ett av benen och som sedermera hindrade honom
från att kunna spela fotboll. Rapporteringen hade en hög frekvens under denna period, men efter detta var det relativt tyst.

Under sommarens så kallade transferfönster när fotbollsklubbar i Europa är fria att köpa spelare från varandra, blev Guidetti återigen ett hett ämne. Aftonbladet fortsatte då att skriva artiklar som lyfte hans positiva karaktärsdrag och majoriteten av texterna handlade om rykten kring vilka klubbar som var intresserade av hans signatur. Denna rapportering skedde parallellt med
statusuppdatering kring hans skada.

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se