Roliga möten med både äldre och ungdomar Ulrika Jeansson (S) Ulrika Jeansson (S)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Etnicitet och etnisk identitet

Norrköping Enligt Thomas Hylland Eriksen består begreppet etnicitet både av kontrasten oss/de/dem (dikotomisering) och ett sorts gemensamt fält för samspel mellan olika etniska grupper (komplementarisering). Det betyder att förbindelsen mellan olika etniska grupper inte behöver bestå av motsättningar. Eriksen förklarar vidare att etnicitet är resultatet av kontakt och att ett uttryck som ”isolerad etnisk grupp” är intetsägande. Etniciteten definieras alltså i relation till andra grupper. Etnisk identitet är å andra sidan i allra högsta grad besläktat med etnicitetsbegreppet. Eriksen menar att den typen identitet bibehålls när den upplevs som hotad. Den kan uttrycka ”metaforiskt släktskap” och är en slags lugnande faktor för människor som lever under en tuff epok eller tid. Den etniska identiteten kan också vara ett symboliskt verktyg i en politisk kamp. Den går även att koppla till kampen som en fotbollsmatch utgör.

Stuart Hall var en av de första som definierade begreppet ”nya etniciteter”. När det kommer till att skapa nya sätt att se på etnicitet, fokuserar han främst på den svarta kulturproduktionens diskurser. I dessa hittar han en ny kulturell politik som tydliggör och låter skillnader synas, snarare än dämpas (Hall, 1996b:446). Etniciteten kan med andra ord ses som en positiv aspekt och länk mellan olika kulturer, snarare än en faktor för segregation.

När det kommer till identitetsbegreppet anser Hall att den reproduceras hela tiden. Den pågår med andra ord konstant och kan heller aldrig bli färdig. Den har lika mycket att göra med framtiden som med det förflutna. Även om det som har hänt förr har betydelse, menar Hall att det inte garanterar man återvinner den typen av identitet på ett enkelt sätt. Kultur och historia ger oss enligt honom instabila detaljer kring identitet. Det handlar inte om en essens utan snarare om att lokalisera sig.

För Hall har globaliseringen en central roll i identitetsskapande processer. Den producerar en variation, möjligheter och nya positioner gällande identitetsfrågan.

”It does have a pluralizing impact on identities, producing a variety of possibilities and new positions of identification, and making identities more positional, more political, more plural and diverse; less fixed, unified or transhistorical”.

Fatima Awan har skrivit en text som diskuterar detta tema där hon hänvisar till ett antal forskare. Bland annat lutar hon sig mot Isaac Julien och Kobena Mercer, som hävdar att inom mediastrukturer blir begränsningen av olika etniska röster även ett politiskt problem. För det första blir en svart skribent eller producent stämplad som en representant för en specifik kultur. Sedan är
faktum att minoriteters röst är bundna till en majoritetsdiskurs, vilket ändå positionerar dem ideologiskt genom stereotyper. Hon återspeglar även till Hall som menar att svarta har två primära mål när de enas under ett politiskt paraply, för att strida om frågor som rör representation. Dels är det kampen om att ge svarta konstnärer mer tillgång till rättigheter rörande sin påverkan på
representation, men också att utmana rådande situation och marginalisering via de som har skapat de ”positiva” bilderna om dem. Han menar att det inte bara handlar om relationerna mellan framställningarna, utan också att de svarta i längden skapar en positiv bild av sig själva politiskt.

Att vara svart är både en politiskt och kulturellt konstruerad kategori, som inte kan grunda sig eller delas upp i olika abstrakta raskategorier exempelvis. Skälet är den enorma mångfalden och variationen av historiska och kulturella erfarenheter inom de svartas historia. Detta innebär oundvikligen en försvagning av rasbegreppet, eller ett sammansatt sådant av termen ”svart”.
Antingen kommer detta garantera effektiviteten av någon kulturell praxis eller till slut dess estetiska värde. Slutligen betonar han denna diskussion till slut kommer ge upphov till ett erkännande, av de subjektspositioner som finns inom de etniska minoriteterna. 

Hall menar att detta radikala sätt att jobba med identitet och representation, kommer vara en stark motpol till de dominerande diskurserna av nationalism och nationell identitet. Han menar att etnicitet varken är fast eller permanent, vilket på det sättet undergräver förtryckande samtal som grundar sig i raskategorisering. Forskare Paul Gilroy ser sedermera en risk i att avfärda ras som konstruktion. Maktstrukturerna som påverkar den sociala verkligheten fortsätter nämligen att organisera sig inom en rasstruktur. Awan validerar den sistnämndes tes, men är samtidigt inne på Halls spår inte minst tack vare exemplen med de svarta producenterna. Hon menar att detta är ett av flera sätt att destabilisera idéerna om ras och etnicitet på makronivå.

Guidetti i skuggan av Z

Norrköping Vid sökningen ”John Guidetti” på Aftonbladets sökmotor, får man fram 281 träffar med artiklar utgivna 2012. Trots att bevakningen var större kring honom, var det långt ifrån samma upphöjda status. Det som är anmärkningsvärt är att Guidetti vid samma ålder som Ibrahimovic hade större meriter, med bland annat proffskontrakt i Manchester City och A-lagsspel i Brommapojkarna och holländska Feyenoord.

När John Guidetti gjorde sin första match för svenska herrlandslaget i februari 2012 visar undersökningen att Aftonbladets bevakning inte var lika bred. Till skillnad mot Ibrahimovic talade man inte i termerna om underbarn trots att Sveriges Radio gav honom det epitetet under tiden i Brommapojkarna. Istället fick en annan händelse stor uppståndelse och det var Guidettis kritik
mot Tobias Hysén, som han menade var långt efter hans nivå fotbollsmässigt. Den dåvarande 19-åringen bad sedermera om ursäkt senare och förklarade att det handlade om en jargong mellan de två och Tobias pappa Glenn.

Dessvärre var det en liten början på en viss kritik mot Guidettis personlighet. Många artiklar handlade framöver om hans kaxighet och karaktären på texterna fortsatte ha negativ klang, i och med hans skada som hindrade honom från EM. Det rörde sig om en dåligt stekt kyckling som han åt, vilket resulterade i ett virus som spred sig till ett av benen och som sedermera hindrade honom
från att kunna spela fotboll. Rapporteringen hade en hög frekvens under denna period, men efter detta var det relativt tyst.

Under sommarens så kallade transferfönster när fotbollsklubbar i Europa är fria att köpa spelare från varandra, blev Guidetti återigen ett hett ämne. Aftonbladet fortsatte då att skriva artiklar som lyfte hans positiva karaktärsdrag och majoriteten av texterna handlade om rykten kring vilka klubbar som var intresserade av hans signatur. Denna rapportering skedde parallellt med
statusuppdatering kring hans skada.

Zlatan har rätt

Norrköping När man söker på ”Zlatan Ibrahimovic” i Aftonbladets sökmotor från artiklar utgivna 2001 (året han landslagsdebuterade), får man 215 träffar. Gestaltningen av honom är väldigt idoliserande där han beskrivs som en modig ledargestalt och det är många positiva vibbar kring hans närvaro. Redan under denna epok intervjuas talanger som pratar om att ”bli som Zlatan”. I samband med hans förhandlingar med holländska klubben Ajax, gestaltade tidningen honom som Sveriges nästa stora superstjärna. Förutom att ha beskrivits som en offensiv talang, fick hans övergång till Ajax stora rubriker med ord som ”rekordsummor”. Han pratade även om att hans mål var att göra klubben till bäst i världen tack vare hans ankomst.

Under flytten till Ajax var det mycket fokus på honom, inte minst efter drömmålet som spelade roll i matchen mot norska Moss. Aftonbladet skriver även mycket om relationen med sportchefen Leo Beenhaaker som då var verksam hos holländarna. Trots den något negativa bilden som har skapats om Zlatan Ibrahimovic, visar analysen att Aftonbladet faktiskt var oerhört positiva kring hans gestalt. Under våren 2001 visar undersökningen inte minst på detta och bland annat beskrivs han som underbarn. Ett typiskt exempel på att Zlatan redan har blivit någon form av idol är att journalisterna är intresserade av hans personlighet och att man redan söker rubriker i hans citat. Den dåvarande 19-åringen fick frågan hur hans drömflicka skulle se ut, vilket någonstans är talande för den tidens rapportering. Idag hade förmodligen samma intervju klingat illa på grund av en aningen sexistisk ton i framförhållningen.

Ibrahimovic viktiga roll för media blir ännu tydligare när en match mellan Djurgården och Malmö blev uppmärksammad. Han fick utstå flera glåpord och rasistiska tillmälen från hemmasupportrarna, vilket Aftonbladets krönikörer var starkt emot. Man ställde sig direkt på Zlatans sida och påpekade hans viktiga roll inom svensk fotboll och att det var en talang man inte fick förbruka. I tidningen blev även några Djurgården-fans till och med uppmärksammade, när några av dem uttryckte en stark självkritik efter händelserna som uppstod.

25:e april 2001 var ett stort datum för honom, eftersom det var då hans ”riktiga” A-lagsdebut kom mot Schweiz. Trots att en av artiklarna hade rubriken ”Zlatan tog inte chansen”, ser man återigen hur optimismen flödar i framförhållningen. Hade Ibrahimovic stått för samma insats idag hade majoriteten pekat på en blek insats, men som 19-årig debutant handlade det istället om att Zlatan hade mer att ge. I samma veva intervjuades anfallskollegan Marcus Allbäck och även här hade han en underordnad position, eftersom frågorna handlade om ifall han var orolig över Ibrahimovic konkurrens. Allbäck menade snarare att han bara var en positiv injektion och att hans ”osvenska” stil breddade landslagets register.

Efter en match mellan Malmö FF och BK Häcken, blev Ibrahimovic utvisad efter en tackling på Kim Källström. Det fick den förre svenske storspelaren Torbjörn Nilsson att yttra sig om Zlatans omognad och att Malmö borde ta sitt ansvar med att uppfostra honom. Återigen blir Aftonbladet en försvarssköld när Stefan Alfelt skyddar Zlatan efter Torbjörn Nilssons påhopp. I fokus låg 19-
åringens bakgrund och tuffa uppväxt som ett skäl till de beteendemönster han visade upp.

Martin Dahlins tysta kamp

Norrköping Vid sökningen ”Martin Dahlin” på databasen Retriever får man 113 träffar. Urvalet gällde all tryckt press i Sverige och den övervägande majoriteten var artiklar från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Det går enkelt att konstatera att Dahlin inte sågs som en superstjärna medialt sett. Trots att han som 20-åring var skyttekung och vann SM-guld med Malmö 1988, visar analysen att det inte var någon fråga om hype. Bevakningen från 1991 pekar snarare på att Dahlin har kommit tillbaka från två tunga säsonger.

Generellt är rapporteringen under denna period relativt liten jämfört med dagens fotboll. Även om Dahlin hade en gedigen meritlista trots sin ålder handlade få rubriker om honom i sig, utan snarare om matcherna eller situationerna han deltog i. Förvisso är det en väsentlig skillnad mellan TT och Aftonbladet i hur nyanserat man uttrycker sig, men jämfört med dagens situation var det ytterst få värdeord som ”stortalang”, ”underbarn” etc. Istället används adjektiv som ”intressant” i Dahlins fall.

Ett exempel på detta är anfallarens landslagsdebut som skedde 17:e april 1991. I en intervju innan beskrivs han lite som en comeback-kid och talang, men utöver det är bevakningen väldigt objektiv. Ett citat som pekar på att matchen inte hade någon större dignitet oavsett Dahlins närvaro är detta:

”Synd om grabbarna att det inte blev seger. Vi hade förtjänat att vinna, men jag är glad åt oavgjort och framför allt att de ideer vi hade stämde så bra, summerade Tommy Svensson, som gav alla sina spelare högt betyg och gav en extra klapp på axeln till de tre debutanterna.”

När man jämför med dagens svenska talanger som går liknande väg, märker vi att fotbollen inte alls var lika stor i Sverige 1991. Huruvida det berodde på att det Martin i sig eller själva bevakningen går att reflektera kring, men i en annan artikel väcks dock frågan kring Dahlins vara eller icke vara som representant för den ultimate svenske fotbollsspelaren. I landslagets kross mot Österrike några veckor senare, gjorde han två mål medan anfallskollegan Kennet Andersson gjorde tre. Trots det fick den sistnämnde all uppmärksamhet och kallades av artikelskribenten för matchens gigant. Det som också märks i TT:s bevakning är att den påminner mycket om den lokalpressen jobbar efter, det vill säga kort och koncis information om matcher utan större subjektiv värdering. Det här är ett tydligt tecken på att man inte la lika mycket resurser eller intresse som idag.

21 april 1991 blev forwarden sedermera glorifierad rätt så rejält. I Malmö FF:s allsvenska match mot GIF Sundsvall gjorde han fyra mål och jämfördes redan med namn som Björn Borg och Mats Sundin. Det som dock blir intressant är att han varken får en unik intervju eller individuellt sett blir uppmärksammad för prestationen, utan ändå blir en i mängden i artikelinnehållet trots rubriken ”Martin Dahlin dagens man”.

I början av juni samma år publiceras ytterligare en artikel som väcker diskussionen kring det normativa i representationsfrågan. Trots att ha spelat en oavgjord match mot Colombia, pratade TT ändå om Tomas Brolin och Kennet Andersson som ”det nya radarparet”. Två månader innan gjorde Dahlin och Andersson fem mål tillsammans mot Österrike, men i denna artikel väljer författaren bara att nämna Malmö FF:s förre forward en gång. Det var när han frågade Tommy Svensson huruvida duon var given framöver, där det påpekades att Dahlin inte var utesluten.

Martin Dahlin blev senare under månaden negativt framställd som en ful spelare, på grund av hans fysiska spel. Det rörde sig om en situation med Örebro SK:s Sven ”Dala” Dahlqvist där Dahlin påstods ha använt sina armbågar på ett sätt att motståndaren bröt näsbenet. I inledningen av artikeln etiketteras den dåvarande 23-åringen på ett dåligt sätt.

”Martin Dahlin, mannen med fotbolls-Sveriges mest omstridda armbågar, ville helst inte läsa sportsidorna när fotbollslandslaget på måndagen började ladda inför för-EM.”

Han blir indirekt ett ”svart får” och inte blir det mindre tydligt efter en landslagssamling, där Brolin blir olyckligt skadad efter en duell med just Dahlin.

”Italienproffset Tomas Brolin låg och vred sig av smärta på Ullevis gräsmatta. Han hade precis mött Martin Dahlin, MFF:aren med de hårda armbågarna.”

Dessutom väljer artikelförfattaren att tycka synd om Dahlin och gestaltar honom som en olycksgubbe. Även om rubriken lyder ”Brolins lårkaka stoppar spel”, får den förre Malmö FF-anfallaren mycket fokus i artikeln och dessutom ställs frågor till Tommy Svensson om reaktionerna gällande Dahlins tuffa spel. Här blir han indirekt framhävd som potentiell problemmakare i landslaget.

”Stackars Dahlin har stått i tvärdraget i fotbollsdebatten under laddningen för Sverige-Sovjet.”

Generellt ser man ett mönster i att Dahlins målmissar påpekas i större utsträckning och när han väl dominerar, lyfter man istället den kollektiva prestationen. Innan sin flytt till tyska Mönchengladbach återspeglade man honom utifrån tidigare negativa rubriker och menade på att det nu går mot det bättre. När han väl lämnade Sverige för Tyskland var det inte tal om grandiosa rubriker, utan han benämdes vid namn och inte efter epitetet ”superstjärna” eller ”målskytten”.

”Den nya generationen anfallare har onekligen ett bra facit i landslaget: + Martin Dahlin, 23, har gjort fyra mål på lika många landskamper, alla i år.”

"Martin Dahlin, den 23-årige Malmö-forwarden, fortsätter att skapa rubriker. Här kommer fler - den här gången säkerligen roligare för Dahlin att se."

Analys av mästerskapen 1994-2012

Norrköping Man kan konstatera att det mästerskapet där Sverige nådde störst framgång också var det som hade flest spelare som hade en förälder som var född utanför Sverige. 6 av 21 stycken var det totala antalet, vilket motsvarar cirka 29 % av truppens totala mängd. Med tanke på att 1994 var ett år med relativt hög invandring, var det svenska herrlandslaget i sig relativt representativt för samhället i stort. Det som sedermera blir intressant är de facto att truppen har blivit en symbol för det svenska kollektivet och idealet för hur ett herrlandslag ska spela och agera.

När det kommer till det multikulturella perspektivet kan man alltså konstatera att detta är ett exempel på en lyckad kombo. Martin Dahlin som trots sin hudfärg var en av de stora stjärnorna, sågs i detta sammanhang lika mycket svensk som vilken annan spelare som helst. Man pratade till och med om en personlig revansch, då anfallaren annars har varit ett objekt för återkommande rasism. Här blev det svenska herrlandslaget i sig en homogen helhet i och med att man just var Sverige, men samtidigt uppfyllde man själva syftet med multikulturalismen genom att ena alla viljor och tankar till en spelfilosofi. Samtidigt blir det en assimilation i sig eftersom alla har ett gemensamt mål och anpassar sig till detta, genom att vinna matcher. Bestämmer förbundskapten Tommy Svensson en spelidé måste alla spela utifrån den för att uppnå maximum, men å andra sidan måste även utövarna köpa idén.

Samtidigt kan man ifrågasätta representationen, sett till att resultatet från 1994 också bara kan vara en slump. Ser man till invandrargrupperna som var stora på 1960- och 70-talet kontra VM i USA, var det ingen med chilensk härkomst som var med eller jugoslavisk, bortsett från Teddy Lucic som heller inte fick spela en minut i mästerskapet. Larsson och Dahlins föräldrar kommer från Venezuela respektive Kap Verde, vilket i sig förstärker tesen kring att det snarare handlar om timing. Å andra sidan är Ravelli och Limpar exempel på relevans med vilka som kom under epoken med arbetskraftsinvandring. Det är sedermera oundvikligt att koppla representationen i mästerskapen med hur Sverige ser ut. Att herrarna idag har fler spelare med jugoslavisk härkomst har sin grund i Balkankriget och invandringen från dessa områden till Sverige. Hade oroligheterna i Chile hållit på under en längre period, hade vi kanske haft fler chilenare i landet och i sin tur fler spelare med den bakgrunden.

Eriksen pratar om nationella identiteter som konstruktioner och i fotbollssammanhang blir tesen relevant, eftersom det är skillnad på att tillhöra ett svenskt samhälle och ett herrlandslag i fotboll. Att få äran att spela ett mästerskap innebär per definition inte att man uppfyller det normativa kravet för att vara svensk. Å andra sidan är det stor skillnad att representera Sverige än till exempel ett klubblag, eftersom just den nationella identiteten är beroende av att det finns andra identiteter att förhålla sig till. Därför är det vanligt att man oavsett som spelare eller åskådare känner sig lite extra svensk under ett mästerskap, trots att man kanske inte ens är särskilt intresserad av fotboll. Här ser vi också en problematik i att minoriteter också omedvetet tvingas bli en del av majoriteten för att accepteras. Spelare som Martin Dahlin, Henrik Larsson, Anders Limpar etc knappast som något annat än svenska spelare, eftersom de har varit så framgångsrika i sitt sätt att representera Sverige. För att ta modernare exempel, har Zlatan Ibrahimovic pratat om sin uppfostran och att han tidigt lärde sig att han måste vara tio gånger bättre än alla andra för att passa in. Martin Bergers teori kring den vita blicken har substans, sett till att vi utifrån ett vithetsperspektiv bedömer dessa nämnda spelare. Hade exempelvis Dahlin och Larsson varit mer individualistiska under VM hade de riskerat få en bild som divor och lynniga. Zlatan Ibrahimovic hade under långa perioder problem med att få rätt framställning av sig själv i media då många såg honom som kaxig och allt för egoistisk.

I EM 2000 hade fyra spelare utländsk ursprung och under VM 2002 och EM 2004 tre stycken, varav Tobias Linderoth som var född i Frankrike. Han deltog även i VM 2006 och EM 2008. I Tyskland hade fyra stycken utländska rötter, tre stycken i Österrike/Schweiz och slutligen fyra i Polen och Ukraina. Analysen visar att siffrorna ungefär har varit densamma efter 1994. Huruvida prestationerna har med representationsfrågan att göra är i stort sett omöjligt att svara på, men namnen ger svar på att relativt många länder från resten av världen har varit involverade. Även om herrlandslaget alltjämt aldrig har haft en utländsk förbundskapten, kan man konstatera att SvFF i detta sammanhang har lyckats relativt väl med att använda herrlandslaget som en representant för nationen.

Vissa har hävdat att det har blivit en markant ökning av spelare med invandrarbakgrund i herrlandslaget sedan Zlatan Ibrahimovic etablerade sig. Fakta visar sedermera i mästerskapssammanhang att det egentligen inte har skett en större förändring, när det kommer till själva antalet spelare. Däremot har det skett en förändring i pojklandslagen och representationen har blivit allt bredare i de lägre åldrarna. Dessutom har synen på hur Sverige ska spela ändrats. Ibrahimovic nämnde Yksel Osmanovski som en av sina förebilder och som Tomas Peterson nämner i ”Att möta främlingar”, har båda dessa höjt nysvenskars status och gett unga killar och tjejer självförtroendet att gå samma väg. Samtidigt har Osmanovski till skillnad mot Ibrahimovic uppfyllt olika typer av normer. Den förstnämndes propra image har ur detta perspektiv blivit lättare att acceptera för allmänheten, än den sistnämndes något mer självsäkra och kaxiga förhållningssätt.

Fotbollen som konstruktion och internationella mästerskap i synnerhet lever på de nationalistiska idealen. För att idrotten överhuvudtaget ska leva som en marknad krävs ett stort engagemang från en stor massa människor globalt. Det gör att publiken ställer högre krav på spelarnas uppoffring för sin nation. Detta är ett av skälen till att den typiskt svenska filosofin har varit rotad en lång tid. Risken att ändra på den är att olika spelare drar åt olika håll. Eftersom svenska spelare till skillnad mot nysvenskar generellt har en annan syn på taktik och spelidé, har det varit lättare för svenska förbundskaptener att ta ut dessa spelare. Tittar vi på de namnen med utländska rötter som har blivit uttagna, har deras styrkor trots allt varit löpvillighet och förmågan att arbeta i kollektiv som på ett sätt har blivit självklara attribut i ett svenskt herrlandslag.

Det har även under många år först en debatt kring allsvenskans nivå kontra de övriga i Europa. Somliga menar att man har underskattat ligan medan personer som Erkan Zengin snarare menar motsatsen. Han menar att skälet till att dominerande spelare från Allsvenskan inte har lyckats i Europa, helt enkelt har att göra med en klasskillnad. Före detta förbundskaptenen för U21-landslaget Håkan Ericson pekar snarare på en förbättring, mycket på grund av att svenska klubbar har förvaltat talanger bättre.

Jämfört med Licen och hans forskning kring den slovenska ligan, har Allsvenskan mer gått åt en diskurs kring att lyfta unga spelare inte bara på klubbnivå, men även ur ett medialt perspektiv. Under 2013 storsatsade både Eurosport och TV4 på U17-killarnas framfart i EM och VM, vilket också väckte stort intresse i landet. 2015 såg nästan var femte svensk Sveriges historiska bragd i U21-EM, när man slog Portugal efter straffläggning.

Som Håkan Ericson nämner i den nämnda artikeln innan har svensk fotboll kommit till ett stadium där man i stort sett har tvingats satsa på egna unga förmågor. I takt med att ekonomin inte har varit lika stabil, har man istället för att värva spelare utifrån satsat utifrån ett lokalt perspektiv. Hylland Eriksens teorier om dis-embedding och re-embedding förblir relevanta men trots att världen idag blir mindre och mindre i takt med globaliseringen, är det långt ifrån självklart för till och med klubbar i Allsvenskan att värva utländska spelare. Högre krav ställs dessutom på utländska spelare som har värvats in, vilket också är en press på föreningar från supportrar att istället satsa på förmågor som har fostrats i staden eller klubben i fråga.

Med andra ord har debatten om representation i landslaget inte handlat så mycket om vilka som spelar, utan snarare hur man har kommit dit. Mycket av det Hylland Eriksen påpekar i sina teorier går att koppla till det faktum att den svenska publiken egentligen inte bryr sig om spelarnas bakgrund, så länge herrlandslaget presterar bra fotboll. Däremot har det under en lång period först
en debatt kring när unga svenska talanger ska lämna Sverige för att bli fotbollsproffs. Idag är det allt vanligare att ungdomar i allt lägre åldrar testar lyckan utomlands. Ur ett Norrköpings-perspektiv kan Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic nämnas, som båda flyttade till London och England efter att ha avslutat grundskolan.

Det har sedermera förts en diskussion kring representationsreglerna i Allsvenskan gällande antalet utländska spelare. Idag har det nästintill standard att varje lag har drygt fem spelare med annan nationalitet än svensk i sin trupp, men läget såg annorlunda ut i början av 1970-talet. Då var det fortfarande förbjudet att ha icke-svenska spelare i laget, då fotbollförbundet menade att utländska importer inte gynnade landslagets konkurrenskraft. 1974 var Ronnie Powell den förste utlänningen i Allsvenskan när hans Brynäs IF gick upp från dåvarande Division 2. I andra länder har liknande debatt förts men med olika diskurser. Italien har på senare år infört reformer för en större representation av egna produkter, det vill säga italienare i högstaligan Serie A. Skälet är likt allsvenskans på 1970-talet att man ville öka urvalet för förbundskaptenen, men också att man ville påskynda utvecklingen av unga spelare. I England har samma diskussion först, men till skillnad mot italienarna har de enorma TV-avtalen i landet setts som en nackdel av vissa. I Italien har den svaga ekonomin pekats ut som ytterligare en faktor, men i England handlar det snarare om motsatsen. Stora internationella stjärnor har värvats in, medan unga engelska talanger har stått på sidan vilket har hämmat utvecklingen för herrlandslaget att utvecklas åt det bättre.

Kort update

Norrköping I takt med julhelgerna har jag också gjort annat så analysen har inte publicerats än, men så fort jag är hemma från min Milano-resa efter nyår kör jag med det sista från uppsatsen. Tack alla för fin respons under dessa månader!

Ha en god fortsättning och ett gott nytt år!

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se