Logga in
Logga ut
77 luncher och sen 10 maraton .-) Reidar Svedahl (L) Reidar Svedahl (L)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Förändringar genom åren del 2

Norrköping 1988 blev Djurgårdens IF:s Steve Galloway och Glenn Myrthil uppmärksammade i ett SVT:s Sportnytt-reportage, i samband med den rasism de utsattes för från några allsvenska supportrar. Den förstnämnde konstaterade förvånat att svenskar inte borde störa sig på mörkhyade, med tanke på att det på den tiden var relativt få invandrare och i synnerhet svarta. Även om vi ser ytterst få tecken på den typen av diskriminering i de utvalda artiklarna, går det att koppla till miljön Dahlin spelade i. Det går även att ställa sig frågan om det överhuvudtaget fanns många skribenter med utländsk bakgrund som hade någon form av status inom svensk fotbollsjournalistik. Isaac Julien och Kobena Mercer pratar om svarta producenter som representanter och här ser vi att både Ibrahimovic och Dahlin i mångt och mycket representerar ”de andra”. Det kan vara ”invandrarna”, ”de svarta” eller
egentligen vilken som helst typ av minoritet. Skillnaden mellan dessa två är sedermera att Ibrahimovic mer ses som en positiv fläkt medan Dahlin får mycket uppmärksamhet vid oschyssta medel som användandet av sina armbågar etc.

Aftonbladet har den politiska beteckningen ”oberoende socialdemokratisk” vilket också är en väsentlig skillnad mot TT. Det går utifrån analysen att ställa sig frågan om resultatet hade varit annorlunda med Martin Dahlin. Faktum kvarstår dock att den sistnämnda mediebyrån är statlig vilket säger mycket om den generella synen i det svenska samhället. I Sportnytt-reportaget visades också problematiken med rasismen som existerade inom den svenska läktarkulturen. Bland annat kallades Myrthil och Galloway hånfullt för ”Kunta Kinte” och apljud var frekvent förekommande. I klippet ser man också några enskilda supportrar som ”heilar” och en diskussion kring Sverigepartiets framfart. Vi kan alltså poängtera att TT:s rapportering egentligen inte var särskilt kontroversiell, sett till att det generellt sett fanns en viss främlingsfientlighet i Sverige. Även om det är långsökt att kalla artiklarna för rasistiska, framställdes citat som tydligt underminerade Martin Dahlins prestationer. Som Paul Gilroy uttryckte det är det omöjligt att frångå att debatten om ”ras” någonsin kommer dö ut, vare sig TT och dess författare yttrade sig på detta sätt medvetet eller omedvetet.

För att göra saken än mer tydlig är detta inte ett ”TT-problem”, utan snarare ett resultat av ett polariserat samhälle som i sin tur bildar en slags ond cirkel med media. Halls teori bekräftar att media har en viktig del i formandet av attityder jämt emot andra folkgrupper och Karen Ross undersökning blir ännu mer relevant. Det är nästan naivt att vara helt säker på att TT hade en agenda mot Martin Dahlin och förmodligen var de själva inte ens medvetna om att det kunde uppfattas som kränkande gestaltning. 1991 var även en period med färre invandrare jämfört med idag, vilket gjorde att media hade ännu större makt kring att skapa svenskars bild kring samhället. I Guidettis och Ibrahimovic fall visar den mediala aspekten tydligt att det har skett en förändring i Sverige. Grupper av etniska minoriteter är en del av vardagen och Aftonbladet är mer noggranna med att inte riskera gestalta fördomsfulla och nedvärderande beskrivningar av spelarna, utifrån deras utländska bakgrund.

Ser vi på de tendenserna som finns var det få spelare utöver Martin Dahlin och Henrik Larsson, som med ett tydligt utländskt utseende fick chansen i landslaget. Stereotyperna som har skapats i och med Dahlins armbågar, tuffa spelet och de slätstrukna och exkluderande beskrivningarna av hans prestationer har grupperat dessa typer av spelare i ett fack. Det var först under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks epok som det blev en liten förändring. Som nämnt innan var det trots allt Yksel Osmanovski och Jozo Matovac som rent spelmässigt påminde om den ”svenska modellen”. Ibrahimovic fick stånga sig igenom flera hierarkier och tittar man på dokumentären ”Blådårar”, ser man att hans sätt att spela inte var självklar för lagkamraterna i Malmö FF att acceptera. Tittar man sedermera på den sista VM-kvalmatchen Sverige spelade mot Azerbajdzjan 2001, började publiken skandera Zlatans namn fastän han satt på bänken. Det var en tydlig indikation på att det i stort sett var en press och tidsfråga innan Ibrahimovic skulle utvecklas till att bli en viktig kugge i det svenska herrlandslaget. Likt de svartas kamp för frigörelse i USA, kan man symboliskt sett samband med detta exempel. Zlatan sågs som något spännande och nytt, jämfört med det ”tråkiga”
Sverige stod för trots sportsliga framgångar.

Huruvida multikulturalismen har varit till fördel i det svenska herrlandslaget eller inte finns flera svar till. Tittar man på John Guidetti symboliserar han dagens nya Sverige, där den blonde blåögde anfallaren med sitt förortsspråk pratar om att älska Sverige och att vara bäst i Norden. Ibrahimovic och Dahlin har snarare varit representanter för minoriteter och öppnat dörrar för olika grupper. Den förstnämnde för invandrare tillhörande den lägre medelklassen och Dahlin för de mörkhyade nysvenskarna. Däremot blir det uppenbart att alla tre blir en del av Sverige när det rapporteras om segrar eller övriga framgångar. Även om jämförelsen med Cosby Show riskerar att bli banal, går det ändå att se tendenser med tanke på det faktum att man ger omedvetna signaler att minoriteter endast kan bli en del av majoriteten om man uppfyller normerna. I herrlandslagets fall måste alltså alla tre i stort sett stå för utstickande prestationer för att inte vara en i mängden. Ibrahimovic har pratat om motivationen och uppfostran att vara tio gånger bättre, men även en spelare som IFK Norrköpings Emir Kujovic. Han berättar bland annat i podcasten ”Lundh” om drivkraften i att bevisa att man trots sin invandrarbakgrund kunde nå framgång som spelare i Sverige och om de rasistiska motsättningarna som finns än idag i hans hemkommun Klippan i Skåne.

Man brukar ofta prata om sambandet mellan politik och fotboll, men Mattias Karlssons uttalande som nämndes i uppsatsens inledning visar sig inte ha fått något större fäste hos fotbollsfolk. Det tydligaste exemplet är det faktum att John Guidetti trots sin kaxiga attityd inte får kritik någon gång för att bete sig ”utländskt”, utan snarare för personligheten i sig. En fråga som sedermera kommer bli obesvarad är om läget hade varit annorlunda, ifall liknande uttalande hade uttryckts om en utländsk spelare när personen i fråga har en formsvacka eller en period med dåliga prestationer i herrlandslaget. Debatten hade möjligen varit mer livad kring Dahlins period där han fick stå till tals för sina armbågsduster, eller efter Guidettis så kallade gräl med Tobias Hysén. Zlatan Ibrahimovic var redan 2007 så pass högaktad och viktig ambassadör för inte bara fotbollsnationen Sverige utan
även hela samhället. Det är ett av skälen till att Karlssons uttalande mest skapade provokationer mellan politiker i sig, snarare bland makthavare etc inom svensk fotboll.

Att fler invandrare utökar representationsbilden inom media och herrlandslaget framgår tydligt, men teorin om en eroderande nationalstat förblir en utopi i detta fotbollssammanhang. Däremot finns det belägg för att nationalstaten i idrottssammanhang genom media bland annat skapar olika typer av fiender och konflikter. Förändringarna i identitets- och globaliseringsprocessen till trots, kvarstår faktum är etnicitet och nationalitet en nödvändighet för att evenemang som EM och VM överhuvudtaget ska kunna marknadsföras. Idag har vi även kommit till en punkt där spelare med dubbla medborgarskap, inte längre ser valet av landslag som enbart något emotionellt. Det handlar snarare om vilken nation som kommer ge bäst förutsättningar för ens framtida karriär.
Medborgarskap inom fotboll har alltså under senare år inte bara handlat om idrotten i sig, utan även om spelarnas egna marknadsvärde.

IFK Norrköpings målvakt David Mitov Nilsson blev exempelvis något oväntat uttagen till svenska herrlandslagets VM-kvalmatch mot Österrike i juni 2013. Väl där blev det inga spelminuter och hösten 2015 beslutade Norrköpings-killen att istället representera Makedonien, tack vare hans dubbla medborgarskap i och med hans makedonska mor. Andra spelare har även utnyttjat detta som ett vapen i en slags maktposition, för att på det sättet sätta press på respektive nationers förbundskaptener. Muamer Tankovic som idag spelar i AZ Alkmaar (2016), hotade under 2015 med att byta landslag från det svenska till det bosniska. Skälet var att han trots sin debut i A-landslaget 2014, blev uttagen till det yngre U21-landslaget året efter som Tankovic också kallade för ”förnedrande”.

Medias negativa skildring har också i åtminstone två exempel inneburit byte av landslag. Den förre Malmö-spelaren Miiko Albornoz blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn 2013, under en period där han var aktuell för herrlandslagets årliga januari-turné. Trots flertalet landskamper på juniornivå för Sverige, innebar tillvaron att han 2014 valde att representera Chiles landslag, trots att återigen ha fått chansen till en ny januariturné. 25-åringen förklarade själv att händelsen var en av faktorerna till bytet.

Den siste mohikanen

Norrköping Just när Belgien på allvar kändes som den främste VM-outsidern, har orosmolnen börjat uppenbara sig i hemlandet.

Petningen av Radja Nainggolan betyder att Roberto Martinez spelar högt och extremt riskfyllt.

Oavsett om man är Romanista eller inte, är det ingen diskussion kring det faktum att 30-åringen har varit vital för Roma sista två säsongerna. Att han har varit en tuff innermittfältare är en sak, men han har framför allt utvecklat sitt offensiva spel markant. Det är ingen överdrift allt att hävda att han tillhör en av världens bästa box till box-mittfältare.

Det kom inte som en chock för oss som har följt Belgiens landslag någorlunda, men många höjde trots allt på ögonbrynen när det konstaterades att Radja Nainggolan inte åker till Ryssland. Relationen mellan honom och Martinez har varit lite småfrostig, bland annat för att förbundskaptenen inte verkar vara en direkt beundrare av Nainggolans persona. När förre Everton-managern fick frågan varför Roma-mittfältaren får stanna hemma, var argumentet att han inte passar in i lagets spelsystem. Det är en ursäkt som tyvärr är alldeles för blek och för lätt att läsa av. Martinez hade nästan mått bättre av att vara transparent till 100 %. 

Självklart har många tränare på den här nivån tagit massvis med svåra beslut likt dessa genom åren. Det som dock gör detta ännu mer riskfyllt jämfört med exempelvis Icardi-situationen i Argentina, är att det är flera individuellt sett klart sämre mittfältare som går före. Hos sydamerikanerna är forwardssituationen mördande. Även om det finns argument för att Icardi är bättre än Higuain exempelvis, är det inte astronomiska skillnader.

Inte blir situationen direkt lättare för Martinez när Marouane Fellaini går ut i media och säger att spelartruppen inte förstår beslutet. Det hade varit en sak om en nära vän i landslaget som spelar på en annan position hade sagt det, men United-spelaren själv är ju faktiskt mittfältare. Med andra ord gamblar Roberto Martinez inte bara med det belgiska folkets kärlek, utan även med sin egna spelartrupps förtroende.

 

Azechs oväntade målkung

Norrköping I vintras var det mycket som inte stämde i Azech SF.

Idag leder man Division 5 Östra och ett av skälen stavas Daniel Soner. 20-åringen har något oväntat öst in mål så här långt.

– Jag har ett bra lag bakom mig samtidigt som jag jobbar hårt, säger anfallaren.

Det var inte mycket som gick i dur när man nämnde Azech SF för ett par månader sedan. Degradering från Division 4 bara två år efter att ha spelat i Division 3 och en klubbledning vars satsning var oklar. Spelartruppen kändes osäker, men frågar man Daniel Soner har den individuella kvalitén varit räddningen.

– Vi fick byta tränare precis innan seriestarten, men tycker ändå inte att vi har gått ner oss på något sätt. Samtidigt är säsongen lång och mycket kan hända. Vi har haft väldigt dålig träningsnärvaro på grund av skador och annat på sistone, men vi har ändå gjort bra matcher utifrån förutsättningarna. Det har varit lite medvind senaste tiden.

Lite medvind är i alla fall understatement i 20-åringens fall. Åtta mål och två assist på fem matcher talar sitt tydliga språk och extra intressant, med tanke på att det är första säsongen Soner spelar högst upp.

– Under tidigare år har jag spelat ytterback/yttermittfältare. Jag har ett bra lag bakom mig samtidigt som jag jobbar hårt och hotar motståndet. Det gäller att fortsätta på samma spår, vara ödmjuk inför varje match och att laget tar tre poäng.

Hur tycker du Azech förändrats jämfört med förra året?

– Styrelsen är helt ny och det är mycket fler personer som är involverade i klubben idag jämfört med tidigare. Föreningen visar att man vill framåt på ett annat sätt just nu. Gemenskapen är en viktig del i dagens Azech och sedan har klubben högre krav på varje spelare än tidigare skulle jag säga.

Azech ligger etta. Är det rimligt att se er som favorit?

– Det finns flera bra lag, men vi ska definitivt slåss om seriesegern och ses som favoriter. Vi har ett fantastiskt bra lag om samtliga spelare är tillgängliga.

På slutet kunde jag inte låta bli att fråga om han kommer spela Division 5-fotboll säsongen ut och svaret var lite kryptiskt, men ändå logiskt:

– Jag stänger inga dörrar, men jag trivs väldigt bra här och det har gått riktigt fint. Jag vill se hur långt det leder och det hade inte varit fel att skjuta upp laget tillbaka till fyran där vi hör hemma, säger Daniel Soner.

Kerim Mrabti-case

Norrköping Nu är det klart.

Kerim Mrabti har valt Tunisiens landslag.

Enligt väldigt trovärdiga källor kommer 23-åringen presenteras på måndag som en av 23 spelare Tunisien tar med till VM i Ryssland. I veckan kunde man läsa om att förbundet hade kontaktat honom och nu bekräftar mina källor att det är done deal.

Mer info kommer!

Expressen bekräftade sedermera under söndagen att mina uppgifter var felaktiga och att Mrabti faktiskt nobbar Tunisien trots allt. Jag tog nyheten med stor förvåning eftersom min källa var väldigt trovärdig och då betonar jag VÄLDIGT. I min roll som journalist jobbar jag extremt hårt med att ge korrekt information. Beklagar att min rubrik framstod som en click-bait men shit happens som man säger!

Wengers arv räcker inte till

Norrköping Det var inte igår drömmen sprack.

Det är år av felbygge som har lett till detta.

Innan man börjar ge kritik åt Arsenal måste jag faktiskt berömma att laget ändå gav det ett försök under 180 minuter. Många pekar på avsaknad av karaktär men jag köper inte det resonemanget, eftersom man gav en match in i det sista mot ett lag som så sent som 2016 spelade final i Champions League. Det som var problemet igår var att för många spelare helt enkelt saknade kvalité i det tekniska utförandet. Objektivt sett var det nästan övertydligt. I omställningsspelet var det pang-boom med Atletico Madrid där Diego Costa var den mest lysande stjärnan. Mustafi och Chambers drömde nog mardrömmar i natt efter alla dueller.

I Arsenals fall fanns det åtminstone 4-5 tillfällen under matchen där man hade stora chanser till att kontra, men där det slutade med att man alltid hade en touch för mycket när bollen skulle levereras. Aaron Ramsey, Jack Wilshere och Danny Welbeck var bara tre spelare som visade att de inte riktigt har den nivån som krävs för att vinna de allra största titlarna just nu. Det hade varit en sak om de hade varit 20 år gamla, men nu närmar sig "Welbz" och Aaron 30-strecket och Wilshere är inte längre talangen som snurrade upp Xavi/Iniesta på Emirates 2011. För mig som supporter kräver jag spelare som ska ligga på den nivån Henry, Bergkamp, Pires, Campbell eller Ljungberg låg på. I nuläget är det egentligen bara Mkhitaryan, Özil, Lacazette eller Aubameyang som är nära. 

Väldigt tråkigt med Laurent Koscielnys skada, men han har också tappat sista två säsongerna vilket vi inte minst såg mot Emirates när Arsenal egentligen bara skulle vinna matchen med minst 1-0. Det kan nog vara det sista vi har fått se av honom på internationell topp-nivå. Jag har svårt att se "Kos" vara den som tar Arsenal mot en ligatitel eller Champions League-titel framöver.

Summa summarum var det nog bra att Arsenal inte tog CL-platsen, för i mitt tycke ska man bara spela turneringar man kan vinna och Arsenal är inte i närheten av de allra bästa i världen. Det ska bli oerhört kul att se vad den nye managern kan tillföra för till skillnad mot Manchester United och Moyes som tog över när klubben vann Premier League, lämnar Wenger efter sig ett lag som bara kan bli bättre och inte tvärtom.

Potentialen i klubben Arsenal Football Club är enorm. Dags för nästa generation att föra skutan vidare.

 

#backaanders

Norrköping Kritik ska vara nyanserad och det gäller att sätta gränser.

Det som Anders Marcus har fått utstå är under all kritik och pinsamt för lokalfotbollen.

Läste igår om att IK Sleipners ordförande Anders Marcus mottagit dödshot, främst kopplat till det läget klubben befinner sig i. Det har gått så långt att han i perioder funderat på att hoppa av. 

Jag blev väldigt irriterad och samtidigt konfunderad över hur det ens kan hända en ordförande i en division 2-klubb. Dödshot är aldrig OK oavsett nivå, men med all respekt mot Sleipner och Division 2-klubbar i staden: Hur kan detta ens vara ett så stort problem för vissa puckon som väljer att gå så långt?

Tolka mig rätt. Jag har varit stenhård i min kritik mot Sleipners klubbledning, huvudtränaren, you name it. Jag tycker en klubb av deras dignitet bör ha en bättre struktur och organisation och framför allt kommunikation internt. Samtidigt verkar vissa människor inte fatta skillnaden mellan fotboll och det riktiga livet. Det finns tro det eller ej saker som är viktigare än att sätta bollen i krysset på Östgötaporten.

Det spelar ingen roll att "ett fåtal" ligger bakom detta. Om det t o m ska gå långt att folk som jobbar med Division 2-fotboll ska få den här typen av hot, kan det sluta helt fel. Jag hoppas att vi sluter upp i lokalfotbollen och säger stopp för det här. Vi borde bete oss som normala människor och för att ursäkta uttrycket, inte vara efterblivna och inte förstå att alla vi är olika, har olika åsikter och idéer som måste respekteras oavsett.

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se