Förbudsskylt vid privat camping olaglig Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Multikulturalism

Norrköping Det växande missnöjet med rasrelationerna och kraven för bättre representation av de svarta under det sena 1970-talet, framkallade förändringar i medie- och institutionspolicyn. På den tiden sågs ”svarthet” mer som något politiskt, snarare än rastillhörighet. Denna politiska kamp togs upp av medborgarrättsrörelsen i USA bland annat, som ville ha de svartas frigörelse från underordning och förtryck. Istället för att se deras samhällen som en homogen helhet, var erkännandet av olikheterna snarare en central dogm i vägen mot mångfald. Multikulturalismen övergav alltså teorin kring assimilation och integration för att istället hylla olikheterna. Denna filosofi återspeglades främst i uppdraget Channel 4 hade i Storbritannien, där man ville promota program och gestaltningar av minoriteter. Syftet var inte minst att visa olika representationer av svarta som också underlättade fri TV-produktion, men även en större medverkan bland svarta i professionella roller i sammanhanget.

Även om syftet med multikulturalism hade som mål att gå mot en mer jämlik gestaltning av representationer, gestaltades även mer bilder som inte bara återspeglade stereotyper som redan fanns, utan även skapade nya. Karen Ross nämner The Cosby Show som ett exempel vars syfte var att porträttera afroamerikaner i USA på ett positivt sätt. Hon menar sedermera att programmet snarare lade tyngd på att lyfta faktorer som individualism och personliga prestationer som något positivt, för att på det sättet avfärda diskussionerna om ojämlikheter. Med andra ord var seriens ”lösning” på debatten att skönmåla de svarta karaktärerna och för att på det sättet motverka en historia av negativa stereotyper. Kobena Mercer är likt Ross inne på samma spår:

”If every black image, event or individual is expected to be ‘representative’, this can only simplify and homogenise the diversity of black experience and identities. In other words the burden of representation reinforces the reductive logic of the stereotype.”

Detta begrepp har även utforskats av Paul Gilroy som har sett ytterligare problem med skildringen av ”positiva svarta” inom en mångkulturell ram. Genom exemplet i den svarta komediserien ”No Problem!” som sändes i brittiska Channel 4, menar Gilroy att exkluderandet av det politiska i själva narrativet möjliggjorde att vita kunde skratta åt de svarta utifrån ett ”sunt förnuft” och ett rasistiskt perspektiv. Han menar kritiken mot själva serien är legitim då karaktärerna porträtterades utan någon som helst referens till de svartas verklighet i det sociala. Dessutom problematiserar Gilroy själva strukturen i multikulturell programmering, då sådana i sig marginaliserar etniska minoriteter som också speglar de riktiga erfarenheterna svarta står inför. Med andra ord bibehåller han vid sin tes att de multikulturella programmen fokuserar på de etniska motståndarnas motsättningar och
skillnader jämfört med den vita kulturen, vilket också cementerar bilden av de svarta som ”de problematiska” och ”de andra”.

Fatima Awan påpekar vidare att flera forskare har pekat på att representationen av etniska minoriteter motiveras av ekonomiska imperativ, snarare än konkret intresse för den svarta kulturen. Cottle hävdar att själva multikulturella programmeringen hindras, i och med att dess innehåll måste anpassa sig till medieindustrins särskilda agenda och marknadsekonomins begränsningar.
Dessutom betonar han likt Gilroy att de strukturella ojämlikheterna och medieindustrins nonchalans inte bara beror på den numeriska obalansen, utan även på grund av skillnaderna gällande den politiska och ekonomiska makten. Den påstådda multikulturalismen engagerar sig med andra ord inte alls med att hylla olikheterna.

Dessa antydningar stöds av en studie som gjordes av Ross under mitten av 1990-talet. Den gick ut på att fråga ut åskådare ur etniska minoriteter om porträtteringen av dem på TV och hur de skulle vilja förändra dessa representationer. Deltagarna noterade en begränsad räckvidd av tillgängliga gestaltningar och en marginalisering av dem. Studien avslöjade att de uppfattade karaktärerna de såg som orealistiskt framställda. Dessutom menade deltagarna att hemlivet som visades inte bekräftade kulturell äkthet och att den påstådda multikulturalismen snarare fortsatte framhäva stereotypiska porträtteringar, som homogeniserade ”svarthet”. Ross summerar det hela med att själva begreppet ”multikulturalitet” egentligen betyder kulturell homogenitet. I själva verket är det en spridning av ”unikulturer” som löses upp i en stor formlös massa av stereotypiska väsen. Hennes deltagare avvisade diskussionen kring ”svarta som hot” och krävde egentligen inte att de negativa stereotyperna skulle bytas ut till positiva. I själva verket ville de se sina erfarenheter gestaltas inom en realistisk ram.

Utifrån detta blir det svårt att veta var gränsen går med att framställa svarta i TV exempelvis på ett realistiskt sätt, utan att överdriva med positiva stereotypiska karaktärsdrag. Som den tidigare forskningen påpekar, vidmakthåller den representationen och misslyckas med att samverka med systematiska ojämlikheter som integreras med den själva politiska framställningen. Stuart Hall menar att identitet och dess representationer inte kan förminskas till ett system av tvåfaldighet som fortsätter centralisera ”svarthet” som motiv. Dessa föreställningar som baseras på detta måste förkastas:

"The essentializing moment is weak because it naturalizes and de-historicizes difference, mistaking what is historical and cultural for what is natural, biological and genetic. The moment the signifier ‘black’ is torn from its historical, cultural and political embedding and lodged in a biologically constituted racial category, we valorize, by inversion, the very ground of the racism we are trying to deconstruct."

Han menar alltså att det är själva mångfalden och inte homogeniteten av de svartas erfarenheter som ska ligga i huvudfokus när man tar in kunskap. Man måste ta i anspråk att identiteter även formas av faktorer som ålder, klasstillhörighet och sexualitet. För att öppna upp ”representationsbördan” och göra strukturerna mer rättvisa, måste bilden av de svarta helt enkelt nyanseras mer för att framställningen ska bli mer rättvis.

Dis- & reembedding

Norrköping I dagens samhälle har det blivit allt lättare att transportera människor och information från en annan plats till en annan. Med det har allt blivit betydligt närmare än förut. Förr producerade man sina varor i närheten av marknaden där de skulle säljas. I dagens system styr pengar i stort sett konsumtionen i alla samhällen. Med andra ord har linjen mellan insidan och utsidan av ett land blivit allt svårare att definiera.

Man kan säga att samhället allt mer rör sig från något konkret och påtagligt till abstrakt och virtuell. Eriksen tyder på att detta är en slags ”disembedding-process”. Exempel är vår lärdom om att kunna läsa och skriva. Det har fört oss från ett konkret samhälle med muntligt berättade sagor och myter, till ett mer abstrakt med skrivna religioner, arkiv, historia och lagar. Formandet av det globala samhället har gjort det allt viktigare för människor att exakt veta detaljer. Det kan vara vad klockan är i tid, hur varmt det är på temperatursskalan istället för att bara förlita sig på känslan eller att någon säger till oss om vi är tidiga, sena, kalla etc. Handeln gällande pengar har också mer gått åt det abstrakta hållet, genom att samma relation mellan kund och köpare inte krävs gällande det personliga. Exempel är Internetköp, Swishbetalningar med mera. Disembedding-processen innebär med andra ord att det inte längre spelar någon roll var något är tillverkat eller gjort.

I detta sammanhang går det att koppla till herrlandslagets uttagningar. Analysen kommer ta upp frågan huruvida etnicitet och nationalitet som faktorer, spelar större roll än individens faktiska prestation. I detta fall blir prestationen det konkreta i och med att antal gjorda mål, tacklingar, räddningar etc är statistik som går att läsa. Etnisk bakgrund är däremot ett abstrakt exempel i detta avseende, sett till att en spelare kanske passar bättre i ett landslag tack vare attitydsfaktorer. Med det menas om vissa spelare inte har fått spela på grund av karaktärsdrag, som inte har stämt överens med mallen herrlandslaget har gått efter. Det finns en diskussion kring huruvida spelare i Sverige med utländsk bakgrund har det svårare att komma in, vilket analysen senare kommer att ifrågasätta och problematisera.

Kulturell förändring

Norrköping Globalisering och förändringarna inom teknologin gjort att nationalstaten som konstruktion har börjat brytas ner. Detta har resulterat i en diskussion kring ”rena” etniciteter och det har också skapats en mer sofistikerad form av rasism. Det sistnämnda syftar till att presentera en imaginär definition av nationen som en enhetlig kulturell handelsvara, som griper in i en nationell kultur som ständigt utsätts från olika fiender. Teun van Dijk gjorde en analys av de brittiska dagstidningarna, där han konstaterar att den nya sortens rasism snarare handlar om kulturella skillnader än biologiska. Denna strategi går upp på att hela tiden lyfta sin grupps positiva egenskaper och ”de andras” negativa, till exempel bra kontra dåliga handlingar. Han drar slutsatsen att dessa återkommande mönster ingjuter negativa fördomar som vidmakthåller rasism.

Även om Van Dijks forskning låter som en pessimistisk bild av dagens verklighet, pekar många forskare snarare på kulturell hybriditet. Med det menas att själva processerna som har skett i och med globaliseringen och digitaliseringen, har producerat nya synkretiska kulturer som har artikulerats genom olika medieformer. Roza Tsagarousianou gjorde 2001 en studie om medieanvändningen i Londons asiatiska och grekcypriotiska samhällen. Hon konstaterar att dessa gemenskaper utryckte marginalisering och exkludering från mainstreamkuluren. De påvisade istället avancerade konsumtionsmönster av medieprodukter, som tydligt beskrev deras etniska specifitet, men även deras roll i själva ”mainstream”-begreppet.

”[Minorities] are clearly demonstrating that they expect to be treated in a way that acknowledges and accepts the fact that they are living in a different place (physically and socially) and are attempting to negotiate their inclusion to the national community of their country of origin in ways that assert their difference, at the same time affirming their common elements with fellow nationals
living in their home countries or in other diasporas”.

Gillespie utforskar problematiken med medieanvändningen inom diasporakulturer, främst bland Punjabiungdomar i Southall i London. Gillespie tar i anspråk olika användningsområden där populära kulturformer är ett exempel. I den australiensiska såpoperan Neighbours väcks några relevanta punkter. Fastän den inte representerade publikens sociala verklighet, använde deltagarna programmet som en metaforisk framställning av deras egna upplevelser. Punjabipubliken identifierade sig inte med Neighbours, men kunde associera programmets innehåll med deras verklighet. Exempelvis kände deltagarna igen problem som deltagarna i Neighbours råkade ut för. Man använde sig av så kallat ”tvålsnack” som en strategi för att lösa dessa dilemman men även att stifta vänskap och diskutera ämnen som annars var tabubelagda. Exempel är sexuell attraktion mellan vänner, familjerelationer och gräl med föräldrar om mer personlig frihet.

Enligt Gillespie möjliggjorde Neighbours denna publik att kombinera deras liv med den vita kulturen som syntes i TV-rutan. Hon menar även på att detta ökade deltagarnas medvetenhet av kulturella skillnader vilket i sig just stimulerade en förändring. Därför dras slutsatsen att inom diasporakulturer används media för att skapa nya olika rum där olika kulturella former och ”nya
etniciteter” kan uppstå.

Stereotypisering

Norrköping Det går att slå fast att media har makten att diktera vilka bilder av etniska minoriteter som representeras och cirkuleras publikt. Researchen om deras framställning har avslöjat två fundamentala problem inom området. Det handlar dels om underrepresentation, men också om stereotypisk sådan. Genom dessa fortsätter små nationella grupper att underordnas de vitas ideologiska ledning. Fatima Awan återspeglar till Stuart Hall igen som observerar att de negativa representationerna till trots, har format dagens västerländska samhälle. Han påvisar detta i en diskussion kring hur vithet bland annat har varit en synonym för ”det civiliserade”, medan ”svarthet” med naturen. De sistnämndas fysiska attribut sågs som semiotiska indikatorer för underlägsenhet och ”naturlighet”. I ett sådant synsätt blev bilden av de svarta reducerad till få grundläggande egenskaper och de speglade en betydande del av fysisk skillnad mellan raserna.

Dessa stereotyper möjliggjorde i sig liknande tankar och fördomar som fanns under kolonialismens epok. Hall menar att dessa förutfattade meningar om svarta är vanliga än idag i Europa och stödjer nuvarande representationer av rasbegreppet.

Awan kopplar vidare med Ross tes kring hur stereotypiska bilder av svarta redan gestaltades i gammal film, med bland annat ”den glada slaven”, ”den ädle vilden”, ”underhållaren” etc. – Dessa bilder bevarades och infördes så småningom av TV. Dessa representationer överensstämde alltså med de vita tittarnas fördomar om de svarta, vilka de var och hur de borde bete sig. Dessutom menar Ross att det är vita som styr och dikterar programinnehållet och som gör att etniska minoriteter genom detta blir underordnade i media. Det leder i sin tur till att dessa stereotypiska gestaltningar hindrar utvecklingen av de underordnades riktiga egenskaper och karaktärsdrag. Skälet är att de alltid hamnar i skymundan av den etablerade bilden som redan har skapats.

Ideologi och representation

Norrköping Fatima Awan hänvisar till Stuart Halls uppsats ”The Whites of Their Eyes: Racist Ideologies and the Media (1981)”, där han menar att media producerar olika representationer av den sociala världen via bilder och andra skildringar. Detta skapar en förståelse kring hur världen är och varför den fungerar som den gör. Dessutom menar Hall att vi konstruerar våra tankar och åsikter utifrån en ideologi. Den möjliggör för oss att förstå den sociala verkligheten och vår roll i den. Hall hävdar att ideologier blir ”naturaliserade” och representationer som i sig är ideologiskt motiverade, ses som ”sunt förnuft”. Dessa är också politiskt konstruerade urval och exempel på detta är diskussionen om ras, vars faktor anses ”given från naturen”. Detta argument upprätthåller att representationer möjliggör oss att klassa världen som ett system innehållandes kategorisering av raser. Han menar att dessa sorteringar grundas i serier av påstådda essentiella karaktärsdrag, som förstärker naturaliseringen av dessa urval ytterligare. I de västerländska samhällena sker den alltså till den grad att den vita ideologin gör sig själv osynlig, men ändå att den förblir en genomträngande styrande kraft. Som Hall nämner är ”det vita ögat” alltid utanför ramen i detta sammanhang, men ser allt bortom det.

Awan instämmer på hans teori och konstaterar att en betydande del av forskningen pekar på att media är en nyckelfigur i gestaltningen av dessa representationer. I och med man är samhällets primära källa gällande samhällsinformation, har media makten att kontrollera och forma attityder och övertygelser. Detta är av särskild betydelse när det kommer till tro, attityder och förståelsen för rasbegreppet. Karen Ross gjorde 1992 en undersökning som tittade på vitas uppfattningar om människor tillhörande etniska minoriteter på TV. Den visade att attityderna de förstnämnda visade upp influerades av medierepresentationen. Fastän de erkände sina fördomar jämt emot ”icke-vita”, fortsatte de tillskriva negativa karaktärsdrag åt dessa i vardagslivet. Ross slutsats var majoriteten av vita människor som inte hade någon större erfarenhet av svart kultur, bildade attityder och verklighetsuppfattningar baserat på medierepresentation.

”[F]or the white viewer, s/he knows about other white people through personal, firsthand experience as well as via media sources. S/he knows that the white deviant personality is not the norm, that most white people are law-abiding, child-loving, kind and caring individuals. S/he knows rather less, however, about ethnic minority communities and must rely much more on secondary
experiences, most often vicariously derived from television”.

Ross studie indikerar det Awan menar med medias nyckelroll i attitydsskapandet, då de väljer informationen publiken ska ta emot. Den är i sig ideologiskt motiverad och hon utvecklade tillsammans med Peter Playdon vidare tanken om denna tes.

”If most media products are inscribed with the same set of cultural assumptions (and prejudices) because their producers share the same cultural experiences, then those underlying norms and values which may well be hidden but nonetheless exist, are transmitted as an un-selfconscious truth”

Bilder av att vara ”svart” representerar alltså inte faktiska verkligheten av att vara det, utan är snarare mediala bilder som sätter oss i ett sätt att tänka om ”svarthet”. Även om forskarna noterar att olika representationer varierar i dess noggrannhet, hävdar de att alla urval är kulturellt konstruerade och satta i en specifik historisk kontext. Vidare i texten hänvisar Awan till Oscar Gandy som pratar om massmedias roll som den viktigaste skaparen av det samtida samhället, jämfört med förr när kyrkan, staten och skolan hade större inflytande. Massmedia har sedermera inte obegränsad kontroll över representationen, då själva produkten måste följa kraven annonsörer och publiken ställer. Med andra ord återspeglar inte mediebilden av ”ras” en korrekt bild av spektrumet av svart kultur.

Awan drar slutsatsen att medierepresentationerna idag varken är objektiva eller demokratiska. Alla grupper i samhället är heller inte jämlikt gestaltade. Etniska minoriteter är marginaliserade av den vita ideologin där representanterna också ser sig normen och talar ”sunt förnuft”. Hon återgår till Hall kring metoderna som svarta har utsatts för genom sina erfarenheter. Sättet de har representerats på och hur de har gestaltats som underordnade, är inte bara resultatet av politisk och ekonomisk agenda, men även ett sätt att konstruera bilden av svarta som ”de andra”.

Slutligen återgår hon till Hall som menar att representationen inte bara påverkar förståelsen av etniska minoriteter i samhället generellt, utan även hur de själva ser på sin identitet. Det krävs att man överväger problematiken i att identitet konstrueras inom kulturella ramar. Hon citerar bland annat Kathryn Woodward: ”Identities are produced, consumed and regulated within culture –
creating meanings through symbolic systems of representation about the identity positions which we might adopt”. Awan pekar även på ett citat från Hall, som menar även att identitet inte är något som är ”fixat”, utan snarare ett flytande fenomen:

”Perhaps instead of thinking of identity as an already accomplished historical fact ... we should think, instead, of identity as a “production”, which is never complete, always in process, and always constituted within, not outside, representation.”

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se