Logga in
Logga ut
En eloge till S och M i Finspång Stefan Carlsson (V) Stefan Carlsson (V)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

SvFF:s syn på mångfald

Norrköping I och med att herrlandslaget är en del av Svenska Fotbollförbundet, ämnar uppsatsen att ge några svar på hur de sistnämndas hållning har påverkat utvecklingen inom svensk fotboll. Det gäller dels frågan om representation, men också hur man han agerat i viktiga samhällsfrågor. Utifrån dessa aspekter kommer en diskussion föras senare kring fotbollförbundets ståndpunkt. Framför allt ska analysen ge vissa svar på vilka syften man kan ha haft med de kampanjerna eller arbetsmetoderna han har haft.

Representationsfrågan och mångfalden har utåt sett varit två viktiga hjärtefrågor för SvFF (Svenska Fotbollförbundet). På deras hemsida kan man bland annat läsa om visionen ”En förening i varje by – fotboll för alla”. Det innebär att alla oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning eller nationalitet, ska erbjudas en positiv fritidsmiljö som är utvecklande och gynnar hälsan. Företräder man svensk fotboll ska man vara en ambassadör utåt gällande frågor inom moral och etik. Våld, fusk, diskriminering och annat olämpligt är något man som representant ska jobba emot.

2006 inledde förbundet kampanjen ”Ge rasismen rött kort” tillsammans med Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF), Elitfotbollföreningen Damer (EFD), Föreningen Svenska fotbollsspelare (FSF) och stiftelsen ”Älska fotboll”. Syftet var att svensk fotboll skulle vara ett föredöme i det antirasistiska arbetet. Man ville motverka all form av diskriminering så väl på senior- som juniornivå. Bland annat visades banderoller med antirasistiskt budskap på innerplan, i samband med
de allsvenska matcherna på herr- och damsidan och i Sveriges EM-kvalmatch mot Liechtenstein. Matchvärdarnas speaker skulle berätta om kampanjen inför matcherna, spelarna skulle hålla upp ett A4-kort med logon ”Ge rasismen rött kort” och lagens kaptener skulle läsa upp ett budskap kring antirasism. Denna kampanj pågick mellan 9-20 september samma år.

Under ordförandekonferensen ”Enad front mot rasism” 2014, uttryckte man hur svensk fotboll skulle fortsätta bedriva kampen. Förbundet menade att de och UEFA hade strängare påföljder för supportrar, ledare, spelare och föreningar som uttryckte kränkande åsikter. Av de nio punkterna handlade en om att hjälpa föreningar med strukturering och handlingsplaner, för att skapa en fotbollskultur för alla. Den skulle vara fri från kränkningar, främlingsfientlighet, rasism och all
övrig diskriminering.

Svenska Fotbollförbundet är symbolen och hjärtat för svensk fotboll, vilket gör denna beskrivning viktig för diskussionen senare i uppsatsen. Det som sedermera går att diskutera är om SvFF har varit konsekventa i sina handlingar och åsikter gällande mänskliga rättigheter. Bland annat har förbundet fått kritik från journalister som Olof Lundh, gällande deras passiva agerande i samband
med herrlandslagets landskamper. Bland annat har Sverige haft landskamper mot Iran och Saudiarabien, där Lundh menar att spelare, ledare och övriga representanter borde ta tydligare ställning i demokratifrågor. Dessutom har SvFF fått kritik för samarbetet med Qatar Holding. De innehar flest aktier i Lagardèrekoncernen som i sin tur driver Friends Arena, som också är herrlandslagets hemmaplan.

Källor: SvFF & Olof Lundh/Fotbollskanalen

#backaanders

Norrköping Kritik ska vara nyanserad och det gäller att sätta gränser.

Det som Anders Marcus har fått utstå är under all kritik och pinsamt för lokalfotbollen.

Läste igår om att IK Sleipners ordförande Anders Marcus mottagit dödshot, främst kopplat till det läget klubben befinner sig i. Det har gått så långt att han i perioder funderat på att hoppa av. 

Jag blev väldigt irriterad och samtidigt konfunderad över hur det ens kan hända en ordförande i en division 2-klubb. Dödshot är aldrig OK oavsett nivå, men med all respekt mot Sleipner och Division 2-klubbar i staden: Hur kan detta ens vara ett så stort problem för vissa puckon som väljer att gå så långt?

Tolka mig rätt. Jag har varit stenhård i min kritik mot Sleipners klubbledning, huvudtränaren, you name it. Jag tycker en klubb av deras dignitet bör ha en bättre struktur och organisation och framför allt kommunikation internt. Samtidigt verkar vissa människor inte fatta skillnaden mellan fotboll och det riktiga livet. Det finns tro det eller ej saker som är viktigare än att sätta bollen i krysset på Östgötaporten.

Det spelar ingen roll att "ett fåtal" ligger bakom detta. Om det t o m ska gå långt att folk som jobbar med Division 2-fotboll ska få den här typen av hot, kan det sluta helt fel. Jag hoppas att vi sluter upp i lokalfotbollen och säger stopp för det här. Vi borde bete oss som normala människor och för att ursäkta uttrycket, inte vara efterblivna och inte förstå att alla vi är olika, har olika åsikter och idéer som måste respekteras oavsett.

Sleipners tysta kris

Norrköping 9-1 mot Trosa/Vagnhärad.

Bakom kulisserna händer helt andra grejer. IK Sleipner befinner sig kanske i en av sina största kriser som förening.

Efter att duon Roxström/Dedic lämnade klubben var jag intresserad av se var "Randigt" befinner sig idag. Därför valde jag att ta mig till Östgötaporten för att se deras träningsmatch mot Motala för drygt tio dagar sedan.

Det var en klasskillnad som var ovärdig IK Sleipner.

Hade bortalaget varit någorlunda effektiva och fokuserade, hade det var ett pinsam historia för IKS. Nu blev det 1-3 och en respektabel förlust, men bristerna i spelet var skrämmande tydliga. Anders Nyqvists 3-5-2 var en intressant tanke i teorin, men katastrof i praktiken. Det är oklart om han ville föra spelet, men det är uppenbart att Motala både är före i utvecklingen och har bättre spelare individuellt. Att då spela med så hög press där spelarna har så mycket individuell frihet är ett taktiskt självmord. Det är lättare sagt än gjort och alla kan vara efterkloka, men Nyqvist har inte haft den bästa starten.

När Sleipner presenterade efterträdaren till Roxström/Dedic var ambitionen att föryngra och utveckla ungdomsverksamheten. 43-årige Nyqvist var den interna lösningen som skulle vara den ledande frontfiguren. Det var en fin och ambitiös tanke i praktiken, men det var gambling av Sleipner med tanke på att han aldrig har tränat ett seniorlag innan. Att då ta över ett Sleipner och stå för nybygget, är inte direkt det lättaste uppdraget.

Väldigt trovärdiga källor vittnar om att 43-åringen har tappat omklädningsrummet, där spelarna framför allt varit missnöjda med otydliga taktiska direktiv och dålig nivå på träningarna. Man skyller på Nyqvists brist på rutin och oförmågan att ena en grupp. Det är samtidigt inte helt fair att skuldbelägga honom. Källor uppger också att organisationen varit bristfällig. Laget har inte haft ett träningsläger och en videoanalytiker har inte ens kommit på fråga. Uppgifter bekräftar att det finns en bred falang som är emot Nyqvist. Det finns ett stort missnöje och det finns en stor risk att han inte är IKS huvudtränare när serien kickar igång mot Nora. 

Som huvudtränare själv lider jag med Nyqvist, eftersom han får ta den hårdaste smällen för en bristfällig organisation som inte har tänkt igenom detta överhuvudtaget. Han borde slussats in sakta med tanke på hans rutin. En assisterande roll hade inte varit fel alls med tanke på hans engagemang i föreningen, men det hade behövts en tydligare strategi efter det att man gjorde sig av med Roxström/Dedic, vilket man med facit i hand verkligen inte haft.

Den här veckan kommer definitivt avgöra säsongen och IK Sleipners framtid.

Vad gör man i detta läge?

"Randigts" största utmaning på länge pågår redan nu.

Håll utkik

Norrköping Ett kort inlägg, men vill bara meddela att jag har en hel del nya projekt på G. Huruvida bloggen kommer drabbas märker vi med tiden givetvis. Hur som kan det definiera min framtid rätt rejält, men det blir en cliffhanger. Dessutom förbereder jag två saftiga texter på det.

Be patient, tack för support!

Like-hetsen förstör idrottskids

Norrköping Jag vet inte om jag är den konstige, men detta är en diskussion som måste trappas upp.

Dagens kids har fullständigt slutat inse värdet i att idrotta.

I takt med att digitaliseringen utvecklas har också vårt samhälle förändrats både i värderingar och vad vi prioriterar i livet. En av de främsta uppfinningarna som kanske har påverkat vårt liv allra mest är smartphonen. Vi baserar mer eller mindre hela vårt liv via den och jag är ärlig med att säga att jag lider av nomofobi. Min app Moment ringer allt för ofta och det är tyvärr väldigt sällan jag ligger under 5-6 h skärmtid om dagen. 

Självklart är det mitt fel och ingen annans. Hade jag haft någorlunda bättre disciplin hade jag kunnat lyssna mer på mina närmsta som menar att jag är för fast vid den, men samtidigt är jag en produkt av något ännu djupare. Dagens ungdomar söker ännu mer efter bekräftelse och statussökandet har blivit mer och mer uppenbart.

Det som jag dock vill prata om är det faktum att motionsidrotten med fotbollen som utgångspunkt står inför stora utmaningar. På representantskapsmötet Östergötlands fotbollsförbund hade i februari diskuterade man just hur man ska kunna motverka att så många föreningar lägger ner sin verksamhet. Ett av huvudskälen är just att man har för få aktiva medlemmar, vilket enligt mig pekar på tendenser i samhället där våra värderingar har förändrats. Kulturforskaren Geert Hofstede beskriver dagens Sverige som rätt individualistiskt, där relationer och livskvalité värderas högre än konkurrens. Kanske är det därför idrottens lösning är att ta bort "toppningen" i ung ålder, det vill säga att man inte ska elitsatsa för tidigt? I mina ögon måste båda alternativen finnas. Alla ska vara välkomna att idrotta, men samtidigt måste det finnas utrymme för de duktiga att fortsätta utvecklas. Det ena utesluter inte det andra.

Statistiska centralbyrån (SCB) visar intressanta siffror att vi faktiskt idrottar mer idag än förr. Däremot visar fakta från Centrum för idrottsforskning (CIF) att allt färre idrottar i föreningar. Det innebär med andra ord att vi teoretiskt sett väljer idrotter som är mer individualistiska och självförverkligande. Gym och styrketräning ökar allt mer i popularitet.

Det sorgligaste i det hela är att dagens fotbollsungdomar inte längre spelar fotboll för att det är kul utan för att tävla mot sina medkonkurrenter i vem som får mest likes på Instagram. Jag hade en diskussion med en kär kollega häromdagen, där en av hans förra spelare sa att han inte ville spela fotboll mer eftersom "han inte längre kunde bli proffs". Jakten på likes, framgång och social acceptans har nått höjder som är helt bisarra. Ur ett lokalt perspektiv kan jag verkligen känna igen detta. Milleniebarnen som inte lyckas slå sig in i ett elitlag, pojklandslag eller IFK Norrköpings A-lag pallar inte med att spela i en lägre division, eftersom det anses "pinsamt". Det gäller bara inte 00-generationen, utan även de ända upp till min ålder.

Vi som tränare, föreningsledare eller spelare generellt måste enas och faktiskt skapa en kultur där det ska ses som OK att spela fotboll på amatörnivå och fortfarande se det som stimulerande och utvecklande. Det ska inte behöva vara så att medelåldern på spelarna i Division 4 ska vara närmare 30 än 20. Självklart måste vi pusha barn och ungdomar som vill bli lika bra som Zlatan och erbjuda spetskompetens, men det måste vara lika OK att njuta av tillvaron vare sig man spelar på Himmelstalund Södra, Sydvallen eller Östgötaporten. Jag upplever att dagens värderingar också har dödat värdet i att faktiskt spela och jobba ideellt. 

Jag hoppas dagens kids tar sig i kragen och börjar fatta att allt inte handlar om att bli känd. Du är inte en bättre människa om den där snygga killen eller tjejen lajkar din bild efter att du poserar snyggt. Du är inte en bättre människa om du råkar ha nått längre i din fotbolls- eller idrottskarriär än din medkamrat. Framför allt är du inte en bättre människa för att folk råkar snacka mer om dig. Se idrotten och fotbollen som en passion och hobby snarare än en jakt på något abstarkt du förmodligen aldrig kommer uppnå. Det är i slutändan du själv som bestämmer hur du mår och hur mycket du älskar dig själv, ingen annan. 

Mourinhos fiasko

Norrköping Säga vad man vill, men det här kan ha varit sista versen.

Det ska väldigt mycket till om José Mourinho är manager för Manchester United nästa säsong.

Långsiktighet är A och O inom fotbollen och många kan betrakta denna kritik som orättvis, sett till att portugisen bara har varit ansvarig i ett och ett halvt år. Samtidigt måste man sätta saker i kontext. De pengarna Mourinho har haft till förfogande för att bygga sitt lag har varit på en extremt hög nivå. Det går att diskutera det faktum att det tar tid att få ihop ett kollektiv med tanke på antalet värvningar man har gjort, men tendenserna har samtidigt varit få kring att United ska vara tillbaka till sina "glory days". Ett lag som Manchester United ska pulvrisera och dominera matcherna, i synnerhet på Old Trafford. Istället har det handlat om 10 man på egen planhalva och en nästintill fundamentalistisk syn på defensiv fotboll, som direkt har varit en förolämpning mot alla som förespråkar offensivt spel. En sak hade varit om Mourinho inte hade haft spelarna till att styra matchbilder, men faktum är att han i allra högsta grad har det just nu. 

Självklart finns också argumenten som talar för Mourinho. Man ligger tvåa i Premier League och hade mycket väl kunnat leda ligan, om det vore ett "normalt" år utan en dominant som Manchester City. Samtidigt har tänkta nyckelspelare inte lyckats växla upp när det har behövts som mest. Paul Pogba har haft sin sämsta säsong på länge, Alexis har sett allt annat än bekväm ut hittills och allmänt sett har United-fansen haft få tillfällen att faktiskt jubla över på riktigt. Vi ska självklart inte underskatta värdet i att klubben tog tre titlar i fjol, men med tanke på Manchester Uniteds storhet måste man begära mer.

Ikväll fanns verkligen chansen att skapa drömmarnas teater, men istället blev det en Hamlet med Ben Yedder som huvudroll. Faktum är att Sevilla mycket väl kunde gjort 3-0 innan Lukakus reducering, vilket säger en del. Spanjorerna har knappast övertygat på sistone och Vincenzo Montella har inte haft en superrolig inledning. Inför den här matchen hade man släppt in sju mål sista fyra matcherna, alla mot Valencia och Atletico Madrid, vilket någonstans gav en indikation på att Manchester United hade lägen att sätta en svajig Sevilla-backlinje under press. Att då mäkta med ett mål i ett dubbelmöte räcker inte. Det är pinsamt och ovärdigt en klubb likt Manchester United.

Laget kommer komma topp-fyra vilket jag är helt övertygad om, men vad händer i sommar? Får Mourinho ett år till på sig att utveckla detta eller har klubben tröttnat? Portugisen är inte känd för att stanna mer än 2-3 säsonger, mycket på grund av hans sätt att leda. Det som framför allt talar emot Mourinho är att hans destruktiva fotboll inte har gett de största titlarna, vilket tidigare varit fallet. "Den specielle" har alltid kunnat luta sig mot argumentet att hans taktik vinner matcher och troféer, men när man inte ens gör det är det svårt att övertyga fansen, ägare och framför allt spelare.

Framtiden blir spännande att utvisa, men Manchester United är inte Arsenal. I Manchester United andas man vinnarkultur och nås inte framgång sker förändringen direkt.

Jag har svårt att se det här fortsätta. Vi pratar om Englands största klubb.

 

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se