• fredag 20 oktober 2017
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
Lyssna på Angervåg Lasse Stjernkvist (S) Lasse Stjernkvist (S)
Vädersponsor:

Ulrika Jeansson (S)

Fortsatta verksamhetsbesök Metallen- och Hårstorsspförskola

En vecka med många intryck

Har fortsatt att besöka verksamheterna i Finspång, den här veckan har Metallens förskola och Hårstorps förskola fått besök. Förskolor som är lika på många sätt, men som ändra präglas av de pedagoger som jobbar där och som sätter sin egen unika touch på verksamheten.

På metallen imponeras jag, precis som jag gjort tidigare, av det arbete man gör med det mångkulturella. Det är ett levande inslag i verksamheten. Jag är också nyfiken på väggdokumentationen som sitter i tamburen och förstår att föräldrar och barn uppskattar det. Det skulle jag ha gjort om jag kom för att lämna mitt barn på förskolan. Extra trevligt är det av att mötas med en så enkel, men viktig skylt ”idag jobbar vi”.

 

Metallen är till utformningen en mycket speciell förskola, en förskola som inte är bygd för att pedagogik verksamhet. Men, den har ett läge som gör att den passa perfekt för de behov som finns på orten och förskolechef och personal har tillsammans gjort under för att skapa en mycket bra miljö utifrån de förutsättningar de har haft. Diskussionerna handlade mycket om ventilation (som just nu åtgärdas i andra delar av huset och som påverkar förskolan under arbetstiden) och om kök en fråga som också diskuterats av oss i politiken.  Diskussionerna har varit lite olika. Jag tror själv på ett tillagningskök i det gamla ”Metallen köket”, det kommer kräva en hel del, men kostnaden mellan mottagningskök och tillagningskök vid investering är så pass liten att jag vill välja mat lagad i närhet för barnens skull. Frågan kommer snart få sin lösning, då ärendet är på väg fram i kommunstyrelsen.

 Det här med att hänga med på fruktstund är inte lätt, nya ramsor hela tiden. Tur man kan mima.

 

 

Andra förskolebesöket under veckan var på Hårstorps förskola, kommunens största förskola som om det går som politiken beslutat ska bli ännu större. Att jag skriver lite kryptiskt beror på att man nu håller på och undersöker olika saker som man måste finna bra svar och lösningar på innan man kan utveckla förskola ännu mera. Idag finns det sju avdelningar på förskolan, och två ”utegårdar”. I framtiden kommer den  att finnas två avdelningar till och ännu en utegård.

Personalen ser både fördelar och nackdelar med att förskolan är stor. Ur barnens perspektiv är det inte något problem med att tex vara ute, gårdarna är avdelade och det blir därför en begränsad mängd barn att interagera med. Men, man kan däremot byta gård med alla barn, en liten enkel utflykt i vardagen. En nackdel är informationsöverföringen, där säger personalen själva att man måste hitta bättre sätt att se till att alla får del av viktig information. Man säger också att man skulle kunna nyttja storleken mer när det gäller gruppsammansättning av barn mm. Kanske blir det lättare när hela förskolan har en förskolechef, för så är det från nyår, tidigare var det två chefer som delade chefskapet på förskolan.

Jag får en rundvandring och information om Reggio Emilia, eftersom förskolan jobbar inspirerat av denna pedagogig. . Ett exempel på vad det kan innebära är att man kombinerar avancerat teoretiskt arbete med en levande praktik med barnen. Man arbetar med lek och arbete, verklighet och fantasi och med många olika uttryck samtidigt.

Jag får också se mål och aktivitetsplan och exempel på hur man möter upp det som står i förskolans läroplan på ett bra sätt, nedbrutet för att föräldrar ska kunna ta del av det som rör dem och deras barn. Ett mycket proffsigt arbete. Jag uppmanar till spridning

Allmänt tror jag att det kan råda lite för mycket Jante i samhället, och förskolan är inget undantag. Om något gör något bra, som förenklar, tydliggör, höjer kvalitén eller utvecklar – varför inte sprida det till fler verksamheter.

Så, sprid vidare alla goda ideér för att höja kvalitén i verksamhterna!

Vi söker dig som vill bli aktiv kommunpolitiker!

Den här veckan har jag haft riktigt positiva med några SSU:are om ifall de är intresserade att finns på Socialdemokraternas fullmäktigelista inför näsa mandatperiod. Och, gensvaret har varit bra.

Men, mina samtal räcker inte. Politiken i Finspång står inför utmaningar framåt, den är ingen hemlighet att många politiker börjar komma till åren. Det här gäller inte bara Socialdemokraterna utan är en trend rent generellt. Tror jag vågar påstå att vi inte alls är det partiet som har de störta utmaningar när det gäller föryngring och nyrekrytering. Men, likafullt har vi utmaningar.

Är det då okej att annonsera efter myndiga personer som kan tänka sig ett aktivt politiskt uppdrag efter vaket i september 2018. Och svaret tycker jag är enkelt. Idag lever många (kanske allt för många) en stor del av sitt liv via internet, man chattar med sina vänner, håller kontakt med gamla kollegor och söker efter kärleken via nätet, då måste även politiker kunna sökas online.

Så, här kommer den, min annons:

Att vara politiker är roligt, spännande, stimulerande, lärorikt och även lite tålamodsprövande. Ja, det finns en masa andra ord som också skulle kunna beskriva uppdraget som kommunfullmäktigepolitiker. Vi är idag många, men, vi behöver vara ännu fler. Att få nya aktiva medlemmar är alltid utvecklande för hela partigruppen då nya ögon kan se på frågorna vi diskuterar ur en annan synvinkel.

Kanske är just du sugen på att bli aktiv socialdemokratisk politiker och sitta i Finspångs kommunfullmäktige efter nästa val? I så fall så tycker jag att du ska skicka ett mail till finspang@socialdemokraterna.se och lämna dina kontaktuppgifter så hör valberedningen av sig till dig. Självklart bör du dela Socialdemokratins grundläggande värderingar. Vi ser fram emot att efter valet, tillsammans med, fortsätta det demokratiska arbetet.

Alternativ är att du via FB går in på Socialdemokraterna i Finspångs sida och skickar ett meddelande, du kan också skicka ett meddelande direkt till mig så lovar jag att höra av mig.

Hoppas vi ses snart, för att diskutera politik och fortsätta forma Finspång till ett bra samhälle att bo i, att växa upp i att arbete i och att må bra i. Vi ses!

 

Höstens olika arbetsuppgifter

Finspång Höst och höstens arbete. 

Alltså, för två veckor sedan for jag från Sverige och i söndags landade jag åter. Och jag kan inte förstå hur fort en årstid kan få fäste i tillvaron. När jag åkte fanns den en liten känsla av att sommaren inte riktigt hade lämnat Finspång. Men, nu är det verklige, verkligen, verkligen HÖST. Mycket är vackert, solnedgång i röd, orange och gul-sprakande lövprakt är underbart att njuta av.

Men höst betyder också jobb, i dubbel bemärkelse.

Jag och mina politikerkollegor i Majoriteten SVMP i Finspång håller som bäst på att förbereda den budget vi kommer presentera 16 oktober. Det är mycket olika saker att förhålla sig till och det känns som vanligt att behoven är näst intill oändliga men resurserna är mer ändliga. Finspång befinner sig i en utvecklingsfas där vi växt under ett par år, men just nu finns det inte lägenheter och vi har inte klarat av att få till detaljplaner i den takt vi hade behövt. Det innebär att samtidigt som våra verksamheter behöver få växa kommer inte riktigt befolkningen öka i den takt vi skulle välja för att få ökade skatteintäkter. 2018 kommer handla mycket om att få fram detaljplaner både för byggnationen av villor/radhus men också för hyreshus. Finspång behöver bygga fler hyreshus, efterfrågan på lägenheter finns och självklart vill vi locka en del av de som arbetspendlar in till orten att ta steget att flytta till Finspång.

Höst betyder också att trädgården ska få gå i vila. Jag älskar ju att hålla på i trädgården, längtar till när man får börja på våren och sätta plantor inomhus som sedan får flytta ut. Jag har i år haft mycket pelargonior av olika sorter, mycket olika chili och tomatplantor som gett rikligt med frukt. Men, det här med att plocka bort, sätta i vila för hösten – det är inte alls lika lockande, det är mest ett riktigt tråkgöra.

Så, helgen får gå lite i typiska hösttecken, budget och trädgård. Det ena jobbet med mera glädje än det andra. Sjävklart kommer jag, när vår budget är färdig för presentation även presentera den här. Till dess, håll tillgod med en bild över en del av helgens trädgårdsarbete - plocka av årets sista tomater. 

 

 

 

 

.

En otäck upplevelse

Beirut Har precis landat och checkat in på hotell på Arlanda för att i morgon ta tåget hem mot Östergötland. Har upplevt så mycket glädje men även så mycket förtvivlan. I ögon sett värme, längtan och undran.

Jag har även mött skräck, men inte i de läger vi besökt utan mitt i Beirut på stora ”centrumgatan” Hamra Street. I torsdags, sen eftermiddag, när vi hade gjort det sista officiella besöket för resan hos Röda korset så villa många av oss bli avsläppta just vid Hamra för att ta ut pengar, gatan låg relativt nära hotellet och alla tänkte sig nog att strosa lite affärer, besöka AMT och ta ut pengar och sedan gå mot hotellet för middag.

Vi märke ganska fort att lite längre fram var det någon som hände och väl itutade att inte hamna i demonstrationer så höll vi oss lite åt sidan när vi gick framåt. Hela själva bilgatan var avspärrad, i flera hundra meter, där det stod män klädda i mörka uniformer och skrek olika slagord. Skulle tippa på att de var närmare 1000, som stod uppställda i led som militärer (fast utan vapen, vilket nog var det enda lugnande i denna stund) rad på rad och gjorde olika rörelser och skrek olika slagord.

 

Ibrahim, vår guide berättade att det var ett fascistiskt parti (vilket märktes på deras sätt att agera). Ett av partiets mål är att länderna Libanon, Jordanien, Syrien, Irak och Cypern ska bilda en stark Syrisk stat. Vi gick riktigt fort framåt och förbi, längre fram fanns det kvinnor och män som vajade med stora flaggor och där sjöngs det kampsånger. Det sista vi såg var också små små barn som stod i en gränd och som väntade på att gå med och uppträda i denna otäcka demonstration .

Såklart handlade det om att visa sin styrka och göra oss andra rädda. Ja, jag var rädd, det var mycket obehagligt. Män stod runt om med k-pister inte vet jag om de hörde till partiets organisation eller om de var poliser. Vi fick snabbt hemåt, ingen shopping den dagen. Min rädsla handlade mycket om vad som skulle kunna hända när demonstrationen skulle avslutas och skingras.

 

Jag har inte följt media idag hemma, och vet inte när jag skriver det här hur demonstrationen i Göteborg avlöpte. Men, jag hoppas att vårt samhälle kan klara av att sätta stopp för dessa demonstrationer. Vi ska inte ha människors med nazistiska värderingar demonstrera på våra gator, inga länder ska ha demonstrationer med nazistiska eller fascistiska värderingar.

Det är allt för likt det stöveltramp som hördes på 1930-40 talet. Flaggan som vajar är allt för lik flaggor som vajade på 30-40 talet.

Vi får aldrig låta dålig historia upprepa sig.

 

 

Ps. Det  är inte jag som har fotograferat, jag vågade inte ta fram mobilen för att fota. Det är Dan som varit med på samma resa som jag, tack Dan för bilderna. Ds

Kvinna till kvinna

Beirut Det har varit många besök under resan, ett av besöken var hos organisationen Kvinna till Kvinna och Diakonia. Kvinna till kvinna stödjer över 100 kvinnoorganisationer i fem konfliktdrabbade områden, och ett av de områdena är just området där jag befinner mig , Libanon.

Både Anna och jag har fått medskickade, swishade, pengar till de på flykt i Libanon. Vi fick så pass mycket pengar tillsammans attvi valde, att istället för att köpa en massa saker, skänka dem till en organisation som kan använda den i sitt arbete. Vi valde KAFA, som arbetar med med att ge stöd för kvinnor som utsätts för våld, de har stödcentrum men också skyddsboenden. KAFA stöttas också av Kvinna till Kvinna och det var där genom vi fick vetskap om KAFA.

Det finns bara ett fåtal skyddsboende i Libanon så KAFAs arbete med just detta är mycket betydelsefullt. De har varit drivande i att ta fram en ny nationell lag om våld mot kvinnor och nu arbetar de för att se till att lagen efterföljs. De driver hårt kampanjarbete och har märkt att de som söker hjälp för undkomma våld har ökat mycket. De arbetar också med att öka den allmänna kunskapen i samhället och tillgången på information om våld mot kvinnor, trafficking och prostitution. Anna och jag kommer senare under året få information om hur just era pengar använda och då kommer vi självklart berätta det.

Övriga saker har lämnats till olika organisationer, den syriska flyktingsfamilj (eller de två, Anna och jag besökte olika) fick en del, Kindergarden i Shatila camp fick massa tandborstar och tandkräm, pedagogerna lovade att lära ut till barn (och förhoppningsvis vuxna också) hur man borstar tänderna. Kvinna till kvinna fick underkläder och mensskydd av olika slag, röda kortet fick både kläder och leksaker att fördela där det bäst behövs och ett women center i Burj el Barajneh fick en massa skolmaterial (pennor, block, suddgummin, pennvässare mm) att dela ut till både vuxna och barn som behöver det i deras verksamhet.

Tack alla ni snälla som skickat med både pengar och saker, alla har blivit otroligt glada och det behövs när resurserna man lever av är mycket knappa. Nedan ser ni "skylten" intill ingången till kvinnorcentret i  Burj el Barajneh och det "motto" som de jobbar efter. 

Nu är det snart dags för avfärd hemåt, i morgon vid lunch lämnar vi Beirut och far mot flygplatsen. Jag ser redan fram emot att via Annasbokaresa få komma till Libanon och Beirut igen. 

 

Shattila refugee camp and community shelter

Beirut Resan har fortsatt, bland annat med besök i en ”community shelter” inhyst i botten på en mindre fd shoppingmall. 8 familjer bodde där, de var alla syriska och de flesta hade kommit redan för sex år sedan. Alla familjer med tanken på att de bara skulle vara en kortare stund i Libanon för att sedan återvända. Ingen av familjerna kunde när de kom tänka sig att de skulle stanna så här länge. Familjerna var från samma område, de var alla bönder till yrket. Hade de vetat att de skulle bli kvar så här länge hade de kanske sökt efter bostad belägen utanför staden, som det nu är har de svårt att hitta jobb som matchar deras kunskap.

De åtta familjerna hade ett rum var, på sidan av rummet hade de skåp där de förvarade madrasser, täcken och kuddar, Inga andra möbler fanns. De hade delat möjlighet till tvätt, toalett och matlagning, väldigt primitivt. Mitt i lokalen var en stor gemensamhetsutrymmen, säkert där det hade varit utrymme mellan butikerna tidigare. Lokalen hade tre stora ljusinsläpp från taket, tre stora rundlar, säkert snygga med glas en gång i tiden när det var affärer där, men nu saknades glasen i dessa hål, vilket gör att både regn men även snö om det skulle bli så kallt kommer in i lokalen. Det är en fuktig lokal som för med sig sjukdomar.

 

Här lever mellan 30-40 barn. Familjerna ville allra helst återvända, men idag är det inte alls säkert för dem att göra det. Barnen som vi pratade med berättade att de gick ”second shift” i skolan, dvs eftermiddagsskiftet i de allmänna skolorna. På förmiddagen går de Libanesiska barnen. Alla barn har rätt till skolgång, men av alla de syriska barnen är det bara 60% som går i skola, detta fast de levt massa år i Libanon. Jag har hela tiden en känsla av att Libanon inte är intresserad av att på riktigt förändra situationen. Alla pratar om att regeringen har börjat föra samtal med Syrien, men ”man” kan lätt få en känsla enbart handlar om snabbt återvändande, inte så mycket om hur man faktiskt ska lösa situationen för alla människor utan hem, hur man ska skapa trygghet och ett säkert återvändande. Ett annat exempel är skolan för flyktingar, den drivs med pengar utifrån, inte från landet självt, då skulle det inte bli någon skolgång. Inget för barnens bästa utan; betalar andra kan vi kanske lösa…

Idag har vi också besökt Shattila refugee camp, ett av ganska många läger (det finns 12 officiella läger och 5 gatherings) som palestinier bor i. Lägret innehåller idag höga hus, men från början var det envåningsbyggnader som byggdes för att hysa några tusen flyktingar och sedan har man byggt på både tre, fyra och på några håll fem våningar.

I dag inryms kanske 30 000 människor i området. Det är ingen som riktigt vet har många som bor där. Trånga gränder, inget ljus som kommer in och inte en enda öppen yta för barnen att vara på är vardagen för alla de som bor här. De palestinska flyktingarna är ibland både andra, tredje och fjärde generations flyktingar. De har inte rätt att äga mark, de har inte rätt att jobba med vad som helst, de kan inte röra sig hur som helst (inte ens inom landets gränser). De saknar många av de rättigheter som andra har. Det är tex så att om ett barn som föds här i Palestina fyller 15 så behöver barnet en egen legitimation (mycket viktigt att kunna visa vid olika tillfällen). Legitimationen kan inte utfärdas i Libanon utan 15-åringen måste åka till Syrien för att fixa det, föräldrarna (som redan har legitimation) kan inte följa med till Syrien, för lämnar de Libanon så har de inte rätt att komma in igen. Ja, ni förstår själva hur omöjligt palestiniernas liv blir här i Libanon.

Intrycken är många på resan, det kan i min text ovan verka lite dyster, och visst är det till många och mycket det. Men samtidigt så möter vi så många starka individer & grupper, de jobbar för att förändra situationen, för att bryta invända mönster, de jobbar för att driva opinion mot de som bestämmer. Allt detta gör att man trots tråkigheter i klarar av att se hopp och framtid. Det finns så många människor som vill göra flyktingarnas situation i Libanon bättre, tillsammans gör de ett enastående arbete.

 

 

Ulrika Jeansson är socialdemokratiskt utbildningsråd på min hemort Finspång. Mitt hjärta brinner för skola och utbilning. En mycket viktig fråga för mig är likvärdig skola. I min blogg försöker jag knyta ihop min vardag med mina politiska tankar, jag hoppas att du kan hitta något i mina texter som intresserar dig. Utanför mitt uppdrag som utbildningsråd lägger jag mycket tid på mitt partiuppdrag som ordförande för Socialdemokraterna i Finspång. Ett uppdrag som jag innehar med stor stolthet och som jag försöker förvalta på bästa sätt. Jag bor i Viggestorp i ett litet gult hus med min familj som består av mig, min man och mina två barn. För att må bra måste i livet behöver jag på min fritid få rensa lite ogräs, läsa en bok och gärna resa och uppleva saker.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se