• lördag 21 oktober 2017
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
Jämlikhet-Dags för Moa igen Rodi Ailert (V) Rodi Ailert (V)
Vädersponsor:

Ulrika Jeansson (S)

Vackert med vardag

Vardag - vackert!

Efter att först ha varit på kongress och sedan haft lite ledigt vid påsk är det ganska skönt, ja till och med lite vackert, med vardag. Min vardag är sällan helt inrutad, vissa ”övning” återkommer, möten som faller in med jämna eller ojämna mellanrum.

I dag har jag hunnit med att träffa Ulla Johansson, i Finspång en riktig kändis då hon klarat av att få titeln årets Finspångare för något år sedan. När jag träffar Ulla kan jag alltid vara säker på att frågorna är fler än de vi egentligen ska avhandla. Vi ska bereda dagordningen för rådet för funktionsfrågor. Idag han vi också med att prata boendeutveckling i Finspång. Ulla värnar såklart om de som behöver lättillgängliga bostäder. Hon pratar varmt om att kanske kunna bygga ett särskilt boende för äldre på lasaretts-tomten när så är dags. Även det boende för missbrukare som Ulla basade över för länge sedan diskuterades. Jag var lite nyfiken och Ulla berättade. Hon berättade om utflykter och om att de hade en gemensamhetslokal i källaren för att kunna umgås utan droger.

Efter Ulla träffade jag en anhörig till en brukare på ett boende. Vi hade ett bra samtal och både ris och ros avhandlades. Jag blev varm över att höra om den fina vi gör, men också såklart lite ledsen över det som inte är fungerar lika bra. Men, att ta del av tankar gör ju också att det finns möjlighet att förändra, så allt sådant är mycket värdefullt. Efter förberedelse inför att samordningsförbundet ska få ta del av Finspång och budgetförberedelser och budgetprat så tog jag el-cykeln och for hem. El-cykeln i sig är värd en egen bloggtexter, så den tar jag en annan dag.

Väl hemma blev det vardagskunskap, Zia läste recept, övade på mått och stekte pannkakor. Mycket svenska, lite matte och en hel del hemkunskap. Och ett bra sätt att plugga på, då ar man maten färdig när plugget är klart. Zia är för övrigt,, för er som inte känner mig och familjen, vår familjehemskille som bott hos oss i ett och halvt år. 

 

Nu innan det blir natt så blir det promenad. Ja, jag går mycket och det är så jag processar mycket av det jag har på G. Idag kommer jag nog fundera över dagens samtal med den anhöriga och om budgeten för 2018.

Ja, visst är vardag vacker. Och det ända jag kan vara riktigt säker på är att morgondagens vardag inte ser lika dan ut som dagens. Kanske den blir ännu vackrare.

 

Vi söker dig som vill bli aktiv kommunpolitiker!

Den här veckan har jag haft riktigt positiva med några SSU:are om ifall de är intresserade att finns på Socialdemokraternas fullmäktigelista inför näsa mandatperiod. Och, gensvaret har varit bra.

Men, mina samtal räcker inte. Politiken i Finspång står inför utmaningar framåt, den är ingen hemlighet att många politiker börjar komma till åren. Det här gäller inte bara Socialdemokraterna utan är en trend rent generellt. Tror jag vågar påstå att vi inte alls är det partiet som har de störta utmaningar när det gäller föryngring och nyrekrytering. Men, likafullt har vi utmaningar.

Är det då okej att annonsera efter myndiga personer som kan tänka sig ett aktivt politiskt uppdrag efter vaket i september 2018. Och svaret tycker jag är enkelt. Idag lever många (kanske allt för många) en stor del av sitt liv via internet, man chattar med sina vänner, håller kontakt med gamla kollegor och söker efter kärleken via nätet, då måste även politiker kunna sökas online.

Så, här kommer den, min annons:

Att vara politiker är roligt, spännande, stimulerande, lärorikt och även lite tålamodsprövande. Ja, det finns en masa andra ord som också skulle kunna beskriva uppdraget som kommunfullmäktigepolitiker. Vi är idag många, men, vi behöver vara ännu fler. Att få nya aktiva medlemmar är alltid utvecklande för hela partigruppen då nya ögon kan se på frågorna vi diskuterar ur en annan synvinkel.

Kanske är just du sugen på att bli aktiv socialdemokratisk politiker och sitta i Finspångs kommunfullmäktige efter nästa val? I så fall så tycker jag att du ska skicka ett mail till finspang@socialdemokraterna.se och lämna dina kontaktuppgifter så hör valberedningen av sig till dig. Självklart bör du dela Socialdemokratins grundläggande värderingar. Vi ser fram emot att efter valet, tillsammans med, fortsätta det demokratiska arbetet.

Alternativ är att du via FB går in på Socialdemokraterna i Finspångs sida och skickar ett meddelande, du kan också skicka ett meddelande direkt till mig så lovar jag att höra av mig.

Hoppas vi ses snart, för att diskutera politik och fortsätta forma Finspång till ett bra samhälle att bo i, att växa upp i att arbete i och att må bra i. Vi ses!

 

Höstens olika arbetsuppgifter

Finspång Höst och höstens arbete. 

Alltså, för två veckor sedan for jag från Sverige och i söndags landade jag åter. Och jag kan inte förstå hur fort en årstid kan få fäste i tillvaron. När jag åkte fanns den en liten känsla av att sommaren inte riktigt hade lämnat Finspång. Men, nu är det verklige, verkligen, verkligen HÖST. Mycket är vackert, solnedgång i röd, orange och gul-sprakande lövprakt är underbart att njuta av.

Men höst betyder också jobb, i dubbel bemärkelse.

Jag och mina politikerkollegor i Majoriteten SVMP i Finspång håller som bäst på att förbereda den budget vi kommer presentera 16 oktober. Det är mycket olika saker att förhålla sig till och det känns som vanligt att behoven är näst intill oändliga men resurserna är mer ändliga. Finspång befinner sig i en utvecklingsfas där vi växt under ett par år, men just nu finns det inte lägenheter och vi har inte klarat av att få till detaljplaner i den takt vi hade behövt. Det innebär att samtidigt som våra verksamheter behöver få växa kommer inte riktigt befolkningen öka i den takt vi skulle välja för att få ökade skatteintäkter. 2018 kommer handla mycket om att få fram detaljplaner både för byggnationen av villor/radhus men också för hyreshus. Finspång behöver bygga fler hyreshus, efterfrågan på lägenheter finns och självklart vill vi locka en del av de som arbetspendlar in till orten att ta steget att flytta till Finspång.

Höst betyder också att trädgården ska få gå i vila. Jag älskar ju att hålla på i trädgården, längtar till när man får börja på våren och sätta plantor inomhus som sedan får flytta ut. Jag har i år haft mycket pelargonior av olika sorter, mycket olika chili och tomatplantor som gett rikligt med frukt. Men, det här med att plocka bort, sätta i vila för hösten – det är inte alls lika lockande, det är mest ett riktigt tråkgöra.

Så, helgen får gå lite i typiska hösttecken, budget och trädgård. Det ena jobbet med mera glädje än det andra. Sjävklart kommer jag, när vår budget är färdig för presentation även presentera den här. Till dess, håll tillgod med en bild över en del av helgens trädgårdsarbete - plocka av årets sista tomater. 

 

 

 

 

.

En otäck upplevelse

Beirut Har precis landat och checkat in på hotell på Arlanda för att i morgon ta tåget hem mot Östergötland. Har upplevt så mycket glädje men även så mycket förtvivlan. I ögon sett värme, längtan och undran.

Jag har även mött skräck, men inte i de läger vi besökt utan mitt i Beirut på stora ”centrumgatan” Hamra Street. I torsdags, sen eftermiddag, när vi hade gjort det sista officiella besöket för resan hos Röda korset så villa många av oss bli avsläppta just vid Hamra för att ta ut pengar, gatan låg relativt nära hotellet och alla tänkte sig nog att strosa lite affärer, besöka AMT och ta ut pengar och sedan gå mot hotellet för middag.

Vi märke ganska fort att lite längre fram var det någon som hände och väl itutade att inte hamna i demonstrationer så höll vi oss lite åt sidan när vi gick framåt. Hela själva bilgatan var avspärrad, i flera hundra meter, där det stod män klädda i mörka uniformer och skrek olika slagord. Skulle tippa på att de var närmare 1000, som stod uppställda i led som militärer (fast utan vapen, vilket nog var det enda lugnande i denna stund) rad på rad och gjorde olika rörelser och skrek olika slagord.

 

Ibrahim, vår guide berättade att det var ett fascistiskt parti (vilket märktes på deras sätt att agera). Ett av partiets mål är att länderna Libanon, Jordanien, Syrien, Irak och Cypern ska bilda en stark Syrisk stat. Vi gick riktigt fort framåt och förbi, längre fram fanns det kvinnor och män som vajade med stora flaggor och där sjöngs det kampsånger. Det sista vi såg var också små små barn som stod i en gränd och som väntade på att gå med och uppträda i denna otäcka demonstration .

Såklart handlade det om att visa sin styrka och göra oss andra rädda. Ja, jag var rädd, det var mycket obehagligt. Män stod runt om med k-pister inte vet jag om de hörde till partiets organisation eller om de var poliser. Vi fick snabbt hemåt, ingen shopping den dagen. Min rädsla handlade mycket om vad som skulle kunna hända när demonstrationen skulle avslutas och skingras.

 

Jag har inte följt media idag hemma, och vet inte när jag skriver det här hur demonstrationen i Göteborg avlöpte. Men, jag hoppas att vårt samhälle kan klara av att sätta stopp för dessa demonstrationer. Vi ska inte ha människors med nazistiska värderingar demonstrera på våra gator, inga länder ska ha demonstrationer med nazistiska eller fascistiska värderingar.

Det är allt för likt det stöveltramp som hördes på 1930-40 talet. Flaggan som vajar är allt för lik flaggor som vajade på 30-40 talet.

Vi får aldrig låta dålig historia upprepa sig.

 

 

Ps. Det  är inte jag som har fotograferat, jag vågade inte ta fram mobilen för att fota. Det är Dan som varit med på samma resa som jag, tack Dan för bilderna. Ds

Kvinna till kvinna

Beirut Det har varit många besök under resan, ett av besöken var hos organisationen Kvinna till Kvinna och Diakonia. Kvinna till kvinna stödjer över 100 kvinnoorganisationer i fem konfliktdrabbade områden, och ett av de områdena är just området där jag befinner mig , Libanon.

Både Anna och jag har fått medskickade, swishade, pengar till de på flykt i Libanon. Vi fick så pass mycket pengar tillsammans attvi valde, att istället för att köpa en massa saker, skänka dem till en organisation som kan använda den i sitt arbete. Vi valde KAFA, som arbetar med med att ge stöd för kvinnor som utsätts för våld, de har stödcentrum men också skyddsboenden. KAFA stöttas också av Kvinna till Kvinna och det var där genom vi fick vetskap om KAFA.

Det finns bara ett fåtal skyddsboende i Libanon så KAFAs arbete med just detta är mycket betydelsefullt. De har varit drivande i att ta fram en ny nationell lag om våld mot kvinnor och nu arbetar de för att se till att lagen efterföljs. De driver hårt kampanjarbete och har märkt att de som söker hjälp för undkomma våld har ökat mycket. De arbetar också med att öka den allmänna kunskapen i samhället och tillgången på information om våld mot kvinnor, trafficking och prostitution. Anna och jag kommer senare under året få information om hur just era pengar använda och då kommer vi självklart berätta det.

Övriga saker har lämnats till olika organisationer, den syriska flyktingsfamilj (eller de två, Anna och jag besökte olika) fick en del, Kindergarden i Shatila camp fick massa tandborstar och tandkräm, pedagogerna lovade att lära ut till barn (och förhoppningsvis vuxna också) hur man borstar tänderna. Kvinna till kvinna fick underkläder och mensskydd av olika slag, röda kortet fick både kläder och leksaker att fördela där det bäst behövs och ett women center i Burj el Barajneh fick en massa skolmaterial (pennor, block, suddgummin, pennvässare mm) att dela ut till både vuxna och barn som behöver det i deras verksamhet.

Tack alla ni snälla som skickat med både pengar och saker, alla har blivit otroligt glada och det behövs när resurserna man lever av är mycket knappa. Nedan ser ni "skylten" intill ingången till kvinnorcentret i  Burj el Barajneh och det "motto" som de jobbar efter. 

Nu är det snart dags för avfärd hemåt, i morgon vid lunch lämnar vi Beirut och far mot flygplatsen. Jag ser redan fram emot att via Annasbokaresa få komma till Libanon och Beirut igen. 

 

Shattila refugee camp and community shelter

Beirut Resan har fortsatt, bland annat med besök i en ”community shelter” inhyst i botten på en mindre fd shoppingmall. 8 familjer bodde där, de var alla syriska och de flesta hade kommit redan för sex år sedan. Alla familjer med tanken på att de bara skulle vara en kortare stund i Libanon för att sedan återvända. Ingen av familjerna kunde när de kom tänka sig att de skulle stanna så här länge. Familjerna var från samma område, de var alla bönder till yrket. Hade de vetat att de skulle bli kvar så här länge hade de kanske sökt efter bostad belägen utanför staden, som det nu är har de svårt att hitta jobb som matchar deras kunskap.

De åtta familjerna hade ett rum var, på sidan av rummet hade de skåp där de förvarade madrasser, täcken och kuddar, Inga andra möbler fanns. De hade delat möjlighet till tvätt, toalett och matlagning, väldigt primitivt. Mitt i lokalen var en stor gemensamhetsutrymmen, säkert där det hade varit utrymme mellan butikerna tidigare. Lokalen hade tre stora ljusinsläpp från taket, tre stora rundlar, säkert snygga med glas en gång i tiden när det var affärer där, men nu saknades glasen i dessa hål, vilket gör att både regn men även snö om det skulle bli så kallt kommer in i lokalen. Det är en fuktig lokal som för med sig sjukdomar.

 

Här lever mellan 30-40 barn. Familjerna ville allra helst återvända, men idag är det inte alls säkert för dem att göra det. Barnen som vi pratade med berättade att de gick ”second shift” i skolan, dvs eftermiddagsskiftet i de allmänna skolorna. På förmiddagen går de Libanesiska barnen. Alla barn har rätt till skolgång, men av alla de syriska barnen är det bara 60% som går i skola, detta fast de levt massa år i Libanon. Jag har hela tiden en känsla av att Libanon inte är intresserad av att på riktigt förändra situationen. Alla pratar om att regeringen har börjat föra samtal med Syrien, men ”man” kan lätt få en känsla enbart handlar om snabbt återvändande, inte så mycket om hur man faktiskt ska lösa situationen för alla människor utan hem, hur man ska skapa trygghet och ett säkert återvändande. Ett annat exempel är skolan för flyktingar, den drivs med pengar utifrån, inte från landet självt, då skulle det inte bli någon skolgång. Inget för barnens bästa utan; betalar andra kan vi kanske lösa…

Idag har vi också besökt Shattila refugee camp, ett av ganska många läger (det finns 12 officiella läger och 5 gatherings) som palestinier bor i. Lägret innehåller idag höga hus, men från början var det envåningsbyggnader som byggdes för att hysa några tusen flyktingar och sedan har man byggt på både tre, fyra och på några håll fem våningar.

I dag inryms kanske 30 000 människor i området. Det är ingen som riktigt vet har många som bor där. Trånga gränder, inget ljus som kommer in och inte en enda öppen yta för barnen att vara på är vardagen för alla de som bor här. De palestinska flyktingarna är ibland både andra, tredje och fjärde generations flyktingar. De har inte rätt att äga mark, de har inte rätt att jobba med vad som helst, de kan inte röra sig hur som helst (inte ens inom landets gränser). De saknar många av de rättigheter som andra har. Det är tex så att om ett barn som föds här i Palestina fyller 15 så behöver barnet en egen legitimation (mycket viktigt att kunna visa vid olika tillfällen). Legitimationen kan inte utfärdas i Libanon utan 15-åringen måste åka till Syrien för att fixa det, föräldrarna (som redan har legitimation) kan inte följa med till Syrien, för lämnar de Libanon så har de inte rätt att komma in igen. Ja, ni förstår själva hur omöjligt palestiniernas liv blir här i Libanon.

Intrycken är många på resan, det kan i min text ovan verka lite dyster, och visst är det till många och mycket det. Men samtidigt så möter vi så många starka individer & grupper, de jobbar för att förändra situationen, för att bryta invända mönster, de jobbar för att driva opinion mot de som bestämmer. Allt detta gör att man trots tråkigheter i klarar av att se hopp och framtid. Det finns så många människor som vill göra flyktingarnas situation i Libanon bättre, tillsammans gör de ett enastående arbete.

 

 

Ulrika Jeansson är socialdemokratiskt utbildningsråd på min hemort Finspång. Mitt hjärta brinner för skola och utbilning. En mycket viktig fråga för mig är likvärdig skola. I min blogg försöker jag knyta ihop min vardag med mina politiska tankar, jag hoppas att du kan hitta något i mina texter som intresserar dig. Utanför mitt uppdrag som utbildningsråd lägger jag mycket tid på mitt partiuppdrag som ordförande för Socialdemokraterna i Finspång. Ett uppdrag som jag innehar med stor stolthet och som jag försöker förvalta på bästa sätt. Jag bor i Viggestorp i ett litet gult hus med min familj som består av mig, min man och mina två barn. För att må bra måste i livet behöver jag på min fritid få rensa lite ogräs, läsa en bok och gärna resa och uppleva saker.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se