Det hade varit tyst en stund och jag var på väg att resa mig och gå upp. Andetagen hade blivit allt djupare och lugnare och jag var säker på att båda mina barn somnat. Vi hade läst varsin bok, sjungit fyra sånger och räknat till hundra på engelska. På min ena sida låg 7-åringen, på den andra 5-åringen.

Just som jag började den vanliga proceduren med att försiktigt trassla mig loss från små fötter och armar som hakats fast runt min hals och mina ben säger 5-åringen, rakt ut i mörkret.

”Varför kan jag inte se morfar när han sitter på molnen?”

Den där frågan, de där små funderingarna som är så finurliga och ärliga. Och som jag så innerligt önskar att jag hade svar på.

Jag vet inte, svarade jag, det är nog för långt för att vi ska se honom. Men jag är ganska säker på att han ser oss.

”Hur då?”

Ja, hur? Om jag ändå visste.

”Vill han vara där?”

Nej det är jag säker på att han inte vill, men det kan jag inte säga.

Nja, jag tror att han skulle vilja krama oss alla på riktigt, men annars har han det säkert bra.

”Är han rädd?”

Nej, det tror jag inte.

Älskade lilla unge. Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig att reda ut dina tankar.

Tyvärr har 5-åringen aldrig träffat sin morfar, men han tycks ha ett särskilt band till honom ändå för han pratar ofta om honom och vill se bilder.

Det är så stort, nästan vuxet, att fundera på om morfar är rädd, där han är. Om han längtar efter oss. Och i nästa stund, i nästa fråga, är det lilla barnets logik tillbaka;

”Men kan han inte bara hoppa ner till oss?”

Det är så enkelt och logiskt och självklart och smart. Och hoppfullt.

Det är nog för långt, svarar jag eftersom jag inte har något annat att säga.

”Är det farligt?”

Jag vet inte, men det skulle det nog vara.

”Men om han hoppar och är hos oss en stund så kan han bara åka tillbaka upp igen sen”.

Det vore fantastiskt, men jag tror inte att det fungerar.

”För att det är farligt?”

Ja, det vore kanske lite farligt ändå.

Andetagen blir långsammare igen. Jag lyfter undan en väldigt liten men sovtung arm från min mage.

Han somnar, viss om att morfar ser honom. Att han inte är rädd, men att det nog vore lite farligt att hoppa ner till oss.

Jag önskar att svaren stämmer. Det är i alla fall allt jag kan ge dig, min lille tänkare.

Nästa kväll ligger vi tysta i mörkret igen.

"Mamma?"

Ja?

"Visst finns det dinosaurier i andra länder?"

Nej.

"Har dom stora tänder?"

Jag sa ju att det inte finns några...

"Jag vet, men har dom stora tänder?"

Jag rustar mig för olika funderingar varje kväll.

Jag älskar dig, min skatt. Det kan jag i alla fall svara på, dag som natt, men just den frågan lovar jag att du aldrig ska behöva ställa.