Bandet traskar in, åtta man starka i kostym. Damn! lägger en rejäl grund av funk som Timbuktu lätt ansluter till.
Det är inte mycket standardhiphop kvar i Timbuktu, ändå känns han mer hiphop än någonsin. Ärligt och respektfullt berättar han sina historier med sång och rap, alltid med fin ordlek och finess. Att Damn! får dela Timbuktus resa och utveckling är välförtjänt. Med nördprecision väljer de rätt takt, synthljud och blåsarr och trollar ihop ett maffigt, själfullt sväng. Som hyllning tillbaka får de en allsång från hela publiken, korrekt återskapad på skårrande skånska.