Under den arabiska våren blev det tydligt att Sverige stod på fel sida. Vi hade i flera fall sålt krigsmateriel, eller velat sälja krigsmateriel, till just de diktaturer som människor vände sig emot. Vi hade sålt till Ben Alis Tunisien, Mubaraks Egypten och så sent som hösten 2009 hade handelsminister Ewa Björling lett en delegation för att sälja krigsmateriel till Khaddaffis Libyen.

Under trycket av en stark opinion började flera partier driva frågan om demokratikriterium i vapenexporten betydligt mera aktivt än tidigare och en klar majoritet i riksdagen gav i maj regeringen uppdraget att komma med förslag till ny lagstiftning.

Syftet var att begränsa exporten.

Men sju månader senare har inget hänt och handelsministern kan inte ens säga när direktiven, alltså instruktionerna till en utredare, blir klara. Än värre är att exporten av krigsmateriel till kvarvarande diktaturer fortsätter.

Under sommaren och hösten har Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gett tillstånd för utförsel av krigsmateriel till både Saudiarabien och Bahrain.

Saudiarabien använder stympning som en bestraffningsmetod, bland annat mot homosexuella. Man har också skickat soldater till grannlandet Bahrain för att med våld slå ner de folkliga kraven på demokrati.

Trots detta fortsätter den svenska regeringen att stå på förtryckarnas sida. Det kan bli mycket dyrt, såväl moraliskt som ekonomiskt, när det är helt andra regeringar som styr i Nordafrika och Mellanöstern.

Vi behöver en ny lagstiftning för exporten av krigsmateriel snarast. Och det behöver vara en lagstiftning som tar högtidstalen om demokrati och mänskliga rättigheter på fullaste allvar. Allt annat riskerar att allvarligt skada Sveriges framtida roll i regionen.