Äntligen har utredningen som ska se över reglerna för den svenska vapenexporten påbörjat sitt arbete. Det tog över ett år att komma igång och utredningen har fått över två år, till december 2014, på sig att bli klar, lagom för att dess förslag inte ska riskera att bli en valfråga.

Utöver tidsaspekten ser jag tre orosmoln. För det första är det oroväckande att företrädare för regeringen, som försvarsminister Karin Enström, har så svårt att kalla en diktatur för en diktatur. Det är faktiskt inte särskilt svårt att säga vilket land som är vad. Regering och riksdag ställer sig bakom en definition på demokrati som dels omfattar processen, det vill säga sådant som rösträtt och fria val, dels respekt för väsentliga mänskliga rättigheter. Det finns flera internationella institut som granskar hur världens länder lever upp till detta.

För det andra fortsätter vapenexporten till diktaturer, trots att en majoritet i riksdagen vill ha ett demokratikriterium och trots alla avslöjanden som varit. Enligt statistik från ISP, den myndighet som gett tillstånden, exporterade Sverige krigsmateriel under första halvåret 2012 bland annat till Saudiarabien, Bahrain, Brunei och Förenade Arabemiraten. Exakt omfattning har inte redovisats, men det har rapporterats om en försäljning av tre militärfartyg till Arabemiraten.

För det tredje - frågan om följdleveranser. Vid samtal med ISP:s generaldirektör i somras sade han att det inte getts några nya tillstånd till Saudiarabien i år. Det är bra och rimligt så länge utredningen pågår, men problemet är att det
i stället sker omfattande följdleveranser som kan gälla många miljoner och pågå i flera decennier. Tyvärr talar utredningsdirektiven om att nya regler inte ska gälla retroaktivt, men framöver behöver det finnas en tidsgräns för när det krävs
i alla fall någon form av avstämning.

Glädjande däremot är att utredningen fått
i uppdrag att se hur öppenheten och transparensen kan öka. Exportkontrollrådet, där representanter för alla riksdagspartier finns med, nämns särskilt, vilket är nödvändigt då öppenheten
i dag är närmast obefintlig. Det offentliggörs inga protokoll och ledamöterna får inte berätta vilka råd som ges, inte ens för sina egna partivänner
i riksdagen. Då detta allvarligt försvårar ett rimligt ansvarsutkrävande är behovet av förändring stort.

Det var en överenskommelse mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna som drev fram utredningen i syfte att skärpa exportkontrollen. Nu är det upp till bevis för att se till att vi får tydliga och trovärdiga regler. Att exportera till diktaturer som använder krigsmaterielen mot sin egen befolkning och för att slå ner demokratirörelser i grannländer är inte förenligt med att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter.