Värre var behandlingen av det civila försvaret, som ju i praktiken lades ned.
Det civila försvaret ska skydda och värna civilbefolkning och viktiga samhällsfunktioner. Nedläggningen motiverades av våra politiker på 90- och 00-talen med att man bedömde risken för ett väpnat angrepp på Sverige som försumbar. Få såg Ryssland som ett hot. Då. Vi som skulle försvara vårt land degraderades av en statsminister till ”särintressen”.
Även utifrån dessa politiska vanföreställningar var beslutet att lägga ner civilförsvaret fel. Detta ska ju inte enbart skydda under väpnade angrepp utan också vid andra kriser. Vilka sådana kan vara har vi redan sett. Pandemier, terrorhot, gängbrottslighet, skogsbränder och andra miljökatastrofer har blivit vardag.
Nu är plötsligt civilförsvaret angeläget igen. Det är bra. Men det brådskar. Svårt sjuka måste få vård även om vi drabbas av en mer omfattande och svår pandemi än den senast. Människor måste kunna lita på att transporter och annan kommunikation fungerar även under extrema förhållanden. Livsmedelsförsörjning ska klaras även vid cyberattacker och krig.
Ansvaret för civilförsvaret ligger i huvudsak på länsstyrelserna och kommunerna, organiserade i så kallade civilområden. Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län bildar ett sådant civilområde, med Östergötlands landshövding som chef.
Det är ett civilområde med en utsatt position. Det är endast 50 mil från Kaliningrad till Norrköping. De ryska Iskander-robotar, med kapacitet för kärnvapen, som är permanent placerade där, når stora delar av Östergötland och övriga civilområdet. En attack med ballistiska robotar och kryssningsrobotar är mycket svår att försvara sig emot.
Den förödelse och påfrestning på vårt samhälle som detta skulle innebära är svår att föreställa sig.
Som stöd i uppbyggnaden av civilförsvaret ska regioner och kommuner enligt lagar och förordningar göra så kallade risk- och sårbarhetsanalyser.
Vid en granskning har jag funnit att medan våra politiker och ledande militärer, med all rätt, varnar för att det faktiskt kan bli krig i Sverige, hänger inte flera av dessa risk- och sårbarhetsanalyser med. De omfattar ofta tyvärr bara vad som historiskt har hänt, inte vad som skulle komma att hända i vår allt osäkrare värld.
Jag är inte ensam i min analys. Bristerna har också uppmärksammats av det statliga RISE, Research Institute of Sweden i en studie av forskaren Kerstin Eriksson.
Jag menar att arbetet med att ge förutsättningar för att skydda civilbefolkning och viktiga samhällsfunktioner måste intensifieras.
- Nationella, enhetliga standarder för risk- och sårbarhetshanteringen bör utformas och implementeras. Detta gäller i synnerhet dimensionerade händelser för krigsfara och krig.
- Obligatoriska och frekventa uppdateringar måste ske i ett utvecklat digitalt stöd i form av program som medger visualisering av kriser och krisförlopp.
- Graderade krav bör tas fram centralt för att mäta regioners och kommuners förmåga att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner.
Låter vi talet om civilförsvarets betydelse stanna vid vackra ord eller vid vaga och alltför långsiktiga målsättningar är det att förringa vårt samhälles sårbarhet. Det är hög tid att agera ansvarsfullt och strategiskt för att möta de utmaningar som kan dyka upp, inte bara de som vi känner.