Att inte kunna besöka en myndighet. Att inte kunna arbeta på en myndighet. Att inte känna sig välkommen på grund av att miljön är otillgänglig. Så ser situationen ut för ett stort antal personer
i Sverige som har en funktionsnedsättning, till exempel de med nedsatt rörelseförmåga, syn- och hörselnedsättningar och allergiker. Detta trots att det sedan drygt tio år finns en förordning som innebär att det ska vara möjligt för alla, oavsett funktionsförmåga, att både arbeta på myndigheten och besöka den.

Handisam har uppdraget att följa upp i vilken utsträckning myndigheterna lever upp till förordningen. I en ny enkätundersökning konstaterar vi att endast sex av 275 myndigheter uppfyller våra 13 kriterier för grundläggande tillgänglighet, bland annat Diskrimineringsombudsmannen, Göteborgs universitet, Post- och telestyrelsen, Statskontoret och Valmyndigheten.

Ingen polismyndighet, domstol, museum eller länsstyrelse lever upp till kraven. Mer än en tredjedel av myndigheterna uppfyller inte ens hälften av de 13 kriterierna. Så många som 94 myndigheter har till och med backat i det grundläggande tillgänglighetsarbetet. Det finns dock ljusglimtar. Enskilda myndigheter som exempelvis Läkemedelsverket, Barnombudsmannen och Transportstyrelsen har gjort stora framsteg.

Men jag hade förväntat mig mer. Inte minst med tanke på det politiska tryck som i dag finns kring tillgänglighetsfrågan. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige ställt sig bakom, är tillgänglighet en princip som går igenom hela konventionen. I regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderspolitiken är ökad fysisk tillgänglighet ett av de prioriterade områdena. Staten har här ett stort ansvar att vara ett föredöme för andra.

Våra erfarenheter visar att det som är avgörande för ett framgångsrikt resultat är att ledningen på en myndighet beslutar att strukturera tillgänglighetsarbetet. Det handlar om att ta fram en handlingsplan och se till att någon eller några samordnar arbetet. Vår undersökning visar dock att nästan var tredje myndighet inte har en färdig handlingsplan för sitt tillgänglighetsarbete. Fyra av tio har inte utsett en samordnare för att förbättra tillgängligheten.

Små åtgärder kan göra en avgörande skillnad. En nedsänkt receptionsdisk underlättar för att kommunicera med en person som använder rullstol. Markerade glasrutor och kontrastmarkerade trappor gör det lättare för personer med nedsatt syn. Om myndigheten undviker parfym och doftande blommor är det också möjligt för dem med svår allergi att vistas och arbeta där. Det som är bra för personer med funktionsnedsättning är också bra för alla andra. Några exempel är bussar med låga golv, lättlästa teckensnitt och rökfria miljöer.

Antingen strävar vi efter ett samhälle som omfattar hela befolkningen. Eller så väljer vi ett samhälle där många utesluts. Vad väljer du?