I NT-ledare 22/8 kallas förslaget om att börja ta ut fastighetsskatt utifrån yta i stället för taxeringsvärde en "reform i rätt riktning". Men är det verkligen rimligt att ett stort ruckel långt från centrum beskattas hårdare än en ett litet hypermodernt hus där allt finns på gångavstånd? (Och den motsättningen uppstår i alla de tre föreslagna zonerna.) Tycker man inte det så är det naturligt att göra tummen ner till förslaget om kvadratmeterskatt.

Som lök på laxen kan konstateras att den enkelhet som påstås vara fördelen är en ren chimär. Det är inte svårt att föreställa sig rejält schackrande om vad som ska gälla som bostadsyta. Vi kan räkna med mycket stora garage och mycket små vardagsrum framöver om utredningsförslaget blir verklighet.

De skeptiska kommentarer som redan kommit från ledande politiker talar dock för att tanken aldrig ens når riksdagens bord. Det vore dock tråkigt om det samfällda sågandet innebär att den ursprungliga idén om att avskaffa dagens system med tämligen godtyckligt åsatta taxeringsvärden glöms bort.

Den tekniska diskussionen om hur en eventuell fastighetsskatt tas ut på bästa (eller egentligen minst dåliga) sätt bör heller inte tillåtas skymma den större frågan om skattens berättigande över huvud taget. Förespråkarna för en fastighetsskatt gör det ofta väldigt lätt för sig genom att utan vidare fastslå att det är en stabil skattebas och en skatt utan stora snedvridande effekter på samhällsekonomin. "Fastighetsskatt finns
i många andra länder" är ett annat återkommande påpekande. Men det är ju inte ett argument
i sig. Dödsstraff finns också i många andra
länder.

Att det tekniskt går att ta ut skatt på saker är inte ett tillräckligt skäl att göra det. Man måste också kunna ge ett rimligt motiv till själva beskattningen. Detta brukar vara antingen att det produceras någon form av positivt värde varav det är rimligt att en del avsätts till våra gemensamma angelägenheter eller att det produceras någon form av negativt värde där skatten kan användas dels för att kompensera för detta dels motverka det oönskade beteendet.

Inget av detta är tillämpligt på fastigheter. Att bo ger inga pengar i handen och skatten måste därför betalas med det som blivit över av lön eller pension när alla andra skatter dragits. (Koppling till taxeringsvärdet gör dessutom att skatten stiger år för år när grannhusen säljs till allt högre priser, vilket ju inte på något sätt ökar standarden för den som bor kvar i sitt.) Riktigt snusförnuftiga ekonomer brukar tala om att det finns en dold intäkt eftersom man skulle kunna hyra ut huset till någon annan om man inte bodde där själv.

Men med den logiken borde vi ju sluta beskatta faktiska inkomster över huvud taget och i stället beskatta var och en efter den inkomst vederbörande skulle kunna ha haft. Om man bara hade läst läxorna lite flitigare, gått upp en timme tidigare på morgnarna eller kommit sig för att söka det där chefsjobbet.

När Skattebetalarnas Förening förespråkar ett avskaffande av fastighetsskatten i alla dess former handlar det alltså inte om populism. Utan om det enkla konstaterandet att det inte finns några hållbara argument för uttaget av densamma.