Lars Stjernkvists strävan att bejaka allt och alla är och förblir bara ord om det inte finns någon förlängning i handling. I det här fallet kan man inte stå med en fot i vardera lägret och samtidigt klia sig i huvudet.

Man måste ta ställning.

Om man gläds åt ett starkt engagemang måste förutsättningarna för detta vårdas och vi medborgare måste med nödvändighet uppleva att det har betydelse att engagera sig.

Utanför Rådhuset är det svårt att hitta något stöd för huset. I mina över 400 intervjuer om hur människor förhåller sig till planerna på att bygga i Strömparken, cirka 90 procent emot och cirka två procent för, är det påtagliga intrycket hur desillusionerat och uppgivet många upplever möjligheten att påverka.

Ett mycket vanligt svar har varit: "Det är ingen idé. De gör ändå som de vill".

För mig är det mycket svårt att förstå hur socialdemokrater utifrån sin ideologi kan driva det här projektet, där välbeställda människor får sina hyror subventionerade och där fastighetsvärdet omedelbart måste skrivas ned.

Det ger hyresgästerna ett gyllene tillfälle att göra ett klipp genom att omvandla hyresrätten till en bostadsrätt i en fastighet där det bokförda värdet ligger långt under produktionsvärdet.

Det krävs bara att 24 av de 35 hyresgästerna är överens och i förlängningen innebär det att vi medborgare får bära kostnaderna.

Politiker och Hyresbostäder hävdar att all nyproduktion av bostadsfastigheter omedelbart måste skrivas ner värdemässigt. Jag kontaktade Lundbergs för att få reda på om det påståendet var med sanningen överensstämmande. Man svarade mycket tydligt att all produktion av bostadsfastigheter räknas hem hos dem.

Kommunen tänker uppenbarligen täcka underskottet i sitt ekonomiska äventyr med skattemedel. Däremot kan ett företag med ett långsiktigt perspektiv naturligtvis inte arbeta utifrån de principer som gällde för Ebberöds Bank.

Samtidigt måste kommunen skära ner inom kärnverksamheter av ekonomiska skäl. Lars är en duktig retoriker och i en debattartikel i NT den 26/7 uttalade han ett önskemål om en saklig debatt. Då bör han själv leva upp till sin egen förväntan och använda sin avundsvärda förmåga med ansvar och inte som ett verktyg för att dölja och desinformera.

Olle Johansson och Håkan Liljeblad menar att ljus och restauranger bidrar till att öka tryggheten i parken och att det motiverar att huset byggs. Min erfarenhet säger mig att där människor samlas uppstår problem.

Själv bor jag i närheten av före detta Palace och vi hade ständigt bråk och oväsen, trots belysning och restaurang.

När våra barn var tonåringar och fortfarande bodde hemma hos oss föräldrar varnade vi för de platser Olle och Håkan beskriver som tryggare. Fortfarande uppmanar vi dem till försiktighet
i närheten av dessa ställen för att inte bli offer för det oprovocerade våldet.

Jag promenerar genom Strömparken många gånger varje dag och även kvällstid och jag har aldrig upplevt mig otrygg där.

Slutligen frågan: "Var går gränsen för en park?" För mig är Strömparken mycket större än vad kartan visar.