När regeringen nyligen presenterade budgetpropositionen för 2013 gick Socialdemokraterna till angrepp och anklagade regeringen för att inte leva upp till överskottsmålet, det vill säga kravet på stabila statsfinanser.

I kölvattnet av 90-talskrisen genomfördes ett antal genomgripande och mycket viktiga reformer för att motverka att något liknande ska kunna inträffa igen. En av dessa reformer innebar att ett finanspolitiskt ramverk inrättades och däri ligger det så kallade överskottsmålet. Det innebär att statens budget över en konjunkturcykel ska visa ett överskott motsvarande en procent av bruttonationalprodukten, BNP.

Det är överskottsmålet som striden nu gäller. I budgeten för 2013, som innehåller utgifter på 837 miljarder kronor, räknar regeringen med ett litet underskott, cirka åtta miljarder kronor. I utgifterna ingår nya satsningar som regeringen föreslår på omkring 23 miljarder kronor. Det handlar bland annat om investeringar i vägar, järnvägar och forskning samt en sänkning av bolagsskatten från 26,3 till 22 procent. Dessutom finns satsningar på svaga grupper för att slå vakt om sammanhållningen i samhället, till exempel höjt bostadstillägg för pensionärer och förbättringar av föräldraförsäkringen.

S hävdar att detta lilla underskott gör att det inte blir möjligt att nå överskottsmålet. Det är ett opportunistiskt utspel som enbart syftar till att undergräva Anders Borgs trovärdighet som ansvarstagande finansminister. Alla tidigare år har Socialdemokraterna klagat på att regeringen satsat för lite, nu har de tvärvänt och vill bromsa
i uppförsbacke, trots att Sverige med regeringens budget har de troligen starkaste statsfinanserna i hela EU och trots att även S budgeterar med ett underskott. Oppositionens kritik bygger på en mekanisk analys som helt bortser från hur överskottsmålet faktiskt är uppbyggt.

Det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet bygger på tanken att man i lågkonjunktur kan tillåta sig vissa underskott, som sedan ska tas igen när konjunkturen blir bättre. I världsekonomin råder i praktiken lågkonjunktur sedan 2008. Detta är den värsta och längsta nedgången i världsekonomin sedan 1930-talet och många länder i Europa kommer att få kämpa länge för att komma igen. I det läget är det klokt att göra investeringar som bygger Sverige starkt för framtiden. Regeringen håller ekonomin i strama tyglar, men satsar i lågkonjunktur för att bygga Sverige starkare. Det är ansvarsfullt, framtidsinriktat och klokt.