För många elever hoppar av skolan i förtid. En tredjedel av gymnasieeleverna i en årskull fullföljer inte sin utbildning. Detta är ett stort bekymmer för den svenska skolan. Framförallt är det utanför de större städerna som det skapar stora problem. En ofullständig gymnasieutbildning försvårar ett aktivt deltagande i såväl yrkes- som samhällslivet. Det är kostsamt för både eleven och samhället i stort.

Vi vet att avhopp ofta föregås av hög frånvaro. Av den anledningen är det helt avgörande att skolan på ett mycket bättre sätt än i dag jobbar med att minska skolket och öka närvaron. För självklart är det viktigt att alla elever är på plats
i skolan och på lektionerna. Regeringens insatser för att minska frånvaron har inte visat sig vara effektiva. Fler elever klarar sig inte igenom skolan i dag, efter sex år med Jan Björklund (FP) som utbildningsminister än innan han tillträdde sin post.

Jan Björklund har under sina år som utbildningsminister snarare stängt dörren för allt fler elever. Hans senaste lösning är att korta gymnasiet till att bara vara ett till två år för de elever som har svårt att orka ta sig genom skolan. Ovanpå det skär regeringen ned på gymnasieskolan med 3,4 miljarder de kommande fyra åren. Det motsvarar väldigt många lärartjänster. I praktiken går Björklunds politik ut på sänkta förväntningar på såväl skolan som eleverna.

I dag har vi en skolpolitik som gör att skolorna saknar förutsättningar att säkerställa att de elever som börjar också kommer ut på andra sidan, med mössan på huvudet, mot studentfest och framtidstro.

Nationell statistik visar att två tredjedelar av de unga som hoppar av gymnasiet gör det under det sista året. En betydande andel av de eleverna har då nästan klarat behörighetskraven. Avhoppen beror alltså på andra faktorer än elevens förmåga att klara målen, menar exempelvis Skolverket. Ofta anges skoltrötthet som förklaring till varför elever väljer att hoppa av skolan. Men det är en förenklad förklaring.

Vi som jobbar med skolan måste ta avhopp och hög frånvaro på största allvar. Det kräver ett politiskt samtal om skolans förutsättningar bortom ordningsbetyg, indragna studiemedel och ettåriga gymnasieprogram. Skolorna måste
i sin tur arbeta övergripande och förebyggande för att öka elevernas närvaro. Det förutsätter en regelbunden granskning av den egna skolans organisation och innehåll, baserad på kunskap om de faktorer som främjar elevers lärande och utveckling.

Som skolpolitiker måste vi ställa krav på att det bedrivs ett arbete på skolorna för att få alla elever att vilja gå dit och trivas. Elevhälsans roll blir i det här avseendet också viktig. Samverkan och kontakt med hemmet är av lika stor betydelse.

Gymnasieutbildning är en stor investering för samhället och för eleven som satsar både sin tid och sina förhoppningar för framtiden. Arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i gymnasieskolan är helt avgörande för att svensk skola som helhet ska lyckas.