I NT:s ledare 20/10 framställs att Sjöfartsverket i all hast och helt på egen hand skulle ha tecknat avtal om att köpa nya räddningshelikoptrar, trots att Försvarsmakten har nio stycken Super Pumor som står oanvända och bara väntar på att tas i bruk i svensk sjö- och flygräddning. Anledningen skulle vara revirpink och att förhindra att ansvaret för verksamheten flyttas till Kustbevakningen, som en statlig utredning föreslår. Inget kan vara mer felaktigt.
Förra veckan blev det äntligen klart med förvärvet av våra nya räddningshelikoptrar. En resurs som är avgörande för att vi ska kunna genomföra en av våra allra viktigaste verksamheter, nämligen att undsätta nödställda i vår sjö- och flygräddningsverksamhet. Vi räddar liv, helt enkelt.
Ett förvärv av den här typen, särskilt inom statlig verksamhet, är inget som sker lättvindigt. Sanningen är att den process som har föregått Sjöfartsverkets upphandling har pågått under närmare fyra års tid. Vi har i samverkan med vårt eget departement (näringsdepartementet), andra berörda departement och myndigheter (som Försvarsmakten) kommit fram till att detta är den enda möjliga lösningen.
De Super Pumor "i gott skick" (Hkp 10) som enligt ledaren bara "väntar på" att tas i bruk för sjö- och flygräddning finns i verkligheten inte. Försvarsmakten har själv utrett framtiden för Hkp 10 och kommit till slutsatsen att det inte är ekonomiskt försvarbart att livstidsförlänga systemet, som har drygt 25 år på nacken. Fem av helikoptrarna är ommodifierade för annan verksamhet och fortfarande i högsta grad aktiva i Försvarsmaktens verksamhet, bland annat i Afghanistan.
Att återmodifiera dessa för sjö- och flygräddning, när de vid okänt framtida datum fasas ut från Försvarsmakten, skulle bli oerhört kostsamt. Det är dessutom osäkert om de över huvud taget skulle vara möjliga att certifiera för civil verksamhet och vad det skulle kosta. Vidare saknar de utrustning som Sjöfartsverket anser krävs i en helikopter för sjö- och flygräddning.
Dessutom är Hkp 10 betydligt dyrare i drift. De kostar mer än dubbelt så mycket per flygtimme, kräver ytterligare personal och har ett dyrare underhåll. Vår investering är intjänad på några få år, och då har vi ändå inte räknat in kostnaden för livstidsförlängning eller ommodifiering som krävs vid användning av Hkp 10. Det är inte heller skattebetalarna som betalar vår investering, eftersom vi inte får några anslag för investeringar. Som all annan verksamhet Sjöfartsverket bedriver är det handelssjöfarten som står för den stora majoriteten av våra intäkter.
De helikoptrar som utredningen pekar på som möjliga är dessutom Försvarsmaktens nya NH90, inte Hkp 10. De är inte levererade, dras med stora förseningar och är inte beställda i en version för sjö- och flygräddning. Att förvärva nya helikoptrar för sjö- och flygräddningen är därför både kostnadseffektivt och långsiktigt hållbart ur både ett operativt och finansiellt perspektiv.