Norska nobelkommitténs beslut att utdela årets fredspris till Europeiska Unionen har föranlett mig se på hur EU sköter sina uppdrag på västra Balkan, i första hand Kosovo. Jag skulle vara djupt orättvis om jag inte medgav att det finns positiva inslag i den allmänna EU-politiken. Även om EU i första hand inriktar sig på ekonomiska intressen kan även sådana bidra till att tygla nationalism och läka gamla sår som i relationen Frankrike-Tyskland. Men de alltför många svarta fläckarna förstör helhetsbilden. Och som så ofta faller historiens skugga över nutiden.

Europas försyndelser på Balkan är många. Det räcker med att citera vad Wikipedia säger om resultatet av Londonkonferensen 1912-1913, som skapade de nya gränserna på Balkan: "Genom de beslut som fattades och genom påtryckningar från Grekland och Serbien hamnade hälften av det territorium, som hade övervägande albansk befolkning, utanför den nya statens gränser...Kosovo gavs till Serbien, Chameria till Grekland." Den 28 november firar denna splittrade nation, uppdelad på sex stater, 100-årsminnet av staten Albaniens tillblivelse.

Men åter till nutiden. Genom EU-organet Eulex har EU, som efterträdde FN och dess Unmik
i Kosovo, utövat ett protektorat i Kosovo. För trots en del goda internationella insatser i fråga om Kosovo så förstörs bilden främst genom grundfelet i EU:s attityd gentemot Serbien, vidare genom att alltför många av de utländska hjälparbetarna varit rena lycksökare. Och vad som skedde sedan Nato-bombningarna mot Serbien 1999 tvingat Belgrad på knä var skandalöst.

Serbien tvangs inte eller fick inte chansen att göra upp med sitt förflutna och lägga grunden till demokrati i ett land som alltid levt under despotism och diktatur. Starka krafter i London, Paris och Moskva visade samma beteende som föregångarna för nära hundra år sedan på Londonkonferensen: Var och en såg till sin favorit och Serbien gick vidare för att bli kandidat till EU-medlemskap. Här tar man sig för pannan.

Hur skulle det som jämförelse ha gått 1945, om de allierade gjort halt vid Tysklands gräns, tvingat fram en kapitulation, men låtit Tyskland fortsätta under nazistiskt styre, efter att ha lämnat ut ett par syndabockar som krigsförbrytare? Vilken demokratisering av Tyskland skulle det ha inneburit?