2011 samlade Påskuppropet tusentals människor på flera orter i Sverige i protest mot villkoren för sjuka och arbetslösa. 2012 hölls manifestationer igen, den gången under namnet Solrosuppropet, som blivit det nya samlingsnamnet då vår manifestation också innefattade protest mot Fas 3. Den gången var skalan mindre, vilket var förväntat, men i gengäld blev manifestationen början till den uppföljande verksamhet flera av oss hade saknat efter Påskuppropet. Vi såg att det krävs mer än en manifestation på ett torg för att skapa tryck på beslutsfattarna, och öka medvetenheten hos allmänheten.
Det är 2013 nu, och inte särskilt mycket har förändrats. Vi hör regelbundet berättelser som nu nyligen, när en cancersjuk blivit avkrävd läkarintyg med uppskattat dödsdatum av sin handläggare för att få sjukpenning. Att försäkringskassan pudlade efter att media uppmärksammade det hela, och bedyrade att det var ett enskilt misstag, känns inte trovärdigt. Det behövs inte särskilt djuplodande research för att hitta en överväldigande mängd liknande "enskilda fall". Att F-kassan fått bakläxa angående sina bedömningar hela vägen upp till högsta förvaltningsdomstolen, eller att makthavarna gjort små, kosmetiska förändringar av villkoren, har inte förbättrat situationen nämnvärt.
Över 30 000 människor står utanför arbetsmarknaden i åtgärden Fas 3, där arbetslösa utför riktiga eller meningslösa jobb, för aktivitetsstöd eller försörjningsstöd, medan anordnaren får 5 000 kronor i månaden för att sysselsätta en arbetslös. Fas 3 är Sveriges största "arbetsgivare" just nu, och växer, trots beslut om att inte fler skulle placeras där.
Vi arbetar vidare, nu närmast med ett torgmöte i Norrköping den 4 maj. Vi gör det inte för att säga "det är nog nu", för det har det varit sedan före den första samlingen 2011. Vi gör det inte heller för att uppmärksamma den inhumana politik som skapat den situation vi befinner oss i, för den bör vara uppenbar för de allra flesta som inte bott under en sten de senaste åren. Vi gör det för att vi måste.
För att vi tror att tystnad kommer att leda till ytterligare försämringar. För att det behövs en samlande kraft. För att få ut människors berättelser när de inte längre har samma nyhetsvärde, som när de första rubrikerna om svårt sjuka, som bedömdes "arbetsföra" och nekades ersättning, spred sig i media. Vi tänker fortsätta synas, på torgmöten, på nätet, i debatter och på tidningarnas insändarsidor. Allt för att alla måste inse att ingen är immun. Immun mot arbetslöshet och sjukdom. Alla kan drabbas, eller känner någon som har eller kommer att drabbas.
Frågan om villkoren för de sjuka och de arbetslösa är ett allmänintresse. Detta berör oss alla, och är för viktigt för att helt ägas av de partier som tillsammans skapat situationen. Det behövs ett brett offentligt samtal som inte begränsas av partipolitisk bekvämlighet, där krav formuleras och bärs upp underifrån av oss berörda, snarare än av någon PR-konsult som har opinionssiffror som högsta prioritet.