På den tiden var jag riksdagsledamot, ett uppdrag som präglades av 90-talets ekonomiska kris och alla förlorade jobb, inte minst i mitt Norrköping. Jag lyssnade, harklade mig, och när hon hämtade andan lyckades jag sticka in att jag förstod hennes oro för jobben.
Nej, hon ville inte prata jobb, utan hon var orolig för IFK Norrköpings prekära läge i fotbollstabellen. Hon var ingen stor fantast, besökte inga matcher, men hon ville inte att Norrköping skulle förlora det som rimligen ingen ondskefull omvärld borde kunna ta ifrån oss.
Just föreningslivet och inte minst IFK Norrköping nämndes av många när jag för en tid sedan gjorde en liten enkät bland vänner och bekanta om vad de ser som särskilt värdefullt i vår kommun, vad som gör oss till stolta Norrköpingsbor. Det vanligaste svaret var nog Industrilandskapet, själva miljön och alla verksamheter som utvecklats i de gamla fabrikslokalerna. Andra nämnde stadens lungor, parkerna och närheten till havet och vattnet. De gula spårvagnarna nämndes förstås. Väldigt många tog upp kulturlivet och jag är väl medveten om att svaren präglas av min vänkrets och är allt annat än vetenskapliga.
Jag ställde den här frågan av två skäl. Det första är att jag tror att städer och kommuner har en slags själ. Visst, skillnaderna mellan olika platser ska inte överdrivas. Oavsett om du bor i Umeå eller Norrköping är det viktigt med en fungerande äldreomsorg och bra skolor.
Politik är ett hantverk och det är ungefär samma hantverk i Norrköping och Umeå. Men det finns trots allt en del skillnader, som inte får underskattas. Alla städer och kommuner har en historia som på gott och ont präglar dagens verklighet. En del av den bakgrunden förklarar varför vissa verksamheter och företeelser förefaller trivas särskilt bra i just den här miljön.
Det är det här som förklarar, tror jag, varför Norrköping med små medel blev en framgångsrik filmstad på väldigt kort tid. Här fanns redan ett kulturliv och en tradition som gav näring till en ny bransch. Och med risk för att låta elak, i vår grannstad har det satsats mångmiljonbelopp för att få ett elitlag i herrfotboll och som bekant har det inte gått särskilt bra.
Det är väl det här som ekonomer brukar beskriva som komparativa fördelar och jag tror att det är de här fördelarna som gör att vi är många som delar en särskild slags stolthet alldeles oavsett var vi bor. För mig handlar politik i väldigt stor utsträckning om att finna balansen mellan det som är viktigt att vårda och det som behöver förändras.
Jag ställde den där frågan också av ett annat skäl, nämligen att jag inte har en aning om vad den nuvarande kommunledningen känner stolthet över. Jo, visst har det pratats kommunalpolitik mer än någonsin under senare tid. Det är väl bekant att övriga i den politiska ledningen vill bli av med Reidar Svedahl, och jag delar den uppfattningen och hoppas att det snart sätts punkt för den historien.
Kommunens ekonomi har också varit ett hett ämne, och även om jag har synpunkter på var och hur det sparas är jag den förste att förstå att det måste sparas när lågkonjuktur och inflation gräver djupa hål i alla kommuners kassor.
Men jag blir inte riktigt klok på vad Sophia Jarl (M) och övriga ser för stad och kommun bortom bråken och budgetbesparingarna.
Missförstå mig inte, jag hävdar inte att kommunen alltid måste vara skyldig att ösa pengar över verksamheter som människor gillar. Vad jag försöker säga är att alla samhällen mår bra av att det finns en hyfsat gemensam uppfattning om vad som är värt att bevara och vad som behöver förändras. Vad det finns för företeelser som gör oss till stolta invånare.
Åter till den äldre damen; hon förväntade sig inte att jag skulle lova ge mer pengar till IFK Norrköping men om jag hade avfärdat henne som en bortskämd elitkramare, då är jag helt säker på att hon hade blivit rädd på riktigt.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent