– Och där på väggen har vi vår teve, säger hon och sätter på en film från ett hjälpprojekt i Etiopien.

En av personerna på filmen är Birgit själv.

– Så folk här i butiken ser att vi är där! Många tror ju annars att sån här hjälp inte kommer fram.

Det är hon noga med att betona, att här går alla pengar till dem som behöver dem. Här görs det skillnad. Det står till och med på hennes tröja.

Birgit letar upp exakta siffror. Under 2016 sålde Etiopienhjälpen i Skärblacka varor för nästan 1 174 000 kronor. Totalt betalade man ut 1 192 013 kronor till olika projekt i Etiopien, då ingår lite fadderbidrag och företagssponsring bland annat.

Birgit är så entusiastisk att det gäller att hänga med i svängarna när hon berättar. Till exempel om hur dåvarande Parkskolan i Skärblacka revs i slutet av 1980-talet under hennes projektledarskap, och en massa ideella krafter i Skärblacka såg till att skolbänkar och byggmaterial fraktades till Etiopien för att bli Bethlehem School. De hade lyckats samla ihop 200 000 kronor till projektet vilket fick Sida att bidra med 800 000. Namnet på skolan togs eftersom många barn från barnhemmet Bethlehem Orphanage skulle gå där.

Var kommer allt hennes engagemang ifrån? Kanske hänger det ihop med att Birgit och maken Björn, efter att ha fått sönerna Mattias och Daniel i början på 1970-talet tyckte att de också borde adoptera.

– Vi tänkte, varför ska vi skaffa fler egna barn när det finns så många barn som inte har några föräldrar. Och vi kände ett par som själva hade adopterat från Etiopien. När vi fick våra tvillingflickor Eva och Maria 1975 var de ett och ett halvt år gamla och väldigt undernärda. Mamman hade varit 13 år när hon födde dem. Det var grunden för vår framtida hjälpverksamhet, säger Birgit.

– 1985 och 1987 adopterade vi två etiopiska flickor till, Sara och Hanna. Vi tyckte att det hade gått så bra med de två första. Och så hade vi förstås också vår fosterpojke Staffan som kom till oss 1980. Vi har väl varit lite tokiga. Men vi gillar att göra skillnad, säger hon och pekar på sin tröja.

Man skulle kunna tro att secondhandbutiken och biståndsarbetet varit hennes huvudsakliga sysselsättning. Så är det nog numera, men annars har hon jobbat som undersköterska innan barnen kom och som fastighetsmäklare och hyresvärd tillsammans med maken. Företaget heter Trebe Fastigheter.

– Det står för de tre b:na i Birgit, Björn och Bergenbrant, förklarar Birgit. Mäkleriet la vi av med för två år sedan, så nu är vi pensionärer. Men fastighetsförvaltningen har vi kvar, vi har 40 lägenheter i Skärblacka och 30 i Valdemarsvik.

Det går inte en dag utan att hon är här i butiken och jobbar. Den är inrymd i den gamla bensinstationen som paret köpte för 20 år sedan. När skolan i Etiopien hade etablerats ville de få kontinuitet i sitt fortsatta hjälparbete, och en secondhandaffär framstod som ett bra sätt att få in de nödvändiga pengarna.

Det är genom Erikshjälpen centralt som de insamlade pengarna kommer till Etiopien. Birgit och Björn har också flera gånger själva varit med på resor till Bethlehem School och andra projekt i Addis Abeba.

– Vi har hittat Evas och Marias biologiska mamma och pappa som de har kontakt med. Sara och Hanna var hittebarn så deras föräldrar känner vi inte till. Men vi har varit och sett platserna där de hittades.

Just som vi sitter och pratar hörs det ljud från en annan del av butiken. Det är Elisabeth, en av volontärerna som har vägarna förbi med sitt barnbarn. Hon har hjälpt till att plocka in det skänkta som stod utanför efter helgen.

När de gått igen säger Birgit:

– Hade vi inte haft sådana medarbetare skulle vi aldrig ha orkat med det här.

Omkring 25 personer är verksamma här i butiken. Fyra som arbetstränar och resten volontärer. Det här med att göra skillnad, för Birgit handlar det inte bara om att hjälpa till i Etiopien utan också om att vara en samlingsplats för goda krafter i Skärblacka.

– Inga är så glada som de människor som hjälper andra. Det är vetenskapligt bevisat, säger hon.

Dessutom tror hon att det är nyttigt att vara i farten. På frågan hur länge hon kommer hålla på med sitt hjälparbete svarar Birgit:

– Jag vill inte bara sitta hemma och… ja, byta gardiner. Det är inget jag längtar efter. Jag säger som den 105-åriga bloggaren Dagny Karlsson, ”Man får inte gamle te sig”. Så länge jag har hälsan håller jag på.