– Jag växte upp i en musikalisk familj. Både min mamma och min pappa var duktiga på att sjunga och mamma kunde spela också, säger Birgit.

Växte upp gjorde hon på landsbygden, först i Ödeshög och sedan i Ukna. Hon minns sin barndom som lycklig med många lekkamrater och en bra skolgång. Då de inte var så många barn gick de olika årskurserna tillsammans i ett klassrum med samma lärare.

– Det var ordning och reda och jag lärde mig mycket.

Artikelbild

| Birgit har tron med sig sedan barnsbern. Så länge hon bott i Norrköping har hon varit aktiv inom Centrumkyrkan.

Hennes pappa var distriktsföreståndare för svenska baptistsamfundet och reste en hel del i arbetet. Hennes mamma arbetade på bank.

– En yrkesarbetande kvinna var ovanligt på den tiden. På det sättet var mina föräldrar väldigt moderna, säger Birgit.

Som tonåring började hon arbeta inom mentalvården i Västervik på Sankta Gertruds sjukhus.

– Jag hade en kamrat som jobbade där, som lockade mig dit. Jag tyckte det var ett spännande arbete och trivdes väldigt bra, minns Birgit.

Artikelbild

| När Birgit arbetade i Indien fick hon lära sig språket telegu. ”Det var lätt att få till uttalet som östgöte. En amerikansk läkare som varit där mycket längre än jag hade det betydligt svårare.”

Hon utbildade sig således till mentalvårdare och efter några år i yrket studerade hon vidare till sjuksköterska och därefter till vårdlärare. Hon gick även en skolledarutbildning.

Det var i samband med att Statens sjuksköterskeskola öppnade i Norrköping i början av 1960-talet, som hon kom till staden. Till en början var hennes plan att stanna i tre år – men nu har hon bott här betydligt längre än så.

Artikelbild

| Birgit har sparat utklipp från hur lokalpressen skrev om den då nyöppnade Statens sjuksköterskeskola i Norr­köping. Här en artikel i Norrköpings Tidningar.

– Jag tycker om Norrköping och man rotar sig och får vänner, konstaterar hon.

Statens sjuksköterskeskola höll till i Villa Flora, som sedermera jämnades med marken för att ge plats åt stadsbiblioteket.

Artikelbild

| "Varje dag är full av under" står det på en lapp bland notbladen på Birgits piano.

I början var hon lärare och hon älskade sitt arbete, inte minst då eleverna var mycket engagerade.

Och att den nyöppnade skolan skapade rubriker i lokalpressen har hon bevis på. Birgit tar fram en pärm med gamla utklipp från Norrköpings Tidningar. En av rubrikerna lyder ordagrant ”Manlig sjuksköterska (eller vad det heter) utbildas i Norrköping”. De flesta av texterna handlar just om att skolan även har manliga studenter.

Artikelbild

– Det var en stor sak på den tiden, säger Birgit.

Efter tio år som lärare blev hon studierektor på skolan och efter ytterligare tio år blev hon rektor, vilket hon förblev till dess hon pensionerades vid 65 år.

Artikelbild

Hennes yrkesval har gett henne möjlighet att resa, bland annat till Afrika och Indien. I Indien arbetade hon som vårdlärare i ett år.

– Det var absolut en spännande erfarenhet att vistas i en så annorlunda miljö och med ett mycket varmt och påfrestande klimat, säger hon.

Artikelbild

I lägenheten i centrala Norrköping, där Birgit bott de senaste 30 åren, syns minnen från utlandsvistelserna, som vackra fotografier och tavlor.

– Och den här klänningen som jag bär kommer från Indien. Jag tycker om färgerna.

Artikelbild

Centralt i vardagsrummet står ett piano och notbladen står redo. När jag frågar om hon vill spela något för mig väljer Birgit två psalmer. Den ena av dem, ”I denna ljuva sommartid” känns extra stämningsfull när den ackompanjeras av den vackra majsolen som skiner in genom fönstret.

Att det är just psalmer jag får höra är ingen slump. Birgit har varit aktiv inom Centrumkyrkan i alla år. Där har hon sjungit, spelat och umgåtts. När hon nu fyller 90 år är det på café Vetekornet hon firar med vännerna.

Artikelbild

– Jag kan knappt tro att jag blivit så gammal. Det är roligt samtidigt som det blir lite ensamt ibland, då många av ens vänner inte längre finns kvar i livet.

När intervjun börjar lida mot sitt slut ringer telefonen. Det är Birgits syster, som bor i Linköping, som ringer för att kolla hur hon har det.

Artikelbild

– Vi träffas inte så ofta längre, då det är lite svårt att ta sig ut. Men vi ringer varandra varje dag.

Men i samband med födelsedagen kommer släkten på besök och gissningsvis stämmer de upp i sång.