Cilla Holmqvist bor i en central sekelskifteslägenhet. Ljuset flödar in genom stora fönster och i vardagsrummet tronar en kakelugn. Katten Leia finns med under delar av samtalet och tittar ibland storögt på oss.

Sedan 2015 är Cilla kommunikationschef i Svenska kyrkan. Vi börjar där. Hon pratar om vilken rolig utmaning det är att jobba inom Sveriges äldsta organisation och kommunicera ett urgammalt budskap.

– Målgruppen är ju noll till döden, säger hon.

Artikelbild

| I somras träffade Cilla Holmqvist en ny man. Det hade hon inte räknat med.

Och det gäller att välja rätt kanal i mediebruset för att rätt budskap ska nå rätt målgrupp. Fyra kommunikatörer jobbar med att tillsammans hitta ett bra sätt.

– Man får acceptera att det tar lite tid.

Och även om organisationen är traditionstyngd upplever hon att det finns en stark vilja att hänga med sin tid och tänka nytt.

Cilla har ingen bakgrund i Svenska kyrkan. Den familj hon växte upp i var inte mer kyrklig än de flesta andra.

Artikelbild

| Cilla Holmqvist trivs med att bo mitt i stan. När hon reser åker hon nästan alltid också till städer. New York är en favorit.

– Sedan jag var liten har jag haft en tro. Jag har varit trygg med det och aldrig ifrågasatt. Det finns något högre som vakar över oss och hjälper oss framåt, säger hon.

Hur hon fann den vet hon inte. Men nu ger den henne trygghet och styrka och gör att hon inte känner sig ensam.

Cilla är uppväxt i Norrköping tillsammans med sin mamma och sin adoptivpappa.

Namnet på Cillas adoptivpappa får nog en del att studsa lite. Han heter Claes Göran Hederström. Och på frågan hur det var att växa upp med sångaren och artisten som pappa svarar hon att hon nog fick se en del av baksidan av kändisskapet.

– Med sena nätter och så.

Under uppväxten avverkade hon Oskarsskolan, Djäknepark och De Geergymnasiet. Vad hon skulle ägna sig åt i framtiden visste hon inte riktigt men hon minns att det fanns drömmar om att bli flygvärdinna och att resa jorden runt.

På 80-talet, under sin tonårstid, var Cilla politisk aktivt i Moderat skolungdom (MSU).

– Jag lärde mig att kunna argumentera för det jag tror på.

Hon hängde i samma gäng som Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Gunilla Carlsson en del under den tiden.

Endast 21 år gammal blev Cilla mamma. Hon och Tobias, som hängt ihop sedan de var 16, fick Jonna.

– Jag minns när vi kom hem från BB och tänkte: vad ska vi göra med henne? säger Cilla och ler år minnet.

Jonna fick hänga med nästan överallt, även på tältsemestrar.

Så småningom fick Cilla jobb som assistent på det som då hette Invandrarverket. Hon hoppade runt på olika tjänster, var på arkivet en tid också och hade jobb några månader i taget. En coach från Trygghetsrådet lockade in henne på reklambanan och på det följde två ettåriga kurser. Den ena i reklam och information på Folkuniversitetet och den andra i kommunikationsdesign genom TBV. Internet var helt nytt då.

1998 fick Cilla jobb som webbdesigner på Norrköpings Tidningar och Teknomedia.

– Det var ett väldigt roligt jobb.

Så småningom läste hon också till AD på Berghs School of Communication på distans.

Runt 30-årsåldern började vännerna få barn. Och Cilla och Tobias började tänka i samma banor. Men barn kommer ju inte alltid riktigt som på beställning. Så efter ett försök med provrörsbefruktning kom Elis den 30 juli 2004. Då hade Jonna hunnit bli 15 år.

– Så man pratade tonårsproblem och ammade samtidigt.

Samma dag som de skrev på köpekontrakt för ett hus i Smedby fick de det glada och överraskande beskedet att Disa var på väg.

– Det var full fart med två blöjbarn och en man som jobbade i Stockholm. Det vara mycket pusslande och ganska slitigt. Rätt intensivt.

När Cilla kom tillbaka till jobbet kände hon att hon ville något annat. Hon och My Lieberman startade tillsammans en reklambyrå. De jobbade hårt.

– Det var inget glamoröst egenföretagarliv. Det har jag nog aldrig upplevt.

Efter några år tappade hon lusten för det hon gjorde. Och tack vare prästen Katarina Wändahl leddes vägen in till de jobb hon har i dag.

– Jag längtade efter att göra något som betyder något för andra människor.

Vid sidan av jobbet har hon också ett ideellt engagemang i Rotary, Hela Människan och Nyföretagarcenrum.

Cilla vill inte att artikeln ska göra henne till "mamman som förlorade ett barn". Elis dog den 1 mars 2017 i leukemi. Han levde fyra månader efter att de fått beskedet att det inte gick att göra något. Det var längre än väntat. Elis var stark och envis.

– En del säger till mig att det måste kännas så orättvist att han dog, men så har jag inte känt det, säger Cilla och pratar om att ingen av oss vet hur länge vi får leva.

– Man kan dö när man är tolv.

Elis hade alltid så bråttom i livet, som att han var tvungen att hinna med så mycket.

– Han började prata när han var åtta månader. Han var nyfiken på allt och ville lära sig. Han var rolig och hade glimten i ögat. Jag kan ju jämföra eftersom jag har två barn till. Han hade ett stort hjärta, lätt till skratt, gråt och ilska. Och han hade många vänner.

Cilla ser det också som att Elis hade en uppgift i livet.

– Om han inte hade kommit så hade inte Disa funnits.

Vi pratar om hur de som står runt omkring tacklar situationen när ett barn dör. Cilla har en stor bekantskapskrets.

– En del som man inte trodde skulle komma till en har gjort det. Andra har haft fullt upp med sitt eget. Det är inte det att de inte tänker på Elis.

Det har varit en tung tid. Cilla och Tobias gick också för två år sedan skilda vägar.

– Det har varit otroligt tufft för oss båda.

Men hon väljer att fokusera på det ljusa och ser inte sig själv som ett offer. Att det allra första året av sorg var värst är något hon kan skriva under på. Efter ett år upplever hon att det blivit lite lättare och att man lär sig leva med sorgen och saknaden.

– Det är lätt att sjunka ner i det mörka. Men Elis hade inte velat att jag gjort det.

Och de där dagarna då det är riktigt mörkt försöker hon tänka att i morgon blir en bättre dag.

– Det blir det oftast också.