Det var Åsas man Magnus som fick frågan om han kunde tänka sig att driftsätta två ångturbiner på Nya Kaledonien – en ö som tillhör Frankrike, men ligger tre timmars flygresa från Australiens östkust.

– Vi hade aldrig hört talas om det stället, så vi reste dit för att se om det skulle kunna funka med skola till barnen och så.

Hon upplevde ön som ganska underutvecklad, men exotisk med palmer och fina stränder, så de bestämde sig för att slå till. Jobbet skulle ta ungefär ett år så Åsa tog tjänstledigt från sitt jobb på Händelöverket. De sålde radhuset i Smedby, gjorde sig av med alla sina saker och gav sig iväg.

Artikelbild

| Samlade. Hela familjen på stranden.

– Vi släppte allt och drog till värmen. Jag känner mig jättestolt över att jag gjorde det, det är det största jag har gjort i mitt vuxna liv, säger Åsa.

Omställningen var jättetuff, särskilt för barnen. Elin var sju och Anton fem och nu skulle båda gå i en främmande skola där alla pratade franska.

Familjen fick bo i ett hus med pool, i ett villakvarter med många andra expats (personer från andra länder som tillfälligt bor och arbetar i ett land). Åsa tyckte det var svårt med franskan, så hon umgicks mest med engelsktalande expats från andra länder.

– Man kände sig väldigt begränsad, nästan handikappad utan språket, säger hon.

Artikelbild

| Vanligt villaområde. I det gula huset bodde familjen Wennerström de första fyra åren på Nya Kaledonien.

Barnen lärde sig fortare, men det tog ett bra tag innan de började trivas i det nya landet.

När ett år hade gått var inte jobbet med ångturbinen klart, så Magnus blev erbjuden ett års förlängning. Åsas tjänstledighet tog slut, så skulle hon stanna var hon tvungen att säga upp sig.

Artikelbild

Nickelgruva. Siemens ångturbiner ska stå för strömförsörjningen.

– Men vi tyckte det var för spännande för att åka tillbaka för den sakens skull, så vi bestämde oss för att stanna.

Ett år senare upprepades samma procedur, och sammanlagt blev det fem år på den exotiska ön.

Artikelbild

| Fina stränder. En av fördelarna med den exotiska ön.

Åsa och barnen kom hem till Sverige vid midsommar. Magnus stannade kvar för att avsluta arbetet, men just i dag kommer han hem till Sverige igen.

På distans köpte de en bostadsrätt i Rambodal. Den är inte stor men duger så länge. Åsa måste också börja söka nytt jobb. På Nya Kaledonien fick hon, enligt fransk lag, inte arbeta eftersom hon inte var där för ett specifikt uppdrag. De flesta av de medföljande expatsen var kvinnor och de flesta var i liknande situation.

Artikelbild

| Tre fjärdedelar. Anton, Elin och Åsa Wennerström.

– Det var trevligt att socialisera och lära sig om andra länder, men det blev också långtråkigt att inte få jobba.

När staden Koné, där de bodde, öppnade en Röda Korset-butik behövdes det volontärer. Åsa var med från början och arbetade varje vecka, utom när barnen hade lov. Det gjorde också att hon var tvungen att närma sig franskan.

Ursprungsbefolkningen på Nya Kaledonien är ofta fattig, men de flesta lever inte i traditionella familjekonstellationer utan i ”tribes”, som har gemensamma odlingar, jagar och fiskar tillsammans. På det sättet blir det mer eller mindre självförsörjande.

Större delen av befolkningen är mörkhyad, och innan de kom dit var Åsa lite orolig för att utsättas för rasism.

– Men det var inget vi märkte av, båda barnen blev väl bemötta trots att de var de enda lintottarna i skolan. Det är ett väldigt trevligt folk.

Hon tror att hon blivit bättre på att visa ödmjukhet och respekt de senaste fem åren.

– Jag har börjat tänka utanför boxen – vad är det som säger att vårt svenska sätt att tänka är det bästa?

Hon berättar att Nya Kaledonien inte är lika uppstyrt som Sverige, på gott och ont. Det finns inga register, så ingen vet var någon bor. Man parkerar hur som helst på gatorna och folk har ingen respekt för tid – det man inte hinner i dag tar man i morgon. Människor är glada och stress existerar överhuvudtaget inte.

– Om man åker bil och ser någon man känner så stannar man bara och pratar lite. Det är ingen som tutar. I början blev jag irriterad, men nu tänker jag ”jag kommer ju fram”. Men jag tror att jag kommer att komma in i hetsen rätt fort igen här.

Att slippa tänka på vilket väder det skulle bli var skönt, men samtidigt hade hon svårt att hantera den värsta värmen eftersom luftfuktigheten var så hög. Klimatet var omvänt. Runt jul var det som varmast och skolan hade ”sommarlov”, medan deras ”cool season” liknade en bra svensk sommar.

Åsa var tacksam över att det inte fanns några ormar, förutom en korallorm som levde i vattnet och kunde dyka upp när man badade. Ett större problem var tusenfotingarna – långa och breda, och sökte sig in i huset.

– Jag vet inte om de sticker eller biter, men det gör jätteont säger dom som råkat ut för det. Det var min fasa. Man fick ta en stor kniv och hugga dem i delar. Kackerlackorna kunde också vara riktigt äckliga, det där rasslande ljudet över klinkergolven...

Vi sitter på uteplatsen i Rambodal och barnen har precis kommit hem från skolan. Elin fick börja i samma klass som hon gick i innan de flyttade och Anton går med några av sina gamla förskolekompisar. Elin tycker det är kul att vara hemma i Sverige igen.

– Nu i början längtar jag inte tillbaka så mycket, men kanske när vintern kommer, säger hon.