Huset där han bor ligger långt ifrån världshändelsernas centrum, ungefär mitt emellan Kvarsebo och Ålberga norr om Bråviken. Här har familjen bott sedan 1991.

– Det var första gången jag slog ned bopålarna på riktigt, vid 31 års ålder. När jag var barn flyttade vi mycket på grund av pappas jobb och jag hade bott på 22 olika ställen när jag träffade Maria. Efter fem år här flyttade vi till Sydafrika. Jag har ju alltid haft det där i mig, säger Georg Andrén.

Barnen var då nio, sex och tre år gamla. En av Georgs chefer sa en gång att det svåra inte är att flytta bort utan att komma hem igen, att få barnen att landa.

Artikelbild

| Utlandsjobb. Under tiden som ambassadör i Guatemala besökte Georg och hustrun Maria den här byn där kvinnorna organiserat sig för att hantera en långvarig torka.

Georgs arbetsliv har kännetecknats av detta ständiga resande, bland annat då han arbetat för Sida och Utrikesdepartementet. Han vill dock inte kalla sig rastlös.

– Men rotlös, absolut. Sedan vi flyttade hit har ändå huset alltid utgjort en fast punkt att återvända till.

I somras återvände han och hustrun Maria från Guatemala där Georg varit svensk ambassadör i tre år. Han hade fått jobbet som den svenska biståndsorganisationen Diakonias generalsekreterare då företrädaren skulle gå i pension.

– Det känns bra att komma hem nu när mina föräldrar är gamla och barnen börjar bilda familj.

Artikelbild

| Hemma. Huset mellan Kvarsebo och Ålberga har varit familjens fasta punkt under alla de år då jobbet fört Georg Andrén ut i världen.

Jobbmässigt ser han flera faktorer som lockade honom till att bli Diakonias högsta chef: dels att få jobba som just högsta chefen, dels att verka i en stabil organisation.

– Men kanske allra mest att få vara aktivist igen. Att slippa knyta näven i fickan. Som diplomat företräder du den svenska regeringen. Nu kan jag äntligen säga saker som att jag tycker illa om svensk vapenexport, säger Georg Andrén.

Inför regeringens proposition om skärpta regler för vapenexport hade Diakonias unga aktivister samlat in 6 600 namnunderskrifter, och Georg Andrén var nyligen med och överlämnade dem till UD.

– Det var en märklig känsla. Två rum bort fanns mitt tidigare tjänsterum. På gatan utanför mötte jag mina gamla kolleger, en del tyckte det var kul att jag gjorde det här, andra blev mer tillknäppta.

Nu är varken Diakonia eller deras nya generalsekreterare några högljudda bråkstakar. Målet är att verka genom dialog. Kännetecknande för Diakonia är också att man uteslutande samarbetar med redan existerande lokala initiativ, och idag samverkar man med ungefär 400 organisationer i närmare 30 länder.

– Vi söker upp lokala organisationer i civilsamhället. Den dagen vi sticker därifrån måste vi kunna lämna efter oss någonting som fungerar på egen hand.

Som namnet Diakonia antyder finns det kyrklig anknytning. Organisationens huvudmän är Svenska alliansmissionen och Equmeniakyrkan. Den kristna grunden ser Georg Andrén främst som en tillgång, trots att en stor del av människorna de möter ute i världen hör till andra religioner.

– Religion är en företeelse som är norm i de länder där vi jobbar, och det förenar oss. Den religiösa utgångspunkten är ofta starten på intressanta och viktiga samtal. Sedan är det klart att religion också kan vara något som skiljer människor åt, säger Georg Andrén.

Att han numera har sitt kontor i Stockholm betyder inte att det är där man alltid hittar honom. När vi ses jobbar han hemma, och några dagar senare reser han till Israel och Palestina. Sedan väntar jobbresor till Thailand, Bangladesh och Kambodja.

Georg Andrén är 57 år. Är det här hans sista jobb före pensionen?

– Det är en fråga jag ställer mig. Min företrädare satt i 23 år. Jag vill vara här så pass länge att jag kan vara med och bygga något seriöst, åtminstone fem år. Jag vill gärna att vi utökar våra samtal med näringslivet. Vi har till exempel redan en dialog med H&M om deras underleverantörer i Kambodja. Om vi menar allvar med att skapa förändring i länder som Kambodja måste vi prata med företag som H&M.