"Det räcker att man tycker om musik"

Norrköping Det var inte självklart att Helena Cimbritz skulle bli SON-vännernas ordförande för några år sedan. Å andra sidan framstår hon i dag som ganska självklar i just den rollen.

Hon är en entusiast i det mesta hon företar sig och yrkesarbetar fortfarande fast hon fyllt 73, nu som konsult åt sin gamla arbetsgivare. När folk undrar varför hon inte blir en vanlig pensionär förstår Helena inte hur de menar.

– Jag älskar att arbeta och det har jag alltid gjort.

Hängiven är hon också i fråga om sitt stora fritidsintresse: musiken, och i synnerhet Symfoniorkesterns vänförening SON-vännerna. Hon hade länge utgjort föreningens valberedning när hon inför ett årsmöte för några år sedan stod utan kandidat till den lediga ordförandeposten.

– Vi hade en fantastisk styrelse men ingen ville vara ordförande. Så då fick jag väl jag ställa upp själv. Sedan undrade jag ju vad jag gett min in i, men nu kan jag inte säga att jag ångrar mig. Här ska du få, säger Helena och tar fram en broschyr ur handväskan.

”Välkommen till SON-vännerna” står det. ”Vi är en ideell förening vars ändamål är att stödja Norrköpings symfoniorkester, en av Skandinaviens förnämsta orkestrar.” Helena har alltid en bunt med sig att dela ut när hon får tillfälle, vilket hon ser till att få rätt ofta.

– När folk får höra om SON-vännerna brukar de bli intresserade av att gå med. Och då, när jag är någon de kan relatera till, då säger jag att de måste åtminstone vara medlemmar så länge jag är ordförande.

Och så frågar hon i samma andetag:

– Är du SON-vän? Va?! Det kostar bara 150 kronor om året, det blir du inte ruinerad av.

Förra året valde omkring 80 personer att gå med i föreningen som nu har nära 800 medlemmar. Som medlem är man med och stöder orkestern, bland annat genom de musikerstipendier som SON-vännerna delar ut regelbundet. Man får också olika rabatter och erbjudanden, och kan följa med på resor till olika musikevenemang.

Medlemmarna inbjuds också till musikkaféer där delar av orkestern är med och spelar.

– Musikkaféerna brukar vara väldigt trevliga och uppskattade. Ofta är vi i musikernas pausrum Fermaten längst upp i Louis De Geer, men vi försöker också komma ut till andra ställen. SON är ju en regionorkester numera och vi vill också sprida intresset utanför Norrköping.

Musikkaféerna, som ibland är mera supé än fika, har bland annat hållits i Linköpings slott med landshövding Elisabeth Nilsson som värd. I vår planerar man också musikkaféer i Söderköping och Finspång.

Och det är inte bara musik och förtäring som bjuds på dessa träffar. I höstas var orkesterns chefsdirigent Michael Francis med och berättade hur man studerar partituret inför en konsert.

Nu måste man inte veta vad ett partitur är för att gå med i SON-vännerna. Det behövs inga förkunskaper alls, framhåller Helena.

– Nej. Det räcker att man tycker om musik, att man berörs av musik. Sedan handlar det också om gemenskapen vi har. Många är ju ensamma i dag och särskilt gäller det äldre.

En ständig fråga är hur man ska locka till sig fler yngre medlemmar. Ett sätt är kanske att synas digitalt, och SON-vännerna kan numera följas på Facebook. Likaså har man fräschat upp hemsidan på nätet.

– Alla vänföreningar har mest medelålders och äldre medlemmar. Men kanske är problemet inte så stort egentligen. Jag var i Malmö nyligen och träffade andra vänföreningar och då sa nån att varför ska vi oroa oss för alla vita huvuden i konsertlokalen, det kommer ju nya vita huvuden hela tiden. Och jag tror faktiskt det.

Helena behöver bara gå till sig själv. När hon flyttade till Norrköping 1978 var hon 36 år och hade barn och jobb. Med stort intresse läste hon annonser om kommande konserter men kom sällan iväg, hon hade inte tid. Senare i livet har konsertbesöken blivit desto fler.

Hon har alltid varit intresserad av musik. I barndomshemmet i Nyköping fanns en flygel, en taffel och en tramporgel, och som treåring kunde hon sjunga ett 30-tal sånger utantill, det har hon fått berättat för sig. Hon tog pianolektioner och tänkte bli musiker eller lärare men valde sjukgymnastiken.

När Helena arbetade ett år i Madrid ville hennes pianolärare göra henne till konsertpianist.

– Men det hade jag ingen lust med. Jag är ingen rutinmänniska och tycker inte om att öva på samma sak om och om igen. Men jag har haft lätt för mig musikaliskt och kan sitta och improvisera vid flygeln här hemma och gärna också sjunga.

Flygeln står i vardagsrummet och det är där vi träffas. Styrelsemötena brukar hållas på Lindövägen där Helenas tidigare arbetsgivare Avonova upplåter konferensrum, eftersom SON-vännerna inte har någon egen lokal.

– Jag släpar dit kaffe och smörgås och så tar vi med oss våra styrelsegrejer dit. Kassören har ju sitt hemma hos sig och jag mitt här hemma.

Nu har man planerat in nästa årsmöte den 14 mars. Tanken är att göra det lite större än vanligt, annonsera i förväg och hålla till i De Geerhallen. Vid det tillfället ger stämledarna i orkestern ett konsertprogram.

– Vi är nära 800 medlemmar. Om hälften kom vore det fantastiskt!

 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Familj