May Carlsson reser sig från fikabordet i Söderledskyrkan och går och hämtar en fin blomma. Den är till Kristina Svensson som varit med sedan syföreningen bildades 1947.

– Oj, men jag har väl inte gjort något särskilt, säger Kristina som får applåder från de övriga sex deltagarna och prästen Fredrik Weflö.

– Jodå, för 70 år sedan, framhåller May.

Artikelbild

| Pionjär. Kristina Svensson är den enda som var med när syföreningen bildades 1947.

– Men då tycker jag ni kan få blommor allihop när föreningen fyller 80, kontrar Kristina.

Som 20-åring var hon med och bildade syföreningen i Karstorp som då hörde till S:t Johannes församling. Den allra första träffen minns hon inte, men som tur är finns det skriftlig dokumentation.

Till dagens 70-årsjubileum har May med sig en bunt handskrivna gulnade papper.

– ”Överblick över första syföreningsåret”. Det är på rim, säger May och läser om att pionjärerna ville ha mötena i Karstorps skola, om hur de tillstånd fingo och hur de till skolan gingo.

Artikelbild

| Historiskt. May Carlsson läser ur syföreningens första årsberättelse från 1948.

Den första träffen hölls den 19 november 1947. Efter psalmsång bänkade man sig runt kaffeborden. Pastor Aspegren sjöng och pastor Sollersten föreläste. Kvinnorna bestämde att de skulle heta Karstorps syförening.

Under det första året träffades de varannan onsdag, sydde, stickade, broderade och pratade. Varje medlem lade 50 öre i kassan vid mötena och ihop med övriga intäkter hade föreningen efter ett år 2 000 kronor ”eller något lite mera” som historikens författare Emmy Mattsson formulerade det i november 1948.

Artikelbild

| Historik. Syföreningens första år dokumenterades 1948 och de gulnade papperen finns bevarade.

2 000? Det går ett sus runt fikabordet i Söderledskyrkan. Det var mycket pengar då.

Det här var en tid då syföreningarna i Sverige blomstrade. 1959 fanns syföreningar i 95,5 procent av landets församlingar. Detta år samlade de in över tio miljoner kronor, nära de 13 miljoner som kom in via kollekt. Större delen av pengarna gick till välgörande ändamål och resten till den egna församlingen, enligt den statliga utredningen ”Kyrkor och samfund i Sverige” (1963).

Artikelbild

| Festligt. Birgit Olsson och Britta Karlsson provar smörgåstårtan på 70-årsträffen i Söderledskyrkan.

”Syföreningarna fyller en viktig gemenskapsfunktion och erbjuder därjämte tillfällen till uppbyggelse och information i form av högläsning, föredrag, samtal och andaktsstunder” skrev utredningen. I dag är det gemenskapen som deltagarna betonar mest.

– Vi känner varandra så väl. Vi kan prata om allt möjligt, säger Birgit Olsson.

Artikelbild

| Hembakt. Rulltårsbakelserna är resultatet av en kollektiv insats.

Eftersom det ändå heter syförening frågar jag hur mycket de syr, och då skrattar alla gott. Inte är det någon som syr. Inte här i alla fall. Det finns ingen efterfrågan på handarbeten längre, menar de.

– Och så började vi se dåligt. Det man sydde här fick man ta upp när man kom hem, säger Kristina.

Artikelbild

| Socialt gäng. Sedan 2006 håller syföreningen till i Söderledskyrkan. Från vänster: Marianne Dernerud, Birgit Olsson, Britta Karlsson, May Carlsson, Marianne Arnér, Kristina Svensson och Hannele Hellman. Prästen Fredrik Weflö var med på 70-årsjubileet.

– Men vi hade mannekänguppvisningar under en period och det drog mycket folk, säger Marianne Arnér. Vi var själva mannekänger och visade upp kläder från lokala butiker.

Pengarna de fått in har gått till välgörenhetsorganisationer och till den egna församlingen.

May tar fram pepparkakor och frågar om jag är snäll. Nå, hur har de det själva med snällheten, har de någonsin bråkat på sina möten? Nej, direkt osams har de aldrig blivit men lite oense var de allt ifråga om maten den här dagen när det är 70-årsjubileum. Det blev smörgåstårta.

– Den köpte vi.

Och rulltårtsbakelser.

– Dem har vi gjort själva.

Britta bakade degen. Kristina öppnade aprikosburkarna, Marianne vispade grädden hon köpt och May la på den.

– Men jag tröttnade för jag kladdade så dant.

När skratten klingat ut säger Hannele Hellman:

– Du hör att vi är ett glatt gäng.

Sedan 2006 är Söderledskyrkan deras hemvist. Här brukar prästen Fredrik medverka en stund med textläsning och musik, och ibland diakonen Anna-Karin Östling.

Fredrik är det enda manliga inslaget på syföreningsträffarna. Han eller Anna-Karin brukar vara med en stund i början, sedan klarar sig damerna själva.

– Vi har ju lite annat att prata om också, som May uttrycker det.

Vid varje träff är två av deltagarna värdinnor enligt ett rullande schema. De fixar med fikat och tar med priser som lottas ut deltagarna emellan.

Men frågan är om det blir något 80-årsfirande om tio år för nu har gruppen faktiskt pratat lite om att lägga ned syföreningen. Ingen blir yngre och nya medlemmar fyller inte på.

– Nu för tiden är ju inte folk lediga mitt på dagen. Och de som är det har annat för sig, säger Kristina.

Men de tar ett år i taget. Eller ett halvår. Nu först måste de börja tänka på julfesten.