Den 15 maj närmar sig och för de flesta innebär det att härliga sommarmånader står för dörren. För deltagarna på tisdagarnas bowlingkvällar i Vilbergen betyder det också att säsongen tar slut, och det är inte lika roligt.

– De brukar tycka det är jättetråkigt. ”Vad ska vi göra nu, ända till augusti när vi börjar igen?”. Under säsongen är de här varje tisdagskväll, och det har en väldigt viktig social funktion för dem, säger Lotta Svensson.

Även Lotta finns här i varje tisdagskväll, i bowlinghallen i Vilbergen. Hon är ledare och eldsjäl i Vilbergens handikappbowlingklubb, VHBK, och tar hand om de omkring 25 deltagarna som kommer hit för att bowla och umgås.

Artikelbild

| Lotta har varit ledare i klubben sedan sonen Anders gick med i för ett 15-tal år sedan. Än i dag är Anders med i Lottas tisdagsgrupp i Vilbergen.

Alla har någon form av funktionsnedsättning som till exempel Downs syndrom och Asperger.

Bowlingen börjar 19.10. Lotta hjälper alla att komma tillrätta, knyta bowlingskorna om det behövs, fixa med fika och allt praktiskt som hör till. Hallens personal hjälper också till.

– Efteråt ser jag till att alla kommer ut och har skjuts hem. En del åker färdtjänst, en del taxi och några åker buss själva. Jag följer alltid med ut så jag vet att alla har kommit iväg, det känns bra.

Hon tycker att just bowling är en idealisk sport för den här gruppen.

Artikelbild

| Bowling passar alla eftersom alla kan spela på sin nivå, menar Lotta.

– Bowling är så bra för alla kan spela oavsett hur duktig man är. Den som vill kan också använda en ränna att sikta med, säger Lotta.

Hon syftar på de stålställningar man kan lägga klotet på. Ställningen riktas in mot käglorna varpå klotet sätts i rörelse och rullar nedför rännan och bort längs banan.

Artikelbild

| Lotta har varit ledare i klubben sedan sonen Anders gick med i för ett 15-tal år sedan. Än i dag är Anders med i Lottas tisdagsgrupp i Vilbergen.

Lotta har varit en drivande kraft i Vilbergens handikappbowling i 15 år. Det började med att hon och maken Carl-Johan letade efter en bra aktivitet till sonen Anders som föddes med en funktionsnedsättning.

– Han var väl 14 år kanske när han provade på innebandy men det var inte hans grej. Med bowlingen har det funkat jättebra.

Artikelbild

| Lotta Svensson är ledare i Vilbergens handikappbowlingklubb. För henne handlar det både om att ge och att få.

Men det funkar inte om inte någon engagerar sig och får saker att hända. Lotta är en sådan som ställer upp där det behövs ett handtag, och hon har varit ledare för den här gruppen sedan Anders kom med.

– Jag är en vårdande person. Jag bryr mig. Det går nog i arv för mamma var likadan. Och utåtriktad. Jag borde kanske ha haft ett sånt jobb, inom vården eller så. Men man kan ju hjälpa folk ändå, nu är jag för gammal för att skola om mig, resonerar Lotta.

Hon är lokalvårdare sedan 20 år och städar på företag och större arbetsplatser. Men jobba började hon med redan som 14-åring. Då stod hon på Ica Spiralen och hjälpte till att packa varor i påsar.

Och hela tiden har hon haft det här kallet i sig att vara till för andra, att göra saker som andra mår bra av. Och då pratar vi om oftast helt obetalda insatser.

– Vad som driver mig? Jag vet inte. Jag gör det för den goda sakens skull. En del av deltagarna här har ju inget annat att gå till, några har kanske bara en enda förälder. Eller inga föräldrar.

Finns det en risk att man glömmer bort sig själv mitt i alla omsorger om andra?

– Jo, jag har varit där. Men jag har lärt mig att säga nej också, annars äts man ju upp, svarar Lotta.

Hon engagerar sig inte bara i tisdagarnas bowlinggäng. Hon är kontaktperson också, eller vuxenkompis som hon kallar det.

Det var en av deltagarna på tisdagsbowlingen som frågade. Hennes kontaktperson hade plötsligt slutat. Kunde Lotta ta över? Svaret vet vi.

– Jag tänkte att det kan väl inte vara så betungande. Och det är det inte heller. Vi träffas ett par timmar då och då och åker och handlar eller fikar och jag har lika roligt som hon. Det händer att vi åker och simmar och jag är ju också ett blötdjur!

Det där återkommer Lotta till gång på gång, att man får så mycket tillbaka. Det handlar inte bara uppoffringar. Samma sak på bowlingen.

– Jag får så mycket kärlek här när de kommer. Jag har ju lite vax i håret och ibland kommer nån bakifrån och drar handen genom mitt hår så det står rakt upp. Då skrattar vi och jag får massor av kramar. Då känns det bra här inne, säger Lotta och lägger handen på hjärtat.

Ge och ta, heter det ju. Men Lotta pratar hellre om att ge och få, för det är vad det handlar om. I alla fall för henne.

Hur mycket bowling hon spelar själv? Lotta gör en avvärjande gest.

– Nej, nej, jag spelar inte mycket alls. Nån gång kanske. Det är inte på grund av bowlingen jag gör det här.