– Det var populärt bland ungdomar att gå till sjöss då, minns Christer Lindwall. Jag mönstrade på i Oxelösund och första resan gick till Polen.

Han började som kockelev och fick mest diska kastruller och skala potatis och titta på kocken för att lära sig laga mat. För kock skulle han bli.

– Min mor var inte så glad åt det. Hon hade hellre velat att jag skulle bli byggnadsarkitekt eller något sånt. Men jag tyckte om att laga mat redan som liten.

Det kunde vara tufft att arbeta i mässen. Christer berättar om dagar när det rullade så det knappt gick att laga mat alls.

– Vid ett tillfälle hade vi varit i Archangelsk och lastat stora timmerstockar. När vi gick över Berings hav blev det orkan. För att klara oss var vi tvungna att dumpa däckslasten. Den dagen lagade vi ingen mat. Det fick bli stormsoppa.

Han visar med händerna hur lite soppa man kan kunde fylla den stora kastrullen med för att soppan inte skulle skvimpa över kanten.

När han gick i land för gott 1970 hade han tillbringat de flesta vintrarna på sjön och hunnit laga svensk husmanskost till både besättningar och eventuella passagerare. Och förstås se en stor del av världen.

– Min favorit var Johnson line och Sydamerika. Båtarna var gamla så det tog 21 dygn mellan Göteborg och Rio, i dag går det på tio. Rio ligger i en bukt med Kristusstatyn på ena sidan och Sockertoppen på den andra och när man kommer på kvällen är det så vackert. Vi fick ligga på redden en vecka men efter 21 dagar till sjöss ville ju en annan in i land direkt så det var nära att man tog en livbåt för att ta sig in till stan.

Han tystnar och tänder en cigarett.

– I Rio låg vi i land i 30 dagar och i Buenos Aires 20. Då hann vi se lite mer än första krogen. När man ligger i land i två-tre dagar blir det bara första sjappet liksom, ler han och fortsätter: I Rio har jag varit med om två karnevaler. Det var grejer, det! Det går inte att beskriva. Karnevalerna visas på tv men det är inte alls samma grej.

Buenos Aires gillade han inte särskilt mycket.

– Det var lite småläskigt där under Peron. Brasilien och Chile var roligare.

Till Chile gick fartyget genom Panamakanalen.

– Där fick vi inte gå för egen maskin utan drogs genom kanalen av ett lok.

I Sydamerika lastade de kaffe, gröna bananer som fick mogna i ett kylrum på vägen tillbaka till Europa och fryst kött.

– Vi hade också med oss ägg som främst gick till Belgien. Och råhudar som luktade apa. De skulle bli läder i Europa men köttet som var kvar på hudarna ruttnade. De låg i fyrans lastrum där det var 40 grader varmt.

Till Havanna hann han komma innan gränsen stängdes.

– Det var under Kubakrisen. Vi såg de ryska krigsfartygen som kom till Kuba med vapen. Och när Kennedy sköts seglade vi tillsammans med en yankeebåt. När den halade flaggan på halv stång bad de oss också göra det.

Turkiet, Libanon, Australien och Afrika är andra destinationer hans sjömansliv fört honom till. Och som seden bör blev han "döpt" första gången han passerade ekvatorn. Då rakades håret av på ena sidan av huvudet innan han tippades ner i en bassäng med cirkulerande havsvatten.

– Man blev nertryckt tre-fyra gånger i vattnet innan man lades på rygg i solen. Sedan fick man en liten kaka med chilipulver som skulle sköljas ner med saltlake.

Att det inte gick att undkomma dopet fick en salongsuppassare erfara.

– Han ville inte alls döpas men fick det ännu värre efter att han försökte smita.

Sista turen gick med Scandic som var en specialtanker och som gick med rapsolja från Rumänien till Karlshamn. Efter att han mönstrat av jobbade han tillsammans med en holländare som han träffat i Norrköping och som hade gjort om en kanalpråm till en turistbåt.

– Holland är också ett fantastiskt land.

Därefter följde några år i Spanien.

– Jag skulle hälsa på min syster som bor där. Tanken var att jag bara skulle stanna några månader men jag blev kvar i fem år.

Där drev han bland annat en restaurang en tid innan han så småningom återvände till Sverige, nu till Stockholm.

– Där fick jag jobb som tolk. Det hade kommit många chilenare till Sverige och jag kunde ju spanska. Det var ett smörjobb. Jag hade kostym, slips och dokumentportfölj.

Även om hågkomsterna är många har han bara ett enda fysiskt minne kvar från den tiden, förutom de två bleka tatueringarna på underarmarna som han lät göra hos legenden Tattoo Jack i Köpenhamn när han var ung. Det skulle man göra som bevis på att man var sjöman. Hans sjömansböcker och fotografier brann upp när han bodde i Södertälje.

– Den här är det enda jag har kvar, säger han och visar ett litet träföremål. – Den fick jag av en japanska som jag träffade i Osaka och som jag brevväxlade med under några år. Jag har aldrig fått veta vad det står på den. Tänk om det betyder I love you, säger han och berättar att han försökte hitta ett fartyg att mönstra på till Japan igen men inte hittade något.

Men han har inte saknat kvinnor i sitt liv för det. Och fyra barn, nio barnbarn plus ett barnbarnsbarn på väg har det blivit. Ringen på hans finger vittnar om att han är förlovad.

– Men vi är särbos. Jag har mitt eget här även om jag för det mesta bor nere hos Maj. Hos henne är jag tryggt i hamn.

Så sjöman han är har han aldrig skaffat någon egen båt.

– Nej, jag är nog för lat för det. De måste ju skrapas och målas. Och jag är inte särskilt praktisk.

Men utomlands åker han gärna. Bland annat till sin syster som bor i Spanien sedan 50 år eller till Gran Canaria där hans fästmö har en son.

Maten har löpt som en röd tråd genom hans liv. För det mesta har han lagat svensk husmanskost på olika lunchrestauranger runt om i Sverige. Till Söderköping flyttade han först när han blev pensionär.

_ Det bestämde jag mig för tidigt att jag skulle göra. Både min morfar och min farfar bodde här och Söderköping är en fantastisk stad. Lugn på vintern och så lever den upp på sommaren.

Mat lagar han gärna fortfarande. Om inte till fästmön och sig själv så på Klockaregården där han arbetar som volontär två dagar i veckan.

– Det är roligt att ha något att göra och så är det väldigt socialt också.