Klasskamraterna på Nyhemsskolan och Bergska gymnasium i Finspång i början av 1990-talet hade aldrig kunnat ana att det satt en blivande, berömd författare i bänken bredvid. Anna Larsson jobbade extra i kafeterian på Viberga och hade en nyckelposition som pointing guard, i Fibas basketlag.

– Jag gillade inte alls svenska i skolan, att läsa gamla poeter och sånt var skittråkigt. I stället gillade jag matte och ekonomi – det är åt det hållet jag är lagd och det behövs verkligen logiskt tänkande när man skriver romaner. Man måste få ihop alla trådar.

Det fick ”Anna Karolina” så pass bra att hennes första bok ”Stöld av babian”, som kom förra året, nominerats till bästa svenska debutdeckare. Kritikern och författaren Stig Larsson skrev i Expressen att näst Leif GW Persson har ingen ”skildrat polisarbetet så gediget” och vittnade om en spänning så infernalisk att Larsson omöjligt kunde lägga undan boken.

Artikelbild

Anna berättar att en skrivlärare menade att man ”nästan fick feber av tempot när man läste” och jag upplever själv samma sak när jag förbereder mig att för att träffa henne i radhuset i Malmö – ett inkast från Öresunds stränder, där hon bor tillsammans med Magnus och tvillingarna Frank och Svante.

Jag sträckläser och förundras över de synnerligen levande, realistiska karaktärerna. Ingen är alltigenom god eller ond, varken den nyblivna polisen från Finspång eller den hänsynslöse rånaren. Det handlar om hämnd, relationer och en rad vardagsmoraliska val vilket gör romanfigurerna till människor.

Det rent unika är dock sinnligheten. Jag har aldrig läst en svensk roman som handlar så mycket om kroppar, både på gymmet och i sängen och samtidigt lyckats beskriva det så äkta och uttrycksfullt. Detta är förklaringen till mitt alldeles eget: ”ok, bara ett kapitel till”.

Själv hinner Anna inte läsa så mycket i dag på grund av tvillingarna, men när hon var ung kände hon samma ”läslust”.

Artikelbild

– En av de första böckerna jag älskade och inte kunde släppa var Katitzi. I tonåren var Sidney Sheldon min stora favorit och jag låg och läste halva nätterna för det var så spännande.

Likheterna mellan Anna och böckernas Amanda är överraskande många. De är från Finspång, uppriktiga, har självdistans och alltid nära till skrattet. De har fött tvillingar och har som poliser arbetat med rån och grov ungdomskriminalitet i Stockholm västra förorter.

Artikelbild

Dessutom har de bytt efternamn och har en relation med en cirka 40-årig man som heter Magnus – fast där slutar likheterna tvärt. Anna hade redan skrivit in en hemsk ”Kapten Klänning-liknande” polischef i sitt första manusutkast när hon mötte och föll för brandmannen Magnus från Malmö.

– Visst funderade jag men kände att den där karaktären verkligen hette Magnus så han fick behålla sitt namn, vilket min Magnus väl tyckte var ”sådär”.

Artikelbild

Det är lätt att känna sympati med Magnus reaktion. Själv hade inte Anna några problem med att ändra sitt namn.

– Det finns redan flera Anna Larsson så jag tog Anna Karolina för att sticka ut lite. Karolina är mitt mellannamn.

Artikelbild

Långt innan Anna Karolina var påtänkt växte Anna Larsson upp i ett parhus på Mellangrindsvägen i Finspång, sista bostadsområdet på vägen mot Örebro, där hon och mamma Anne-Marie bodde.

– Pappa flyttade till Motala när jag var i 10-årsåldern. I gymnasiet valde jag en tvåårig handels- och kontorsutbildning, för jag var trött på skolan. Jag dansade några år i Finspångsrevyns balett och hade planer på att utbilda mig till dansare i Norrköping. Gick också en kurs i låtskrivande men det är inte något jag sysslat med aktivt. Däremot spelade jag in ett par skivor med popmusik. Det var mest på skoj men jag har nog alltid velat uttrycka känslor. Förr sjöng jag, nu skriver jag.

Anna var au-pair ett år i USA, jobbade som sekreterare men ville vidare och började plugga. Det blev digital mediedesign på universitetet i Örebro och en termins praktik på NT:s då ganska blygsamma webbredaktion. I samband med det flyttade hon in till Norrköping. Bodde ett år på S:t Persgatan och köpte sedan en bostadsrätt i övre delen av Kneippen, men där bodde hon bara en kort tid innan hon kom in på Polishögskolan.

–Det var en kompis som sökte och frågade om inte jag också skulle göra det, men först tänkte jag att det inte var för mig, ”det är sådant andra blir”. Jag kände ingen som var polis. Det var samma sak med att börja skriva, jag visste inget om yrket och tänkte att, ”författare, det är väl bara andra som kan bli det”.

Då hade Anna efter den tvååriga polisutbildningen, patrullerande och två års jobb med grova brott samlat på sig så många bra berättelser att hon kände att hon ville få ut dem.

–Jag gick en veckokurs på Folkuniversitet där jag fick lära mig att de flesta skrev 50 sidor på ett romanmanus och sedan lade de av när de upptäckte hur jobbigt det var. För att skriva mer, sa läraren, ”måste man vara lite galen”.

Strax efteråt träffade hon Magnus, flyttade raskt ned till Malmö, födde tvillingar och 18 månader senare frågade en vän i förbifarten vad det blev av skrivandet.

–Då bestämde jag mig för att skriva den här romanen, men eftersom barnen var väldigt små och jag jobbade treskift kunde jag bara skriva högst en sida om dagen och eller sju i veckan. Men höll jag det tempot visste jag att jag efter ett år skulle ha ett råmanus.

Det blev ett ”rånmanus”. För att slipa på det gick Anna ned på halvtid och började den tvååriga författarutbildningen på Lunds universitet, vilket fick en del kollegor och vänner att tycka att hon ”var lite galen”. Att bland alla journalister och teaterarbetare vara den enda polisen, och tvillingmamman, övertygade Anna om att hon äntligen hittat helt rätt.

I dagarna har hon fyllt 41 år och kommer ut med uppföljaren: ”Står dig ingen åter” på Stieg Larssons förlag Norstedts. Hon vill gärna avsluta trilogin nästa höst och sedan ”kanske skriva något som utspelar sig i Finspång”, men är bara tjänstledig från jobbet på ledningscentralen över Skåne och Blekinge ytterligare ett halvår.

–Vi får ”112:orna” av SOS, sitter vid en dataskärm och leder, fördelar, och värderar insatsen. I början kände jag att ”Herregud, jag hittar ju ingenstans”. Ringer man från till exempel Teckomatorp tror de att de pratar med någon annan i Teckomatorp som känner till varenda kulle där. I början hade jag också hemskt svårt att höra vad stressade skåningar skrek och fick be kollegor att koppla på medlyssning och viska: ”vad säger de egentligen?” Dessutom är det många danskar som ringer oss, konstaterar Anna och sedan kan hon inte riktigt hålla sig för skratt längre.

–  Det finns uppenbara fördelar med Finspång.