Mattorna har precis hämtats upp och saxarna är nedpackade i lådor. Kassabordet är fullproppat med blommor och tackkort som Gunilla har fått under veckan. För i går tog hon emot sin allra sista kund. Det är slutet på en era. En 30-årig sådan för salongen på Dalsgatan 8, men även slutet för en 50 år lång frisörkarriär.

– Det är klart att folk är ledsna för att jag slutar, men samtidigt unnar de mig pensionen.

Den har dröjt, och Gunilla är nu 72 år när hon med vemod slår igen portarna till hennes kära salong. Det hela började med en vilja att skapa och en konstnärlig ådra. Hade hon inte blivit frisör hade hon blivit florist.

– Men nu blev jag frisör. Och det har jag inte ångrat en enda dag. Det är ett fantastiskt yrke.

50 år i branschen har även betytt 50 år av mode. Gunilla tänker tillbaka.

– När jag började arbeta som frisör stod min chef med elektrisk permanent, alla ville ha lockigt hår på den tiden.

Hon minns även ammoniaken som frisörerna fick stå ut med under både färgning och under permanent. Det är hon glad att dagens frisörer slipper.

– Nu är vi mer skonsamma mot både frisörer och kunder. Ammoniaken var inte bra att andas in för astmatiker.

Det är mer skonsamt i dag, men det finns å andra sidan trender som Gunilla rynkar på näsan åt.

– Jag tycker inte om den där frisyren som män har där de är snaggade på ena sidan och sen har en lång lugg på andra, då brukar jag rekommendera en annan frisyr.

Under hennes yrkesverksamma år har hon haft en stor kundkrets och det är nog just därför som företagandet har gått så pass bra. Hon har arbetat ensam på salongen, och har trivts mycket bra med det.

– Jag har ju haft mina kunder och många har ju nästan blivit som familj.

Hon kan inte komma på en enda dålig sak med sitt yrke.

Men hur har det gått med axlarna under så här många år i branschen?

– Jag har aldrig haft ont eller upplevt några problem, men jag har alltid tränat på gym för att stärka mig.

Hon tänker tillbaka på roliga stunder. Som den där gången en kund kom in med hår som var nedanför axlarna och sade: ”Här har du plånboken”, och lade ner den med en dunst på kassan, ”gör vad du vill med håret”.

– Jag klippte håret kort, kortare än mitt, och lade i en ljusbrun botten och ljusa slingor. Hon blev så snygg.

Eller som den där gången när hon vaknade upp klockan 8.40 hemma i Ektorp och skulle vara på jobbet 9.00.

– Då slängde jag mig in i en taxi och hann varken sminka mig eller fixa håret. Men fem över nio var jag där och tog emot kunden, säger hon och skrattar.

Innan Gunilla öppnade salongen på Dalsgatan arbetade hon först på en salong i Ektorp och sedan öppnade hon en egen salong hemma i villan i Lagerlunda.

– Det var så smidigt när barnen var små, då hade de alltid nära till mig.

Kanske var det då som Gunillas passion för hår smittade av sig på hennes yngste son som nu arbetar som frisör i Stockholm.

– Han är väldigt duktig och han är den enda personen som får klippa mitt hår.

Gunilla är mycket noggrann med sin frisyr och har genom åren sett den som en del av hennes varumärke.

– Ibland har det till och med kommit fram folk på stan och utbrustit ”Var klipper du dig, jag vill ha din frisyr!”.

Nu när salongen stänger igen känns det såklart vemodigt, medger Gunilla. Men samtidigt är hon redo för nästa steg i livet.

Vad ska du göra nu när du blir pensionär, kommer du kunna hålla dig ifrån saxen?

– Ja då. Jag är färdig med det här. Nu ska jag tillbringa tid med mina barnbarn, umgås med väninnor och kanske resa.