Nu på fredag, fyller Norrköpings förste och hittills ende världsmästare i speedway 80 år. Exakt hur jubileumsdagen ska firas och uppmärksammas var oklart in i det sista. Däremot råder det ingen tvekan om hur VM-guldet på Wembley i London en septemberkväll 1965 firades.

– Vi gick på Edmundo Ross nattklubb i centrala London. Arne Bergström, "Vargfar", ordnade allt. Såg till att vi fick bra bord. Det var väldigt trevligt.

Kvällens sena timmar var lyckade. Liksom, förstås, själva VM-finalen där Björn Knutson sladdade hem guldet inför 80 000 åskådare med ryssen Igor Plechanov som tvåa och Ove Fundin som trea. Tillsammans med alla fina minnen är det ett diplom på väggen och VM-pokalen i bokhyllan som nu, efter alla år, fortfarande påminner om den magiska kvällen.

Artikelbild

| Blygsam. VM-pokalen som Björn Knutson mottog efter triumfen på Wembley.

Pokalen, som snarare håller DM-mått, är dock ingen favorit i Björn Knutsons prissamling. När han håller upp den och granskar inskriptionen för bildens skull är det utan större entusiasm.

– Titta så ynklig den är. Nästan löjlig. Inte mycket till världsmästarpokal. Framför allt inte när man vet att världsmästarna innan 1965 alltid fick en jättepokal. Just till VM 1965 bytte de finalsponsor. Det var tidningen Sunday Mirror som stod bakom den här pokalen. Dessutom hade de tagit bort traditionen att de tre medaljörerna fick åka ärevarv runt Wembley på den klassiska vita traktorn, säger Björn Knutson med ett snett leende och ställer tillbaka pjäsen i bokhyllan.

Björn Knutson har i flera intervjuer genom åren medgivit att han slutade köra speedway i tidigaste laget.

Redan 1966, vid måttliga 28 års ålder, vände Björn Knutson speedwaysporten ryggen. Familjen, jobbet som bilförsäljare och det faktum att det blev stopp för ligatävlandet för "utlänningar" i England bidrog till beslutet.

Artikelbild

Segerglädje. Efter speedwaykarriären tävlade Björn Knutson mycket, och framgångsrikt, på gräs- och sandbana på kontinenten.

– Men det var för tidigt. Det kan jag än i dag gräma mig för, säger han.

Däremot fortsatte Björn Knutson att tävla på rundbana, med gräs eller sand som underlag, i flera år till. Det fanns gott om individuella tävlingar i Tyskland, Österrike och Holland att starta i. Prispengarna var ofta riktigt bra.

Artikelbild

| Hedersplats. Diplomet som berättar om VM-guldet 1965. Då stavade Björn tillfälligt efternamnet Knutsson med två s. Något som han ångrar i dag.

– Väldigt trevliga tävlingar och mycket folk på läktarna. Samtidigt vad det förstås ett levebröd. Försörjningstävlingar helt enkelt.

Björn Knutson förberedde sig grundligt inför den delen av karriären. Körde mycket fysträning i Vrinneviskogen. Balansen och kurvtagningen hade han från speedwayåren.

Artikelbild

| Guldpokalen. Nej, något särskilt maffigt pris fick inte Björn Knutson för sitt VM-guld i speedway 1965. Äran smäller högre än den lilla guldpokalen.

– Av 23 tävlingar sommarhalvåret 1967 tror jag att jag vann 20 eller 21. Det är klart att det gav pengar. Även om summorna givetvis inte kan jämföras med beloppen det handlar om i dag. Nästan varje veckoslut åkte jag ned på kontinenten och tävlade. Det började alltid med dans i tävlingsarrangörens regi på lördagskvällen och sedan var det tävling på söndagen, berättar han.

– Tävlingsmaskinerna påminde om speedwayhojar. 500-kubikare med bakhjulsfjädring och en tvåväxlad låda. Man startade på ettan och petade snabbt i tvåan och drog på.

1970 körde Björn Knutson sista tävlingen, i danska Esbjerg. Han belönades med en kasperdocka i pris. Den har också sin givna plats i bokhyllan och sticker på flera sätt ut mer än VM-pokalen.

Numera följer Björn Knutson speedwaysporten med viss distans. Världsmästaren koras på ett annat sätt än under hans egna glansdagar och den långdragna GP-serien har ersatt den klassiska "vinnaren-tar-allt"-finalen på, företrädesvis, Wembley Stadium.

– Visst kan man säga att det är mera rättvist i dag. Det är ju inte bara en enda tävling där allt ska stämma. Samtidigt har glorian från Wembley-finalerna försvunnit. Det var alldeles speciellt.

Inför 80-årsdagen poängterar Björn Knutson att han känner sig pigg och förhållandevis stark. Speedwaykarriären lämnade inga synbara ärr efter sig.

– Jag hör lite illa, men det är väl allt. Jag tar en promenad varje dag. Ronnie Moore från Nya Zeeland, som jag tävlade mycket mot, är stendöv i dag. Han körde för Wimbledon i engelska ligan. En liten kompakt stadium omgiven av betongläktare. Det var en jäkla liv där inne varje kväll. Det är klart att hörseln påverkades av det.

Själv nöjde sig Björn Knutson med att tävla sporadiskt på Wimbledon. En gång vurpade han och rev upp skinnstället i baken. Ett par grälla badbyxor utanpå räddade situationen till publikens jubel.