I ”hockeyrummet”i källaren hemma hos familjen Östrup står lådvis med nytryckta böcker. De är resultatet av ett beslut som växte fram hos Peter Östrup efter ett besök i en bokhandel för fyra år sedan. Hockeytokiga dottern Lisa hade just börjat förskoleklass och skulle lära sig läsa.

Hockeytokiga pappan Peter hade förstås inget problem att räkna ut vilket ämne som skulle intressera henne mest.

– Men det fanns inga bra sportböcker, inget som kändes nog rejält liksom, säger han.

Artikelbild

| Huvudperson. I boken har Lisa Östrup fått namnet Lisa Wester.

Alltså beslöt sig Peter för att skriva själv.

Många hade nog tvekat inför en sådan utmaning?

– Inte jag. Inte när det gäller mina barn. Ibland måste man ta i lite. Och jag är inte rädd för vad andra ska tycka.

Lisa, som förstås är huvudperson i ”Hockeyskolan”, läste boken när den fortfarande bara var en massa lösblad. Dessutom lämnades bladen till Lisas huvudcoach vars barn fick agera testläsare.

– Min tanke var ju att skriva för familjen och de närmaste, säger Peter. I deras ögon är det ju oss boken handlar om. Men eftersom de gillade den föddes idén att ge ut den.

Till vardags arbetar Peter som specialist på mjukvaruarkitektur på Ericsson och skriver en hel del.

Men då handlar det om populärvetenskaplig fakta om mobiltelefoni och radionätverksstyrning – på engelska. Det är en bit från en lättläst barnbok om sport.

– Ja, men intresset för att skriva är detsamma. Jag jobbade på Irland ett par år och då skrev jag humoristiska artiklar i personaltidningen där.

Och så hör det till saken att du är lite tokig som sagt. Det säger i alla fall Lisa i inledningen av boken?

”Den mest hockeytokiga personen som jag känner är nog i alla fall min pappa. Han kan aldrig sluta prata om hockey.”

– Haha, ja det måste man väl vara för att lägga ner så mycket tid. Jag är hjälpledare i båda lagen där mina barn spelar, så det blir väldigt många timmar varje vecka. I kväll ska vi till Stångebro, liksom tidigt i morgon bitti, på söndag gäller Nässjö och på måndag Skärblacka. Sen har jag glömt vad som väntar på tisdag ...

– Men framför allt är jag imponerad av barnen som i så unga åldrar lägger ner så mycket tid. De tränar två gånger i veckan, plus match och det tycker jag är väldigt bra gjort. De är min inspirationskälla.

Ja, inspiration behövs för att skriva. Fick du kramp någon gång?

– Det var kul för det mesta, ja, nästan hela tiden faktiskt. Oftast hade jag ingen aning om vad som skulle komma ut när jag satte mig framför datorn och det hände att jag skrattade högt medan jag skrev. Jag behövde aldrig pressa ur mig något.

Efter tre års vridande och vändande på orden och ett par vändor hos förlag som artigt tackade nej eller drog ut på svaret beslöt Peter att det fick vara nog med velande och väntande.

– Jag startade ett eget förlag och gav ut boken. Jag har haft hjälp av en granne som har illustrerat och i somras kom den äntligen, färdigtryckt och med hårda pärmar.

Hur har den tagits emot?

– Jag inser ju att jag kommer att få kritik, men än så länge har alla varit snälla. Särskilt barnen. De undrar när nästa bok kommer och om de kan få vara med i storyn då. Jag har nog lovat några av dem men jag vet ju inte hur det blir.

– Tråden i den här boken är att alla ska få spela, att man får äta godis och vara uppe sent ibland och att det ska finnas annat än sport i livet när man är liten. Nästa bok skulle i så fall handla lite mer om värderingar. Tror jag.

Känner du dig som författare?

– Jag har svårt att förlika mig med tanken. Samtidigt drömmer jag ju om att skriva mer. Svaret är ja. Med en liten glimt i ögat. (Corren)