När Ingegerd Rahm lämnade Göteborg och kom till Skärblacka 1985 med man och barn lovade hon sig själv att de aldrig skulle flytta mer. Inte så att familjen hade flyttat särskilt mycket, men som missionärsbarn hade hon själv levt med ständiga uppbrott och en känsla av att inte höra hemma någonstans.

– Jag växte upp i Kongo till jag var 15 år, med några avbrott då vi bodde i Sverige. Jag har fortfarande en stor del av mitt hjärta där, men det är inte okomplicerat att flytta mellan två kulturer när man är barn. Jag var rotlös och kände mig inte riktigt hemma vare sig där eller i Sverige, säger Ingegerd.

På väggarna i huset i Skärblacka hänger spjut och masker som vittnar om tiden i det afrikanska landet. Pappan var pastor i Missionsförbundet och mamman sjuksköterska. De hade tillbringat krigsåren i Kongo och återvände dit 1948 då Ingegerd hade fötts.

Artikelbild

| 1962. Familjen i Kongo. Ingegerd (längst till höger) är 15 år gammal.

Eftersom föräldrarna hade mycket att göra var det en kongolesisk barnflicka som tog hand om Ingegerd.

– Mitt första språk var kiladi som är ett bantuspråk, det som min barnflicka talade. Jag lärde mig tala svenska först vid tre och ett halvt års ålder. När jag blev äldre använde jag franska när jag pratade med kompisar.

1964 flyttade familjen tillbaka till Sverige och Söderhamn där pappan hade sina rötter. På gymnasiet träffade Ingegerd sin blivande man Lasse och de flyttade till Göteborg för studier, han till oceanograf och hon till läkare.

Många gånger har hon fått frågan om hon inte velat jobba i något utvecklingsland, med den bakgrund hon har.

Artikelbild

| Afrikaminnen. På väggen hänger spjut och andra föremål från Kongo.

– Men jag har inte velat utsätta mina barn för smärtan i alla uppbrott. Och sedan är det ju så att folk blir sjuka och behöver vård även i Sverige, säger Ingegerd.

Hon har besökt Kongo flera gånger som vuxen. 1973 följde Lasse med. Ingegerd ville visa landet där hon växte upp, men även utmana sin egen bild i ljuset av det tidiga 70-talets kritik mot missionen som nykolonialistisk.

Artikelbild

| Läkaren. Mötet med människorna var det bästa med jobbet som distriktsläkare i Skärblacka, tycker Ingegerd.

– Vi hälsade på pappa som var där då och såg vilken fin relation han hade till sin omgivning. Vi fick många belägg för hur uppskattat hans arbete var.

Och 1995 tog de med sig barnen Petra och Mattias som då var tonåringar. Kongo hade funnits närvarande i familjehistorien och nu skulle barnen få uppleva det själva.

– De såg en annan mamma än den svenska. Spontanare och livligare. Jag har fått höra att jag gestikulerar mycket, och där blev det ännu tydligare. Jag vet inte riktigt varför.

När Lasse fick jobb på SMHI 1985 bestämde de sig för att flytta till Norrköping.

– Jag hade möjlighet att få jobb på ett flertal vårdcentraler och eftersom vi inte är några stadsmänniskor letade vi i olika ytterområden. Vi bestämde att en av oss skulle ha gång- eller cykelavstånd till jobbet för barnens skull och det var lättare för mig att få till det, säger Ingegerd som fastnade för huset i Skärblacka där de fortfarande bor.

I Skärblacka tjänstgjorde hon som distriktsläkare i 25 år fram till 2010, ett arbete som hon verkligen älskade.

– Mötet med människorna! Alltifrån det månadsgamla barnet till den gamla som snart ska avsluta sitt liv. Den rent medicinska behandlingen är förstås den viktigaste delen men för mig har också det mänskliga bemötandet varit viktigt.

Ingegerd har haft sin kristna tro genom hela livet och ser ingen motsättning mellan den och läkaryrkets naturvetenskapliga grund.

– Det är olika sätt att uppfatta samma verklighet. Tron handlar om mig som människa, relationen till mina medmänniskor och hur jag tolkar livet. Var jag har mina stödjepunkter, vad jag inspireras av i mitt sätt vara.

Som distriktsläkare har hon haft långa arbetsdagar och eftersom hon älskat sitt jobb har det varit svårt att trappa ned när hon kanske borde. 63 år gammal blev hon utbränd och kunde inte jobba vidare på samma sätt. De sista åren före pensionen arbetade hon halvtid som medicinsk rådgivare på landstingets kansli.

Som pensionär har hon engagerat sig i ett hälsovårdsprojekt i Kongo som drivs av Equmeniakyrkan.

– Det är dåligt med el på landsbygden men sol har de gott om. Så vad de framför allt vill ha hjälp med är att bygga solceller som ger möjlighet att få belysning och därmed säkrare förlossningar på de vårdcentraler som vi stödjer.

På hemmaplan är hon med i Missionskyrkan i Skärblacka, och hon har också börjat släktforska.