Målet avgjorde 1970 års Europacupfinal i fotboll mellan Ove Kindvalls holländska proffsklubb Feyenoord och Celtic från Glasgows katolska kvarter. 2–1 till Feyenoord efter förlängning och Ove Kindvall – den främste spelaren som fotbollsstaden Norrköping någonsin fött och fostrat – avgjorde i den 117:e matchminuten. Alla som kan sin fotboll vet att det inte blir större än så.

– Mitt viktigaste mål någonsin i karriären, säger Ove Kindvall.

Den 16 maj fyller Ove Kindvall 75 år. Han gör det utan pompa och ståt, utan fyrverkerier och saluter, och får Ove Kindvall välja själv blir det ett måttfullt firande i viss tillbakalutad undanskymdhet. Det är så han vill ha det.

Artikelbild

| Ove Kindvall kopplar av hemma i centrala Norrköping. Än i dag blir en av Sveriges främsta fotbollsspelare någonsin igenkänd på gatorna.

– Du vet, jag gillar egentligen inte uppmärksamhet, säger han.

– Jag brukar aldrig vara med på galor och sådant. Jag är inget för att sitta och prata gamla minnen. När vi flyttade tillbaka till Norrköping 2007 hade jag förhoppningen om att bara kunna vara en vanlig Norrköpingsbo. Oftast går det bra. Ibland blir jag igenkänd på gatan.

Samtidigt har Ove Kindvall fått sin beskärda del av uppmärksamhet genom åren. Triumfen i Europacupfinalen – dåtidens Champions League – skakade om klubbens hemstad Rotterdam, ja hela det fotbollstokiga Holland, och när Feyenoords spelartrupp återvände till Rotterdam dagen efter finalen på San Siro i Milano blev det problem.

Ove skrattar gott åt minnet – jodå, vissa minnen gillar han att prata om.

Artikelbild

Ove Kindvall avgör Europacupfinalen på San Siro i maj 1970. Han har just sträckt fram en tå och lobbat bollen över motståndarmålvakten. 2–1-målet kom i förlängningen när hans Feyenoord vann titeln.

– Planet kunde inte landa. Hela landningsbanan var full av folk. Tusentals människor. Från luften syntes inte landningsbanan. Bara ett svart gytter av folk. Vi fick flyga vidare till Amsterdam och vänta medan de röjde landningsbanan på folk. När vi sedan till slut landade sprang det hundratals supportrar längs med hela landningsbanan och vinkade.

Ove Kindvall hyllades, förstås, mest av alla. Han hade ju avgjort Feyenoords första Europacupfinal någonsin och starkt bidragit till klubbens hittills enda stora internationella framgång.

Artikelbild

| Ove Kindvall hyllades kungligt i sin avskedsmatch för IFK i september 1966, innan proffsflytten till Feyenoord. Ove gjorde fyra mål när AIK besegrades med 6-0 på Parken.

– Glöm inte att vi blev världsmästare för klubblag samma år, påminner Ove Kindvall om ett bortglömt kapitel i den internationella fotbollshistorien.

– Vi mötte de sydamerikanska mästarna. Estudiantes de la Plata från Argentina. Vilka busar. I den andra matchen, den i Rotterdam, blev det slagsmål. Alla mot alla. Även jag som är liten och verkligen ingen slagskämpe fick en av deras att slåss mot. Jag gjorde mitt bästa för att putta bort honom. Men vi vann även om den titeln absolut inte var lika stor.

Det avgörande målet kan Ove Kindvall spela upp i sin inre biograf som om matchen hade spelats i går kväll.

– Vi fick en frispark på egen planhalva. Vår mittback Rinus Israel tog den och jag visste att han hade bra stöt på bollen. Han siktade mot mig och jag förstod att det var läge för mig att sticka på djupet. Celtics backar missbedömde bollbanan och jag tog ned bollen på bröstet till vänster vid straffområdeslinjen. Deras målvakt rusade ut och jag såg hur han höll på att kasta sig över mig i panik. Blixtsnabbt bestämde jag mig för att lobba och jag fick tåspetsen på bollen. Den gick precis över honom och i målet vid närmaste stolpen.

Sedan då?

– Den frågan har jag fått ofta. Hur det kändes. Jag svarar varje gång att jag inte vet. Eller minns. Det blev liksom svart och tomt för ett litet tag. Innan lagkamraterna kom rusande. Det jag minns bäst är min tanke att jag var tvungen att få bollen över målvakten. Annars skulle det inte gå.

Målet beskrev på sätt och vis, i ett enda moment, Ove Kindvall som fotbollsspelare. Snabb i tanken, kvick i rörelserna och lätt i löpsteget. Allt det där drog han nytta av i en enda avgörande sekvens som mynnade ut i ett litet stycke svensk, och europeisk, fotbollshistoria. Små rörelser för stora resultat.

I dag trivs Ove Kindvall i livet som pensionär. Han håller låg profil. Nöjer sig med att se IFK på tv numera. När vi träffas har han och hustrun Sylvia just kommit hem efter att ha varit med när sonen Niclas, förre IFK-spelaren, gifte sig i Stockholms skärgård. I det fina vädret lockar egna sommarstugan nedåt Södra Finnö och Ove ser med både förväntan och spänning fram emot att få sätta på vattnet efter vintern.

– Och så ska jag klippa gräset. Det ger lite motion. Annat trädgårsarbete får barn och barnbarn sköta. Jag har döpt stugan till De Kuip efter Feyenoords hemmaarena.

Totalt spelade Ove Kindvall 178 allsvenska matcher för IFK Norrköping. Gjorde exakt 100 mål. Fyra av dem sticker ut lite extra. Så många gjorde Ove i sin avskedsmatch när AIK besegrades med 6–0 1966. En av de finaste individuella insatserna någonsin på gamla Idrottsparken (Östgötaporten i dag). Dagen därpå åkte Ove till Holland, Feyenoord och proffslivet. Han vann skytteligan trots att han missade drygt halva höstsäsongen.

– Jag gjorde ännu mera mål i Holland. 129 mål på 146 matcher. Det är siffror som står sig än i dag.

Ove Kindvalls karriär är fylld av stora insatser och matcher. Då har vi inte ens snuddat vid det faktum att han fick Bragdguldet 1969 efter de båda målen mot Frankrike i VM-kvalet.

– Jag är inte så mycket för att sitta och minnas. Jag har lagt det bakom mig. Men att fylla 75 blir en sorts påminnelse. Var har åren tagit vägen?