Vi träffas en av höstens fina dagar på Konstmuseet, en plats Maria valt. Ända sedan hon flyttade till Norrköping 1973 har det varit en fast punkt i hennes liv. Från början som intresserad besökare, sedan som ideellt arbetande ordförande i Konstmuseets vänner i 15 år.

– Det var en oerhört rolig tid i mitt liv. Att träffa andra konstintresserade, arrangera resor runt om i Norden, ordna föredrag eller bara visa runt i museets fantastiska samlingar, säger Maria.

Maria Waxegård är känd för de flesta Norrköpingsbor som medarbetare på Norrköpings Tidningar. Totalt hann hon med över 40 år som journalist. Hon slutade för tre år sedan, när hon nådde 67-årsstrecket. Då blev hon uppsagd trots att hon ville jobba kvar.

Artikelbild

| Favoriten. Maria Waxegård har en speciell favoritmålning i Konstmuseets samlingar: Olle Bonniers Plingeling-tavla.

– I vårt samhälle bedöms jag inte för den jag är utan för när jag är född. Jag tycker det är upprörande att man sopar ut så mycket kunskap med ålder som enda bedömningsgrund. 1913 sattes pensionsålder till 65 år. Men i dag har många 70-åringar samma hälsa som en 60-åring hade då. Pensionsåldern borde höjas till 75 i stället, säger Maria.

För Maria blev det faktum att hon tvingades överge sitt jobb extra tungt eftersom hon nästan samtidigt förlorade sin man, Frank, välkänd åklagare i stan. De hade varit tillsammans i 45 år, när han rycktes bort.

– Sorgen blev förlamande när mitt liv förändrades så abrupt. Och det har tagit tid att komma tillbaka.

Hon och Frank träffades redan 1969, när de båda jobbade i Hedemora. De möttes hos gemensamma bekanta och började prata.

Artikelbild

| På jobbet. Maria har skrivit mycket om kyrkliga frågor på NT. Här på plats vid renoveringen av Eneby kyrka. I bakgrunden konservatorn Heléne Arthursson.

– Sedan pratade vi ett helt liv!

De två fick aldrig några barn vilket gör ensamheten extra påtaglig, när deras pågående samtal har upphört.

Men Maria tog sig ur den förlamande sorgen och saknaden och började långsamt hitta tillbaka till livet. Hennes breda kunskaper gör att hon i dag anlitas flitigt som föredragshållare. Och hon har återupptagit sången.

– Att jag har min sångröst kvar har betytt oerhört mycket. Jag anlitas ofta som solist. Att få känna sig behövd är viktigt, konstaterar Maria.

Under ett halvår har hon dessutom haft en inneboende, en ung forskare från Spanien, som arbetat på Linköpings universitet:

– Jag hade ju plats i min bostad och det har varit enormt stimulerande att ha ungdomar i huset. Jag har fått träffa många trevliga unga forskare och andra vänner och släktingar till henne. Tyvärr flyttar hon nu utomlands.

Nu tar vi det från början. För visst kan Maria också titta bakåt. Hon föddes i Göteborg på Gustaf Adolfs-dagen, den 6 november 1947. En rolig detalj är att familjens airedaleterrier Rita lärde henne att gå.

– Jag tog tag i hundens ragg och använde henne som ”gåstol”.

Några händelser har svetsat sig fast trots att hon var mycket liten, högst fyra–fem år, när de hände.

– Jag räddade livet på min lillebror två gånger, när vi var ensamma. Första gången fick han för sig att han skulle undersöka en häst underifrån och andra gången föll han ner i en strid bäck från en bro. Jag skrek allt vad jag kunde och min röst bar så långt att folk kom till undsättning.

Maria har växt upp som katolik, då hennes mamma var katolik. Idag är det svårt att förstå men på den tiden kunde en person som bekände sig till den katolska tron inte få en statlig tjänst, vilket stängde ute mamman från mycket. Hon blev tidigt ensamstående med de två barnen. Föräldrarna skildes och mamman hoppades på en ny karriär i Tyskland och besökte därför landet med barnen redan i början på 50-talet. Mest minns Maria förödelsen efter kriget.

– Tyskland låg fortfarande i ruiner, kulhålen fanns kvar i byggnaderna, men också i människorna.

Marcel Proust pratar om att dofter kan få en att minnas. Våra Tysklandsbesök är också förknippade med doften av ånglok och att man inte fick luta sig ut för då blev man svart av röken.

Mammans förhoppningar grusades och familjen stannade i Sverige. Efter några år flyttade de till Hedemora, men då skickades Maria till Sankt Eriks katolska skola i Stockholm, som drevs av nunnor med pedagogisk utbildning. Hon var tio år.

– Jag var den enda infödda svenskan i skolan. Hit kom barn från många andra länder, vars föräldrar jobbade i Sverige. Jag fick tidigt vänja mig vid andra kulturer.

Det kan kännas grymt att ensam och så ung hamna så långt hemifrån men Maria ser det inte så.

– Systrarna fanns i min mammas och pappas ställe. De var oerhört omtänksamma och intresserade av oss. Och under loven åkte jag ju hem.

Hon bodde under hela skoltiden hos systrarna. Också sedan hon börjat på Sofia flickskola på söder.

Detta var när studentrevolten och Vietnam-kriget rasade.

– Det är något jag knappt märkte. För mig fanns livet i kulturen. Moderna museet, Konserthuset, Dramaten.

När Maria tagit studenten som privatist fanns det två yrkesval i hennes tankar:

– Jag drömde om att bli operasångare. Redan som 17-åring sökte jag in på Operahögskolan men fick veta att jag måste vänta tills jag var minst 24. Det var alldeles för länge och då var journalist ett enkelt val. Redan som tioåring gjorde jag min första tidning. Yrket fanns i släkten. Min gammalmorfar var krigskorrespondent under första världskriget.

Första journalistjobbet fick hon på Södra Dalarnas tidning i Hedemora efter att ha jobbat en kort tid som turistvärdinna och i en hemslöjdsförening. Under åren i Hedemora lärde hon känna Frank, gifte sig och flyttade samtidigt till Norrköping då Frank fick tjänst på åklagarmyndigheten.

Maria fick jobb på Norrköpings tidningar. Först som nyhetsreporter, sedan som medarbetare på kulturredaktionen.

– Det var de roligaste åren under min journalistkarriär. Tyvärr blev min chef sjuk efter några år och plötsligt var jag ensam med tre personers jobb. Det innebar att jag satt kvar till långt in på natten eftersom telefonerna var tysta och jag fick mycket gjort.

Men det höga tempot tog på krafterna. Maria gick in i väggen även om det inte hette så då:

– I två månader låg jag i min säng och stirrade upp i taket. Dränerad på all energi.

När hon kom tillbaka blev det som nyhetsjournalist, vilket hon sedan fortsatte med till pensioneringen. Och som sagt hon vill inte gärna sluta med journalistiken bara för att hon nått en viss ålder.